På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Rädda mig? Del 3.

Detta har hänt:
Jag hade försovit mig och var tvungen att cykla till skolan. Men jag kom aldrig till skolan, levande.
På vägen dit var jag lite oförsiktig och hade lämnat hjälmen hemma och tänkt: Vad kan möjligtvis hända? Jo, jag kan dö och det var just vad jag gjorde. För det finns en farlig kurva på vägen till skolan (och från) just när jag skulle cykla där så kom en bil mot mig och jag flög iväg med cykeln. Den som nu körde bilen körde i alla fall iväg utan att bry sig om att jag låg döende på åkern några meter därifrån. När jag ”vaknar” igen är jag död, fast inte riktigt verkar det som. Jag är en Halv- Ängel – vilket jag än inte fått reda på. =/
Jag åker till skolan och där får hela skolan veta av polisen att en flicka hittats död för inte så länge sedan. En kompis berättar (tack vare min lilla hjälp) mitt namn och springer sen gråtande iväg med en annan kompis springande efter. Då får jag nog och springer runt skolan och ligger på marken och gråter tills en kille kommer dit (som tydligen ser och hör mig utan att jag behöver stå nära honom) jag går iväg och han följer efter mig en bit…
Och där är vi nu!
- Varför följer du efter mig?, frågar jag honom och ser honom rakt i ögonen besluten om att denna gång inte bryta kontakten förens jag fått svar på mina frågor…
- För att jag vill hjälpa dig, säger killen.
- Jag behöver inte din hjälp, inte någons hjälp över huvudtaget!, säger jag trotsigt och vänder mig för att gå iväg.
Men då händer något som jag inte ens hade en tanke på att det kunde hända. Killen tar tag i min vänstra handled och drar mig till sig. Så nu står jag tät intill en jätte snygg kille och tänker vad i helvete ska jag göra nu? En självklar tanke är ju att kyssa honom men den tanken slår jag genas bort och försöker istället komma loss. För att sedan flyga iväg.
Killen som har tagit ett hårt grepp om min handled verkar inte ha en tanke på att släppa den.
- Släpp mig. Låt mig gå, säger jag till killen.
- Är du säker på att du inte behöver hjälp?, säger han utan att bry sig om att jag försöker rycka loss hans hand.
- Ja! Så kan du släppa mig nu?!, säger jag arg till honom. Då känns det som om mina ögon blir till eld lågor och jag försöker med min fria hand att ta bort hans fingrar när jag rör hans hand rycker han snabbt undan den. Han håller sin andra hand över där jag rört och jag kan tydligt se ett märke – ett brännmärke.
- Tack, äntligen, säger jag argt som för att han släppt, breder ut mina vingar och flyger snabbt iväg.
När jag kommit upp en bra bit i luften kan jag fortfarande se honom stå där och titta upp. Jag tittar på honom i en stund sen bryter jag snabbt den blicken och flyger iväg. Jag har helt och hållet glömt bort vad jag grät för så länge för bara en stund sedan istället flyger jag runt och tittar på landskapet. Jag flyger långt och länge utan att bli tröt och utan en tanke på vare sig killen eller mitt förra liv.
Jag flyger bort och kollar på alla ställen där jag bott och allt är så vackert från luften. Jag flyger bort till Kollanda efter att ha flugit en bra stund över Arlafors. Jag flyger över huset jag bott i som barn och landar sen vid grusgången. Jag går runt och tittar, det var ju så länge sedan jag var här nästan åtta eller nio år. Jag går även till grannens tomt och tittar runt, där som har lekt så mycket som barn inne i hönsgården med kycklingarna. Sen går jag över den stora vägen till skogen som jag älskat så mycket att vara i och som jag nästan gått vilse i så många gånger. Jag hittar snabbt den lilla stigen som jag gått tusentals gånger som barn och går den tills jag kommer till ännu ett ställe som jag älskar: Hultasjön. Jag går runt vid den lilla stenstranden. Sen flyger jag upp och sätter mig på ett av bergen som jag som barn med stora ögon sett min syster klättra upp för men själv blivit varnad att gå upp på själv.
Jag sitter och ser ut över Hultasjön och den vackra skogen. Sen flyttar jag mig lite från kanten – av ren vana – och lägger mig på berget som blivit varmt av solens strålar.
Jag ligger och tittar på himlen och tänker på oviktiga saker som vad molnen liknar och minnen från när jag var liten. Det blir skymning och jag bryr mig inte, ligger bara kvar och tittar upp. Snart är den kväll/natt och stjärnorna börjar synas. Jag ligger kvar och snart blundar jag och sover. Det sista jag tänker är: Tydligen så kan döda sova… Undrar om han också sover… Fast jag skiiter i honom…
Jag vaknar av solen som lyser mig i ansiktet. Jag kan verkligen känna värmen som om någons hand smeker min kind. Sen märker jag det, det är en hand som smeker min kind!
Jag reser mig snabbt upp och breder ut vingarna beredd på att flyga iväg. Då ser jag att det är samma kille som igår, han verkar inte vilja hindra mig från att flyga iväg. Istället för att flyga iväg blir jag lite nyfiken över hur han hittade mig.
- Hur hittade du mig? , frågar jag med nyfiken röst.
- Stjärnorna, säger han gåtfullt.
- Så du kunde inte hitta mig förens sent på kvällen?, frågar jag och ler glad över att han inte spionerat på mig då jag flugit och gått runt och tänkt på lite allt möjligt.
- Japp, då märkte jag att du var här och när jag kom hit sov du, säger han och ler lite.
- Hur kommer det sig att du kunde hitta mig med stjärnorna?, frågar jag nyfiket.
- En grej vi har.
- Vi?, frågar jag och tänker att nu kanske jag får veta vad jag är.
- Vi Halv-Änglar såklart, säger han som om hon frågat om himlen var blå.
- Nä inte för mig ju! Dog ju för typ ett dygn sedan, säger jag och sätter mig med benen dinglande ut över bergskanten.
- Jaa, hade bara glömt det, förlåt, säger han och sätter sig bredvid mig.

- Varför kom du hit?, säger jag efter att vi varit tysta en stund.
- Samma som igår eller?, frågar jag när jag inte får något svar.
- I så fall har du kommit i onödan, jag behöver ingen hjälp. Jag skulle inte ens säga orden ”hjälp mig” om självaste Djävulen kom och ville ta ner mig till Helvetet, säger jag och himlar med ögonen åt tanken sen utan att vänta på svar hoppar jag ner för berget just när jag lämnat toppen brer mina vingar ut sig och jag flyger runt Hultasjön några gånger och letar efter en speciell plats jag bara sett några få gånger – vad jag minns i alla fall
När jag ser det lilla vattenfallet landar jag vid sjön och går in i skogen till det. Sen sitter jag där en stund och minns utflykten jag gjorde med min far och min ena syster. Vi hade gått runt hela Hultasjön och inte kommit hem förens sent på kvällen. Jag hade blivit så glad över att hittat ett så vacker och litet vattenfall. Sen minns jag inte mer.
Jag går ut från den lilla platsen ställer mig vid sjökanten, (kan inte bre ut vingarna vid vattenfallet för de är för stora) brer ut mina vingar och flyger iväg. Jag flyger runt Arlafors och runt alla ställen som jag varit på som barn och ställen som jag velat se.
Jag flyger runt en stund sen landar jag vid ett hus, det hus där min syster bodde med sin dotter och sin förra man innan de separerat. Jag går till fiskestället vid ån som rinner förbi som vanligt. Den gamla ekan står kvar där den stått (uppochner) jag sätter mig på den och tänkte på allt jag gjort här och på resten av tomten och i huset.
Efter ungefär en halvtimme eller så breder jag återigen ut mina vingar och flyger bort. Jag flyger tillbaka till Hultasjön och landar på bergstoppen. Ingen är där. Jag gör samma sak som jag gjorde förra gången, hoppar ner från berget och ler medans jag breder ut vingarna. Jag flyger en snabbt runda runt sjön medans jag letar, efter vad har jag ju inte riktigt tänkt på då. Så kommer jag på: jag letar efter honom men varför? Jag slår bort frågan och fortsätter med letandet. Jag flyger över skogen och tittar, fast ser inte mycket genom alla trädgrenar. Jag suckar tyst och flyger vidare bort mot vägen och huset. Några varv runt där och sen flyger jag tillbaka till bergtoppen.
Nu kommer den tanken som jag försökt tränga undan i så många timmar nu: mitt förra liv.
Hur är det med mina vänner? Hur är det med min familj? Vet alla? Har de fått fast den som körde på mig?
Skuldkänslorna över att bara ha lämnat dem utan en tanke kommer som flodvågor. Jag lägger mig på samma ställe där jag sovit och gråter. Fast inte lika högt som dagen innan då jag var utanför skolan. Jag vill inte bli hittad av någon den här gången, eller vill jag? Jag gråter och sen reser jag mig och flyger med min familj som mål. Mitt förra hus, för inte kan jag ju längre kalla det för hem. Jag är ju (enligt honom) en Halv-Ängel och jag vet ju själv att jag är död. Jag ligger där på berget, denna kväll är det också varmt i luften och på berget men jag darrar ändå, av gråt. Jag somnar inte och när himlen glittrar av stjärnor önskar jag att jag levde igen, bara för en minut så att jag kunde hoppa från berget och ta livet av mig.
Jag undrar om Halv-Änglar kan ta livet av sig, för om man är en Halv-Ängel så kan man väl det? För det låter ju som om man inte riktigt är död, bara på gränsen. Då kanske man behöver göra något för att dö på riktigt?! Tankarna flödar fritt, jag reser mig och ställer mig så att tårna är utanför kanten. Lika naturligt som att solen är varm och att vintern är kall så breder sig mina vingar ut. Men jag kämpar för att inte låta vingarna och tårarna göra som de vill.
Jag låter händerna hänga som de vill men de kommer helt naturligt upp till kinderna för att känna att det inte rinner några tårar. Mina händer söker sig till halsgropen där mitt halsband – ett guld hjärta – brukar finnas. Men de möter bara min hals och inget litet guldföremål i formen av ett hjärta. Jag låter armarna falla så att de hänger längs sidorna, lutar mig sakta över kanten och..

Fortsättning följer…

Vad tycker ni? Minnena är mina egna och helt sanna. Platserna är ur mitt liv. Det är sant att jag älskar Kollanda och Hultasjön mycket. (Kollanda är det lilla området där husen på andra sidan vägen ligger i.) Fast i fortsättningen kasnke en del minnen kommer bli så att de är påhittade. Men nu stämmer det in på mitt liv, mitt utseende, mina vänner, famlij, minnen, ja allt det.

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

Jennisz - 25 feb 07 - 02:03- Betyg: