Det är galenskapsspiralen, Helen. |
(det var någon som frågade hur man blir pykiskt sjuk, det här är en del av det, även om jag antar att man redan är galen när man börjar se, och prata med, en man som ingen annan ser)
Det var lättare på den tiden då de som skrek och hånade var människor. Men fastän människorna inte längre bryr sig något, att man blivit förstörd är ju ens eget fel, precis som allting. Allting var alltid fel, man kunde aldrig gömma sig.
- Du ska ta vara på dig själv.
- Va?
- Låt dem inte vinna.
- Huh..?
Det var svårt att sova, man hade ont i magen och huvudvärk hela tiden. Måste se upp för krokben och knuffar. Utom då när ingen överhuvudtaget pratade med en. Varför kompisarna övergav en då sa de aldrig.
- Det är inte din tid att dö ännu.
- Men jag orkar inte längre!
- Du är bara trött.
- Jag kan inte sova.
- Ska jag sjunga för dig?
Det var inte så mycket som blev gjort egentligen, kuratorn tillbringade en massa tid med att tala om för en vad som var fel på en, så att man kunde fixa det och sedan skulle man inte bli mobbad längre! Men det fungerade ju inte, och du kärring? Jag bryr mig fan i dig.
- Nej.
- Varför är det en massa glasskärvor här?
- ...
- Vad ska jag göra med den här?
- ...
- Fan! Tänk om man bara kunde skära bort fläsket eller något!
Kanske var man annorlunda. Kanske var man aldrig normal. Normalare blev man då inte precis när man började plocka bort ögonbryn och fransar. Varför? Jag vet inte. Man fick höra om det hela tiden, men att sluta var omöjligt, precis som att sluta sy sig i fingrarna innan man fick nålskräck.
- ...
- Vad ler du åt?
- Du är så söt.
- Jag? Försök inbilla någon annan det!
- ...
- Vad var nu så roligt då?
- Det du inte ser.
Det skulle bli bättre i högstadiet. I vår skola förekommer ingen mobbning sade rektorn. Men fru rektor, ni är blind. Ännu mindre hände, och mobbningen blir värre. Nej fru rektor, jag tror inte att de slutar bara för att du säger att man får kvarsittning av det. Trodde du att det inte skulle slå tillbaka på mig? Psykopatjäveln som går hos psykolog och pratar med sig själv och slår böcker fullt i huvudet. Men så länge man har långärmat går det bra.
- Jag gillar inte det här stället.
- Tror du att jag vill vara här då? Jag hatar det!
- Du slipper skolan.
- Alla hatar mig ändå. Jag borde hållit käften.
- Jag sa ingeting.
- Nej, du bara såg på.
- Är du ensam?
- Jag är alltid ensam. Alla här är finnar, jag kan inte ens prata med dem.
- I natt ska jag visa dig något.
Jag ville inte prata om övergreppen heller. Jag hade inte gjort det, jag hade erkänt till mamma, men jag pratade om dem ändå, en enda gång. Bakade tillsammans med anorektikerna, men de åt ju inte något av det sedan. Och sedan var det över, frihet, och mediciner. Och tillbaka till skolan igen de två sista åren. Överlevnad.
- ...
- Sluta skratta! Jag hatar dig!
- Så du kan bli arg?
- Det är ditt fel! Allting är ditt fel!
- Alla har frihet att välja.
- Men du berättade inte allting! Du lurade mig.
- Det är för att jag älskar dig. Och du är min nu.
När folk säger att man bara lever en gång och att man bara är ung en gång känns det hopplöst. För ingeting fungerar. Vid det här laget borde jag ha tagit studenten och studera och festa och ha kul. Men jag sitter fast här och allting blir fel. Men kampen är ännu inte över. Jag vet inte om jag har rätt till ett liv, men jag tänker iallafall försöka.
- Vad är det?
- Jag vill inte dö!
- Rösterna?
- De säger att jag kommer ta livet av mig!
- Det är inte din tid att dö. Låt mig se om jag kan göra något.
- Tyst. Yr.
- Bättre så?
- Jag orkar inte vara här.
- Följ med mig.
- Om jag inte vill?
- Har du något val?
- Du sa att man alltid har!
- Du kommer ändå, vad du än säger.
- Jag hatar dig.
- Rör dig inte så fort, du är ännu yr.
- Sluta bestämma!
- Det är du som vill det. Du behöver det.
- Lägg dig inte i!
- Jag vet bäst.
- Försvinn!
- Jag väntar på dig.
Jag vet aldrig vad jag vill. Jag ville inte att det skulle bli såhär men någonstans måste jag ju ha valt fel. De säger alltid att han inte är verklig. Jag säger att han inte är verklig, tar mina mediciner och lér. Demon. Mitt blod är mitt offer. Jag ger allt jag har. Jag var även beredd att ge mitt liv om den dagen skulle komma. Men nu vet jag inte längre. Varför föll jag för det här?
- Du är så naiv.
|
|
|
|
