På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Du del 17

Den natten sov jag och Emil för första gången i separata sängar. Jag kunde inte sova utan låg och vred mig hela natten. Under mig hörde jag Emils tunga andetag och önskade att jag låg där bredvid honom så nära två människor kan komma. Jag ville krama om honom och aldrig släppa taget. Jag ville höra han säga att han älskade mig. Men svartsjukan hade tagit ett fast grepp kring mott hjärta och hade inte för aviskt att släppa taget. Jag somnade vid fyra tiden av ren sömnlöshet. När jag vaknade dagen därpå var Emils säng tom. Jag klädde mig snabbt och gick sedan ut i köket. Jag fann Oskar och Emil vid matbordet. Oskar tittade inte upp, men det gjorde som var Emil.
- hej sa han och drog mig intill sig.
- Du är inte sur längre va?
- Nej, förlåt för igår fick jag fram och strök Emil över det mörka håret.
- Det är okej svarade han och kysste mig lätt.
- Vad ska vi göra idag sa jag glatt och satte mig bredvid Emil.
- Jag hade tänkt att vi bara skulle ligga på stranden här nere, bara du och jag? Emil såg på mig för att se om jag gillade iden. Han kunde inte planerat det bättre, så länge inte Erika var med var jag nöjd.
- Perfekt utbrast jag lyckligt och såg på Emil. Gud vad han var vacker där han satt med bar överkropp och rufsigt hår. Jag förstod verkligen dem som sa att människor var som vackrast på morgonen. Oskar gav mig en snabb blick när han reste sig från bordet och gick in på sitt rum.
- Jag förstår inte vad det är med Oskar, han verkar så.. äh jag vet inte. Har inte du märkt nått sa Emil lågt.
- Nej jag tror inte det svarade jag undvikande och såg till att inte möta Emils blick. Jag visste att jag inte skulle ha kunnat hålla det ifrån honom om våra ögon möts i det skedet.
- Jag älskar dig sa han och tog min hand.
- Jag älskar dig sa jag och log. Aldrig skulle jag förstöra det här, det lovade jag mig själv där jag satt med Emils hand i min och sommassolen letade sig in under köksgardinerna in i det lilla köket. Jag såg verkligen fram emot dagen med Emil. Bara jag och han. Allt förstördes när mamma ringde. Jag hade inte svarat när hon hade ringt de senaste dagarna och tänkte ta tjuren vid horden och svarade. Jag tänkte att hon kanske inte skulle reagera så starkt nu när hon var gravid.
- Hej
- Vad i helvete håller du på med?! Jag hade haft fel, mamma reagerade tydligen ännu starkare nu när hon var gravid.
- Förstår du inte hur oroliga vi har varigt? Du ååå..ker iväg utan att säga något, jag fik fan ringa runt till alla dina jäv..jävla kompisar! Jag hörde tydligt att hon druckit. Hon fastnade alltid på orden då.
- Det är inte bra att dricka för barnet sa jag
- Våga inte säga hur jag ska och inte ska göra när du själv beter sig som en jävla hora! Jag hade tänkt behålla lugnet med ilskan bubblade upp utan att jag kunde hindra mig. Jag hade hört ordet hora åtskilliga gånger, men aldrig av min egen mamma.
- Hur i helvete kan du kalla din egen dotter för hora skrek jag ursinnig. Du är en jävligt dålig mamma vet du det? Jag tycker fan synd om ungen som ska behöva genomgå det jag har gjort. Jag var glad att Emil gått ner till vattnet, jag ville inte att han skulle höra vad jag och mamma sa till varandra. Hur smutsiga varelser vi faktiskt var. Oskar hade också farigt iväg, även om jag inte brydde mig en bråkdel så mycket om att han inte skulle höra som att Emil inte skulle det.
- Du pratar inte så där med mig väste mamma fram hotfullt.
- Och vad ska du göra åt det? Sa jag hånfullt och sparkade i gruset.
- Du fattar inte hur mycket jävla skit jag stått ut med! Du är en jävla bortskämd unge, det ska jag bara tala om för dig. Du drar ner mig i skiten gång på gång och tänker inte en sekund på hur jävla jobbigt det är för mig. Det talas om hur jävla billig du är, vet du det? Jag får höra det. Jag, din mamma! Du är fan..
- Det är ju från dig jag lärt mig allt, eller hur? Du har tur idag mamma, du slipper mig. Jag ska inte komma tillbaka och göra livet ännu mer surt dig. Jag la på och kände hur tårarna började rinna ner för kinderna på mig. Jag hade inte märkt att Emil kom emot mig fören han var alldeles nära. Han slog armarna om mig och höll mig hårt. Jag grät så jag skakade och han bara höll mig.
- Släpp mig inte grät jag
- Jag släpper sig aldrig sa han och tryckte mig ännu närmare.

Dagen blev inte alls som jag tänkt mig. Vi satt på bryggan i timtal, höll om varandra och pratade. Den mesta tiden satt vi dock tysta. Det är konstigt vad tystnad kan säga mycket. Det kändes som att våra tysta timmar sade mer än vad alla dagar av samtal vi hade haft hitintills tillsammans. Vackert beskrev dagen bra. Vackrare beskrev kvällen. Men ändå var natten vackrast. Det är svårt att förstå tystnadens outtalade ord om man inte själv vart med om det. Det är ännu svårare att förstå alla de ord som man ändå säger till varandra, trots tystnaden. Men det svåraste är ändå att förstå känslan av samhörighet och hur nära två människor kan komma varandra under några timmar. Kärleken till Emil blev definitivt större den kvällen. Det bidrog till att jag fortfarande älskar Emil och alltid kommer att göra det, trots allt som hänt och trots alla år. Men det visste jag förståss inte då, jag visste bara att jag aldrig, aldrig skulle glömma den dagen, kvällen och natten. Att jag aldrig skulle glömma Emil.

Dagen som förstörde allt minns jag som ett töcken. Vi vaknade upp på bryggan, kalla, tätt omslingrade. Frukost. Bad. Lunch. Prat. Middag. Spel. Och att telefonen ringde. Erika. Ville att vi skulle komma. Vi far dit. Jag var lite motsträvig. Lite sur. Väldigt avundsjuk varje gång deras blickar möttes. Något jag minns tydligt är när de satt bredvid varandra i soffan när jag kom tillbaka från toan. Gustav och de andra höll på med något annat och märkte inte hur nära Emil och Erika satt. För nära. Farligt nära. Han böjde sig fram, viskade någonting i hennes öra. Hon skrattade. De såg på varandra. Så bara varandra, ingenting annat. Så jag går. Jag lämnade allt och alla utan att säga något och gick. Oskar var hemma. Full. Kunde knappt stå upp. Han hade rökt på också.
- Aina sluddrade han. Jag hjälpte han ner på soffan. Svartsjukan fick mig att göra det. Kyssa honom. Och kyssen ledde till det som skulle komma att beröva mig den fullständiga lycka jag känt de senaste veckorna. Jag skäms än idag för vad jag gjorde. Skäms för min egen svaghet. Skäms för det jag fick Oskar att göra. Skäms för att han var full och hög och inte jag. Bara full av svartsjuka. Svartsjuka som inte dämpades det minsta av snabbt sex med någon som står nära den man älskar. Känslokallt sex med någon som inte är vid sina sinnens fulla bruk. Sen kom Emil. Lagom för att se mig klä på mig och Oskar ligga naken i soffan alldeles bredvid mig. Hans mörka ögon blev fyllda av besvikelse, vämjelse och fullständig sorg. Han bara vände och gick. Ägnade mig inte en blick där jag stod och kämpade med att knäppa bh: n.
- Emil skrek jag efter honom när han försvann ut i mörkret. Oskar sov och märkte inte när jag snabbt drog på mig tröjan och sprang efter Emil. Jag fann honom nere vid bryggan där vi suttigt dagen, kvällen och natten före och varit en. Nu var vi två. Emil satt på kanten på bryggan och såg ut över det mörka vattnet.
- Emil... Jag stannade bakom honom, jag vågade inte sätta mig bredvid honom med rädsla för vad han skulle göra. Ja, jag var rädd. Jag hade sett något i hans ögon som jag överhuvudtaget inte trodde fanns inom honom, hat.
- Gå sa han bara
- Emil snälla, låt mig förklara...
- Det vore onödigt. Det finns ingenting som förklarar.
- Emil sa jag och kände hur tårarna steg upp i ögonen. Vad hade jag gjort? Jag kände paniken stiga inom mig. Jag ville inte mista Emil. Jag kunde inte mista honom. Han var en för stor del av mig och jag förstod att jag aldrig skulle bli hel igen om jag miste honom nu.
- Jag var svartsjuk.. du och Erika..
- Gjorde ingenting avslutade han min mening. Jag kände att han hade rätt. Ingenting kund någonsin förlåta det jag gjort. När han sedan vände sig om såg jag i hans ögon att han aldrig älskat någon annan än mig.
- Snälla gå nu. Jag vill aldrig se dig mer. Med en sista blick på den enda personen jag älskat vände jag om och gick. Jag fick bara med mig halva mitt hjärta den natten, den andra halvan stannade hos Emil och den halvan skulle för alltid förbli hans.

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

So_Sick - 27 dec 06 - 05:41- Betyg: