De Mobbade - i skolan (del 1) |
Jag kollade på klockan för tionde gången på tio minuter, tidsoptimism kanske låter positivt men det är inte det och att lära sig passa tider kräver koncentration, något som jag absolut inte är bra på. Tursamt nog låg vårt nya hus inte långt ifrån skolan, faktum är att man redan såg byggnaden, stor, ful och grå, precis som alla andra högstadium kändes det som. Det här var dock första dagen och det är alltid viktigt att memorera hur lång tid något tar, annars blir man lätt för optimistisk. Jag suckade, varför kan man inte bara vara pessimist på alla områden? Alltings djävlighet! Jag skrattade lite för mig själv, jag må vara pessimist men jag tar inte det så mycket på allvar för det mesta, ovanligt för en pessimist kanske.
Allt detta tänkande och funderande tog lätt över de fem resterande minuterna och jag var redan inne i skolan och såg mig omkring när jag vaknade upp ur mina tankar, kollade snabbt på klockan, ja, 17 minuter tar det att gå, då var nu det iallafall säkert. Nu skulle det gälla att hitta klassrummet, efter lite rotande i väskan fick jag tag på schemat och kollade slött på var första lektionen skulle hållas. Jag suckade när jag insåg att det var på fjärde våningen. Vem som än bygger skolor tänker inte på elever som ska springa upp och ner för trapporna dagarna i ända!
Med en grimas tog jag itu med trapporna, eftersom jag tenderar att vara yr var jag tvungen att ta det lugnt, skulle vara just snyggt att ramla i trapporna och stuka vristen första dagen i en ny skola! Även om man gjort mera pinsamma saker, men ändå. Rätt snabbt fick jag ordning på hur klassrummen var numrerade och ställde mig mitt emot det där den första lektionen skulle hållas. Eftersom våran klassföreståndare tyckt att det vore bäst om jag hade första lektionen med henne så var klockan redan tio och alla andra hade redan haft lektioner i två timmar.
Jag lutade mig mot väggen och nynnade med i musiken, jag går ingenstans utan min mp3spelare. För det mesta inte utan en pocketbok heller, men man hinner inte läsa så mycket på tio minuter, tio minuter är inte lång tid att vänta, jag är inte enda tidsoptimisten i min krets. Klassrumsdörrarna öppnades och elever började röra sig framför mig, det som är bra med at trycka sig mot en vägg är att ingen går bakom en. Jag lyssnade på bitar av samtal som jag hörde genom musiken, det är inte bra med full volym och hur mycket jag än skulle vela ha högre volym säger yrseln till när det blir för högt. Klassrumsdörren framför mig hade stått öppen en tid redan men jag avvaktade att gå in, först är inte bra, sist är bättre. Jag log lite för mig själv, när ska jag sluta vara så ängslig?
När små grupper av elever började gå in i klassrummet började viskningarna. Jag blev irriterad, inte nu! De ska alltid störa vid precis fel tillfällen! Varför äter man mediciner för som gör en till en yr zombie med huvudet i molnen när de inte hjälper? Inte tillräkligt iallafall. Jag drog snabbt i gummibandet jag hade om handleden smatidigt som jag väste "tyst!", smärtan syntes som en vit blixt över vänster öga men tystnaden var plötslig. Inga flera elever verkade vara på väg in, typsikt, jag hade missat ett tillfälle att studera mina nya "klasskamrater"!
Jag suckade och gick in i klassrummet, Sophia, vår unga klassföreståndare som jag träffat förra veckan när det planerades hur jag skulle komma in i systemet log mot mig och jag log tillbaka. "Välkommen Nikki! Det här är då din nya klass!" Måste hon låta så överglad? Klassen såg då inte direkt överglad ut, faktum är att jag undrade om de ens lagt märke till mig så mycket ljud som de hade för sig. Sophia vände sig mot klassen. "Kan jag få eran uppmärksamhet? Tack. Det här är Nichole Meyer och hon ska börja i vår klass." Jag log snett mot klassen, det är en ovana jag har, när jag är nervös så ler jag snett, bara för att jag ska se dummare ut än vanligt troligtvis. Det där alltings djävlighet jag pratade om innan ni vet? Sophia fortsatte prata. "Jaha Nichole, skulle du vilja berätta något mera?" Sure, öppna käften inför en massa okända människor som hatar mig, verkligen, men jag gjorde det ändå. "Ja, jag heter då Nichole men jag kallas Nikki och jag flyttade hit förra veckan, vad mera finns det att säga?" Knappast vill de ha ens livs historia ändå, ju mindre man säger desto mindre försäger man sig och desto mindre sluddrar man.
Sophia pekade på en ledig plats. "Där kan du sitta." När jag satte mig och lade väskan under bordet hörde jag några killar mummla och skratta, vad sade det? Det lät lite som något i stil med att det var synd om mig som hamnade brevid stink-Karin. Mitt ansiktsuttryck hårdnade, sådant hade jag hört förrut, många, många, många gånger, bara att då var det jag som var "stink-Karin". Jag granskade tjejen jag hamnat brevid, hon satt och dolde ansiktet med ena armen och ritade eller skrev något i ett häfte. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra och rösterna återvände så jag inte kunde höra något annat. När Sophia började förklara vad vi skulle göra på lektionen var jag glad åt att få något annat att tänka på, jag skulle komma att ha tid att fundera senare. Tid är allt jag har, ändå har jag aldrig tid.
Lektionen slutade och det var tid för matrast, Sophia signalerade åt mig att stanna och prata, vilket vi gjorde, hon verkade ju engagerad så kunde det faktiskt finnas en "stink-Karin" här? Väl i matsalen tog jag en bricka och tog åt mig av maten och satte mig vid ett tomt bord och stirrade på maten. Petade lite i den och lyckades kanske få i mig några tuggor. Helst skulle jag ha spytt upp även det, övertygad om att alla undrade varför ett fetto som jag behöver någon mat. "Det är ju inte som om du har någon rätt att äta! Tänk på de stackars svältande barnen i afrika och så sitter du här och värker i dig jävla tjockis!" Rösternas mässande störde min tankegång och jag kunde inte ens se klart. Nervositet gjorde alltid allting värre. När jag tyckte jag tagit tillräkligt lång tid på mig så förde jag brickan, åtminstone kunde man få ha ett bord för sig själv här tänkte jag. "Och det behöver du jävla fettoröv!" Jag svor åt rösterna.
Jag kollade schemat och uppreapade samma sak som förra lektionen, men den här gången kom en grupp på sju, åtta, nio, kanske, elever fram till mig. "Är det någon som har dött?" "Folk dör hela tiden." Svarade jag genast, van vid frågan slash kommentaren om mina svarta kläder, när det inte gick att passa in så kunde man lika gärna klä sig som man ville tyckte jag. "Jag menade då du är klädd i svart." Suckade tjejen som ställt frågan och jag insåg att min ironi gått dem över huvudet. "Nej." Jag log mot dem. "Jag är synthare och det är dödssynd att klä sig i någon annan färg än svart och kanske lite vitt." Lite skämtsamt svar kanske, och halvsanningar är jag bra på. Svart är "vår" färg på ett sätt, han var alltid svartklädd och jag imiterade honom så småningom. Synthmusiken ger bara en ursäkt. "Så du gillar Depeche Mode eller?" Vad är det med folk? Finns det ingen annan sorts synth än synthpop? Inte för att det är något större fel på synthpop. "De är okej. Jag gillar EBM och Darkwave mest." De verkade inte hitta något mera att prata om och gick sin väg, det kändes som om jag plötsligt kunde andas igen. Lätt att man får vänner såhär va! Alltid lika avvisande.
Jag tillbringade de resterande fem minuterna med att vara sjukt facinerad av mitt hår och lyssna på musik. Dagen fortsatte lite i samma stil. Och nästa. Och nästa. Och nästa. Jag antar att jag isolerade mig rätt mycket, rädslan för människor gör det, erfarenheterna talar, och rösterna. "De låtsas bara gilla dig och sedan skrattar de åt dig för du är en liten skit och så lämnar de dig ensam igen!"
Jag hade naturligtvis inte glömt bort Karin, det var bara det att hon inte var i skolan resten av veckan, jag såg henne inte igen förrän på måndagen. Hon såg blek och otvättad ut, det var läskigt, som att se en spegelbild kanske, det är lättare att känna igen sig i andra än i sin egen spegelbild när man är främmande för sig själv, eller alienerad som de så fint säger. Jag var lite rädd för Karin, jag hade hört tillräkligt för att förstå att ingen gillade henne och jag kände igen det, det gjorde mig rädd, jag ville inte skrämma henne. Hon verkade så lik mig och iallafall jag var livrädd.
Dagarna bara gick, jag fick inga vänner men jag kom rätt bra överens med de som jag jobbade ihop med och jag fortsatte att iakta Karin i smyg, jag såg dem aldrig göra något dock, inte för att det är någon garanti som jag så väl vet. Jag började även lära mig när man fick vara mera ifred på toaletterna och tillbringade många stunder där inne med mitt rakblad, det är inte något jag är stolt över, det är bara något jag måste göra för att överleva. Jag slutade även gå till matsalen, det var en av de stunder jag ofta tillbringade på toaletten. Att äta när folk ser på är alldeles för svårt för mig för att det ska vara värt det, och rösterna talar faktiskt sanning, jag är fet, det är nog en av de mera vanliga biverkingarna även om jag nu inte var modellsnygg innan ens. Inte för att jag ens tycker det är snyggt, bruna och beniga, nej tack, det är inte det som får mig att kolla extra, inte muskler heller, så jag antar att jag borde vara nöjd med mig själv.
Det hade troligtvis gått nästan två månader innan något hände, det var redan rätt kallt ute, men jag gillar höst och vinter, ja, Vinter av Vivaldi iallafall. Det är inte bara synth som gäller på långa vägar. Det vara bra en helt vanlig matrast och jag gick bara in på toaletten som vanligt då jag hörde snyftningar från ett av båsen. Det är inte något jag har något att göra med tänkte jag men både min nyfikenhet och sympati med vad som nu än må ha hänt vem som nu än grät som fick mig att se efter och det jag såg fick mig att rygga tillbaka. Det var hon, Karin, innehållet i hennes väska fanns numera i toalettstolen och Karin plockade klumpigt saker därifrån och lade dem på golvet medan hon grät. Jag visste inte alls vad jag skulle göra, min hjärna stack helt enkelt bara på semester just då. Så jag frågade försiktigt vad som hade hänt, dum fråga för det var så uppenbart egentligen! Karin svarade inte utan bara fortsatte plocka, rösterna hade invaderat min hjärna och jag vara nära panik. Jag backade, gick min väg och hämtade närmaste lärare att hjälpa henne. Samtidigt slog jag mig själv gul och blå mentalt över hur klantig jag var och hur jag borde ha gjort något annat, inte bara vara en jävla idiot!
Jag skämdes otroligt mycket och vågade inte se på Karin de följande dagarna, samtidigt ville jag bara krama om henne och säga att det är okej, allting ordnar sig, fast det gör det ju inte och jag ville ju inte ljuga till henne heller. Det bytte period och nu hade vi mitt absoluta favoritämne, med en stor portion sarkasm, nämligen gymastik. Och min vana trogen skolkade jag första lektionen, det är inte för inte man till och med varit befriad från det hatade ämnet på grund av den ångest det framkallar. Man är ju inte bara fet, man är otroligt stel och klumpig också. Yrseln hjälper en inte, jag vet att jag nämner den mycket, men den är en stor del av mitt liv, jag antar att de flesta inte känner sig svimfärdiga hela tiden och då kan det vara svårt att förstå. Men man kan inte skjuta på något i all evighet och jag stal genast ett hörn och bytte om så snabbt jag kunde utan att se på någon annan och var ute i salen före alla andra.
Om jag nu vanligtvis är klumpig så är det inget emot vad jag är med bollar, jag kan inte alls med bollar, bollar är runda och listiga och de konspirerar för att få mig att se dummare ut än vanligt. Så naturligtvis skulle vi spela handboll! Förbannade alltings djävlighet! Tur i oturen lyckades jag dock bli så yr och förvirrad av alla bollar att jag ramlade och slog i ryggen rejält i målet, först skulle vår hurtiga lärarinna ha mig att fortsätta men det jättestora blåmärke som började uppenbara sig övertygade henne om att det gjorde ont. Så jag fick gå och byta om och passade på att ta hela paketet med värkmedicin bara för att fixa allting som var fel. Vilket ju inte fungerar men man känner sig förgiftad.
Hela dagen var fel bara på grund av gymnastiken! Jag låste snabbt in mig på en toalett och satte på Oomph! på nästan full volym och lät tårarna rinna. Ibland behöver man hård musik på ett språk man inte förstår. Det skulle inte komma att gå bättre nästa vecka heller, snarare tvärtom, åter ramlade jag och slog i armen. Först tänkte jag inte så mycket på det men när någon av tjejerna skriker att det droppar blod från min arm fryser jag plötsligt till is. Den hurtiga lärarinnan vill inspektera läget men jag totalvägrar, och då behöver man en vårdare som sysslar med bodybuilding på fritiden för att få kolla. Istället skickar hon mig så till skolsköterskan. Som om jag tänker gå dit! Jag inspekterar bara armen själv och konstaterar att jag behöver lugna ner mig, såren går kors och tvärs och ärrkanter håller inte ihop såren lika bra som huden gjorde innan hela armen förvandlades till ärrvävnad.
Jag putsade försiktigt armen och stillade blödningen och skulle slänga bort pappren när jag såg något som gjorde att jag fick rysningar. Sådana blodiga ränder på ett papper lämnar knappast något annat än ja, självförvållade sår. Jag ryser och börjar sedan gråta. Inte för att jag vet vem det är men just då skulle jag gett vad som helst för att den personen inte skulle behöva göra sådant. Jag kände mig dum, jag visste ju inte ens om mina misstankar var rätt eller något, men jag är lite för känslig för mitt eget bästa skulle jag tro. Det var inte innan vid jul, och igen vid den hatade gymnastiken, som jag skulle få veta vem det var. Och det har ni säkert redan gissat.
Ja, det var nästan jul och vi bytte om efter gymnastiken, jag antar det ser skumt ut när jag gör något sådant men mina ärr finns över hela kroppen och jag ska vara en människa, inte en konstig sorts kors-tiger. Det jag tror hände var att en av tjejerna rev av Karin handduken, varför vet jag inte, och skriker äcklat. "Kolla vad cpmonstret har på armarna!" De fortsatte men min hjärna hade tagit semester igen och mitt blod försvunnit från ansiktet så jag minns inte något förrän ilskan tar över. Jag vände mig och pratade med iskall röst darrande med ilska. "Håll käften." Alla vände sig och stirrade på mig. "Om ni nu tänker vara lika trögfattade som amöbor så att man knappast kan prata om evulution från aporna så okej då, men nu låter ni fan bli." Jag var tydligt sårbar och tjejerna tog inte specielt mycket åt sig utan bara fnyste något om att psykfall väl håller ihop. Då bröt jag ihop antar jag. "Och vad fan är det som är fel med det då?" Jag visste inte vad jag skulle säga, rösterna skrek i munnen på varandra, jag skakade av återhållen ilska, jag visste att jag var illa ute. Jag vände mig om, grävde i min väska och tog fram mitt rakblad. Jag vände mig åter mot dem och ritade ett kors på ena kinden. De bara stirrade och skrek att jag inte var riktigt klok men jag bara tog min väska och gick min väg medan jag kände blodet rinna ner för kinden.
Det var antagligen mitt dåliga samvete över att inte ha gjort något innan som fick mig att försvara Karin så aggressivt, och det var nog inte bara henne jag försvarade. Men konstigt nog höll de tyst om det, jag hörde de säga till Karin hur man ska göra för att faktiskt lyckas ta livet av sig men de tystnade om jag såg på dem, även efter att såret på min kind läkt och ingenting längre syntes. De var rädda för mig skulle jag tro, jag var galen och jag visade det. Jag höll mig för mig själv mest. När Sophia kom tillbaka hade händelsen varit och farit så vår vänliga men allt som oftast frånvarande klassföreståndare, det var nog därför det mesta undgick henne och vi hade sällan samma vikarie två gånger, anande således aldrig någonting.
Inte långt senare råkade det sig dock så att Karin och jag blev var sin ända i ett pararbete. Vi pratade mest kort om det vi skulle göra och var båda väldigt reserverade. Jag kände mig fortfarande som den största idioten på jorden dock så när vi skulle avsluta ville mitt samvete lätta på sig. "Du Karin? Förlåt för det där på gymnastiken du vet, jag vet inte vad som for i mig." Karin verkade väldigt intresserad av sina skor och jag av mina men till sist svarade hon. "Det är okej typ. Jag visste inte att andra gjorde sådant, men du verkar må sämre typ." Jag såg på henne. "Man tävlar inte i att må dåligt. Mår man dåligt så gör man det. Vill du prata så är det okej." Vi stod tysta en stund och så sa jag igen. "Jag vet inte om du har någon någon annanstans kanske men du verkar inte ha någon här. Typ som i min förra skola." Och så hade jag sagt det. Jag hade erkänt att jag är ett totalt socialt misslyckande som aldrig lyckats passa in. Men hon log bara försiktigt mot mig. "Nä, ingen verkar vilja vara med mig typ." Och såg log jag tillbaka.
Det var alltså så Karin och jag träffades, och nog tog det lång tid och mycket om och men men vi skulle komma att bli rätt bra kompisar, typ. Men vad som hände sedan är en annan historia för den här blev redan på tok för lång.
(Detta är en fiktiv historia men Nikki är väldigt mycket baserad på mig, hon är mitt alter ego, sådan som jag kanske kunde vara om jag gick i ett högstadium någonstans istället för att vara sjukskriven för psykiska problem, haha... Jag blev mobbad hela min skoltid. Det här skrev jag för att få hjälpa någon, om än en fiktiv person. Och för att jag inte har några vänner ännu heller... typ. Och fortsättning följer, kanske.)
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | ingenbryrsig - 13 dec 06 - 02:33 | | Jag skriver alltid i ett sträck så jag kan inte hjälpa hur långt det blir o_O | | Cilises - 12 dec 06 - 05:24 | | Du skriver helt otorligt bra och man orkar visst läsa en lång del | | Habonita - 11 dec 06 - 20:26 | du skriver bra
men om jah va du sklle
jag inte skriva så mycket
man orkar inte läsa allt det dära | bonnilie - 18 sep 06 - 16:23- Betyg:  | | du skriver superbra! |
|
|
|
