Älskad, lämnad... saknad? |
”Will you ever understand? Will it come to an end? The edge of everything..."
Musiken strömmar ut ur högtalarna och fyller rummet med skränade röster.
Chrystine sitter på golvet med knäna uppdragna under hakan. Hon fingrar på de skogsgröna, stickade sockorna hon fick i julklapp förra året. Hon ryser till. Kallt är det och ändå har hon skruvat upp värmen på elementet och klätt sig i flera tröjlager med en tjock kofta som skal utanpå alltihop.
Snön rasar från himlen utanför och lägger sig som en skyddande filt över det frusna gräset. Det var längesedan snön kom så tidigt, det är bara i början på november än. Men Chrystine gillar vintern så för henne får den gärna komma.
”Fallin' down to nothing, screaming in the dark At the edge of everything...”
Hon kliver upp från golvet och stänger av CD-spelaren. Den knäpper till och tystnar sedan.
Med trött blick ser hon ner på golvet; läxböcker, kläder och blyertsskisser ligger utspridda över hela mattan. Hon har försökt sortera det men upptäckte då att hon inte hade några förvaringsutrymmen alls, om man inte räknar med den minimala garderoben där de få plagg som inte ligger på golvet trängs om att få plats.
Chrystine suckar och viker tillslut ihop mattan och trycker in den under sängen. Nu slipper hon se allt rat i alla fall.
Telefonen ringer. Hon står kvar.
En, två, tre långa toner. Ingen reaktion.
När hon kommer på att hon är ensam hemma är det redan för sent, ringsignalerna har upphört. Konstigt nog vet hon ändå vem som ringde. Han har redan ringt fem gånger samma eftermiddag och kommer förmodligen inte att ge upp än på ett tag.
Men varför ska hon svara?
För att få höra honom traggla sig igenom ursäkt efter ursäkt som han läser innantill från en post- it lapp där han kluddat ner några vackra men hopplösa ord.
En bild dyker upp i hennes huvud där han sitter med en penna mellan tänderna och med en desperat blick som gång på gång slänger sig mot klockan. En äcklad min sprider sig över hennes bleka ansikte.
Då ringer det igen.
Den här gången bestämmer hon sig för att svara. Kanske slipper hon honom om hon låtsas förlåta honom?
En tveksam hand sluter sig om luren. Hon lyfter den sakta.
- H-hallå?
På en gång ångrar hon sig, vill slänga på luren igen men hinner aldrig utföra rörelsen förrän en entusiastisk röst raspar genom de små hålen i telefonen.
- Heej! Hur är det med dig? Har han ringt? Åh, det är så synd om dig… Men du, han är ett svin! Och du vet väl att du kan ringa mig när som…
Den energiska rösten tystnar med ett ”klick”. Chrystine har lagt på luren. Hon orkar inte lyssna.
”Han är ett svin!” Orden som så länge spelat på hennes läppar hade tillsist fått liv, uttalats högt – av Megan. Hurtigt och dåligt placerade i ett virrvarr av ord. Hon hade velat säga det själv. Viska dem, nästan ohörbart, bara för att bekräfta sina egna tankar.
Han är verkligen ett svin. En desperat idiot som inte kan säga nej. Hon hatar honom.
Det brinner inom henne när hon tänker på honom. Stora, skrämmande lågor, så fyllda av hat att de har svartnat, fördunklats av äcklad avsky.
En grå dimma försämrar hennes syn. Hon blir yr i huvudet och vinglar runt på skakiga ben.
Så kommer de.
I tyste floder söker de sig nerför en förvirrad och ledsen flickas kinder. Det är som om en oändlig damm brister. Tårarna forsar fram utan att kunna hejdas och bildar våta ränder på Chrystines bleka kinder.
Hon vill inte gråta! Han är inte värd det, han är inte värd någonting alls. Ingenting alls.
Hon sjunker ihop på golvet, ofrivilligt snyftande.
En knackning på dörren.
Bestämd och tveksam på samma gång, som om tanken och handlingen är oense om vad som bör göras.
Chrystine tittar upp, bort mot ytterdörren. Hon vill inte öppna, ändå reser sig kroppen och börjar sakta gå mot trä- dörren som är den enda vägen ut och in i lägenheten.
Försiktigt, försiktigt trycker hon ner handtaget. Långsamt öppnar hon dörren, bara så lite som det behövs för att hon ska kunna titta ut.
- Chrys?
Dörren öppnas på vid gavel med ett kraftigt ryck. Utanför står han, genomblöt och med vatten droppandes från nästippen.
- Chrystine, du måste lyssna på mig. Du vet att det inte var meningen, det var hon som… jaa, du vet…?
Han tar ett djupt andetag, som om han nyss gjort någonting väldigt ansträngande, och ser frågande på henne. När hon inte säger någonting fortsätter han:
- Du är ju den finaste människan jag någonsin träffat, du är ju mitt allt, mitt liv! Du…
PANG!
Om han får dörren i ansiktet vet hon inte, bryr hon sig inte om. Men hon kan höra honom banka på dörren en lång stund.
Hon står bara kvar, fastfrusen i golvet, stel som en pinne, tomt stirrande in i dörren framför henne.
Tillslut blir det tyst. Stegen tonar bort i stentrappan på några sekunder. Hastiga steg som önskar att försvinna så fort som möjligt. Men för Chrystine kommer de aldrig att försvinna.Aldrig. De kommer att eka i trapphuset så länge hon bor kvar där, likt ett spöke som aldrig får ro.
Hon tinar upp och får tillbaka rörelseförmågan, hasar sig in på sitt marinblå rum, kurar ihop sig i fåtöljen likt ett murmeldjur som går i vinteride.
Hon drömmer sig bort. Långt ifrån den tråkiga gamla lägenheten. Långt ifrån allt vad mänsklighet heter.
Förlorad i ett virrvarr av mustiga, varma färger somnar hon. Bekvämt ihoprullad i en lila fåtölj.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | icy_tears - 13 mar 08 - 20:37 | tack. (:
läs gärna "i själens spegel reflekteras alla sanningar." det är ett försök till en fortsättning. (; | Rosapapper - 12 mar 08 - 17:57- Betyg:  | | Såg den här novellen nu, lite länge sedan du gjorde den, men den var jäätteee bra :D Det skulle vara kul med en fortsättning (:? | | NeelyNelly - 22 jan 07 - 04:39- Betyg: | | Jättebra!Du har gjort en del andra noveller med,försöker läsa varenda en av dem!=) | | Cilises - 27 sep 05 - 05:40- Betyg: | så himla vacker!!!! talang är något du verkligen har:D:D!!
hoppas på en ortsättning:)
kram//Cili |
|
|
|
