På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Hanna + Johannes del 9

Hanna

Jag känner mig så jävla ensam just nu! Jag har ingen att prata med. Jo, Johannes såklart, men ändå. Det HÄR kan jag inte berätta för honom, inte det hemska som hände. Jag menar, när man har blivit våldtagen, vem berättar man det för då? Sina föräldrar? Nej! Svaret: det finns ingen. Absolut ingen.
Jag hade ingen lust att gå hem efter skolan. Möta mina föräldrars blickar, min brors hånfulla leende, inte nu! Istället gick jag till macken direkt efter sista lektionen, som var matte. Eller faktum är att jag gick en halvtimme tidigare. Men vem bryr sig? Spelar roll??
Jag frös där jag satt på berget en bit från bensinmacken. Ingen kunde se mig där. Trodde jag. Men efter en liten stund fick jag se en kille från skolan komma gående över parkeringen. Han var visst på väg uppför trappan till husen där uppe. Han kanske bodde där, vad vet jag? Jag trodde inte att jag någonsin skulle prata med honom. Aldrig någonsin. Han var liksom inte min typ. Han går inte ens i min klass, utan en klass över mig. Jag tror han heter någon på S. Simon kanske? Eller Sebastian?
Han stannade när han kom fram till mig. Han hade haft luvan på sig, men nu drog han av sig den.
- Tjena Hanna! Sa han lite slött.
Han kanske är trött, tänkte jag. Efter en lång skoldag. Jag svepte jackan tätare om mig.
- Hej, sa jag.
Till min stora förvåning satte han sig bredvid mig på berget. Det var kallt att sitta där. Men det verkade inte som om han brydde sig om det. Inte jag heller.
- Vad heter du? Frågade jag plötsligt.
- Simon, svarade han och kisade lite på mig. Det hade börjat snöa nu. Stora ulliga flingor singlade ner och landade på Simons hår. Han var faktiskt ganska söt!
- Hur är det? Frågade han utan att titta på mig. Han tittade ner i marken.
Jag ritade lite med foten i snön. Jag blev lite överrumplad av frågan. Syntes det att jag inte mådde så bra eller? Syntes det att allt inte var som det skulle? Det hoppades jag verkligen inte att det gjorde. Men någonstans, långt inom mig, önskade jag ändå att någon skulle fråga. Att någon ville lyssna på henne.
- Bra, sa jag lite trevande. Tror jag.
- Okej, det är alltså något, sa Simon, och nu tittade han mig djupt i ögonen. Jag skämdes nästan. Han såg ju att det var något, då måste jag berätta. Eller? Jag visste inte vad jag ville göra.
- Kom igen nu! Sa han och han lät vänlig på rösten. Jag ville berätta för honom, jag VILLE verkligen, men det var något som höll mig kvar. Jag TÄNKTE att jag skulle berätta, men det kom inte ett ljud. Inte ett ända litet ljud från läpparna.
Det kändes ungefär som med Johannes. Jag ville berätta. Men ändå var det annorlunda med Simon. Det var så annorlunda nu på något sätt. Så konstigt.
- Du behöver inte berätta om du inte vill, Hanna, sa Simon. Jag menar, vi känner ju inte varandra, precis, men jag vill bara inte att du ska hålla det inombords. Du mår bättre om du pratar om det.
- Men det är ju just det, sa jag. Jag mår inte bättre. Jag kommer aldrig må bättre.
- Jo, det kommer du.
- Nej. Okej, jag kanske berättar för någon, men det finns ändå kvar, eller hur? Våldtä…
Hoppsan! Vad har jag nu gjort? Tänkte jag förskräckt.
- Våldtäkten? Har du blivit våldtagen, Hanna?
Jag nickade. Om jag började prata skulle tårarna komma. Dom fick inte komma. Men ändå kom dom.
- Snälla, kan du inte hjälpa mig?! Snyftade och lutade mig mot hans varma, svarta dunjacka. Snälla!
Simon kramade mig hårt och längre. Det kändes som en evighet. Snön föll, gnistrande vitt, världen var så underbar just i denna stund.
Snälla, släpp inte taget, tänkte jag förtvivlat. Aldrig nånsin!

Johannes

Jag ser Hanna i skolan nästan varje dag. Hon är med på lektionerna, hon pratar med sina kompisar, det vill säga, de kompisar hon har kvar. Men hon är liksom inte sig själv på något sätt. Så annorlunda. Så frånvarande. Men jag vågar inte fråga var det är, hon vill ändå inte berätta. Jag vill tvinga henne, men det kan jag ju inte. Då kommer hon hata mig ännu mer. Gud, vad ska jag göra?? Finns det över huvud taget något jag KAN göra?!
Jag tänker aldrig träffa någon annan. Vara med någon annan. Det känns bara inte rätt. Jag vill vara med Hanna. Ingen annan.
Det var fest i skolan igår. Alltså, det var för föräldrar och så. Alla kom. Hanna också.
Hon satt ensam vid stora scenen och drack ett glas saft. Jag gick fram till henne.
- Hanna…började jag.
Men då reste hon på sig och gick fram till sin mamma, som stod och pratade med några andra föräldrar. Hon sa någonting, sedan sprang hon ut ur lokalen. Jag följde efter henne. Hon ville nog inte att jag skulle göra det, men vad hade jag för val? Jag måste ju fan få veta!
- Hanna, vänta! Ropade jag efter henne och vid biblioteket fick jag tag i henne. Nu märkte jag att hon grät. Jag grät också, inombords. Ingen skulle behöva må så här dåligt! Ingen i hela världen!
- Kom, vi sätter oss här!
Hon följde motvilligt efter. Vi satte oss i en blå soffa. Då kom det några ungdomar och började bråka och skrika och leka låtsaskrig bland kuddarna. Fan vad barnsligt!
- Kom så går vi någon annanstans, sa jag och lade armen om Hanna. Hon lät den ligga kvar. Jag kunde höra hur hon grät tyst.

Det hade slutat snöa när vi äntligen kom fram till skogsbäcken. Det är en liten bäck mitt i skogen där det faktiskt är rätt mysigt att vara. En del brukar gå dit efter skolan. Men inte nu, inte när det är vinter och kallt.
Vi satte oss på en stor stock.
- Jag vill att du berättar, sa jag tyst och såg in i hennes ledsna ögon. Jag står inte ut med att se dig så här.
Då brast hon i gråt.
- Inte jag heller. Du vet inte hur gärna jag vill berätta för dig. Jag vet inte varför det inte går, fattar du?
- Jag förstår det, sa jag. Jag förstår verkligen. Men kan du inte försöka ändå. Snälla, för din egen skull. Du MÅSTE berätta för någon!
- Det har jag gjort också!
- Va??
- Ja, jag har berättat för en. Att… Att jag har blivit våldtagen!
- Du har blivit våldtagen…!?
- Ja, sa Hanna lågt. Och nu har jag berättat det för dig också.
- Men…
- Jag vet. Det om oväntat. Men så är det. Det är sanningen.
- Vem har du berättat det för? Frågade jag och strök en slinga ur hennes ansikte. Vem är det?
- Den där Simon, du vet.
- Simon? Har du berättat det för honom? Men varför då?
- Vadå varför? Vad menar du?
Hon drog sig undan från mig och svepte den vita halsduken tätare om sig. Hon huttrade och kinderna var röda av köld. Jag ville bara hålla om henne. Men jag kunde inte.
Hon fortsatte, och jag hörde på hennes röst att hon var arg.
- Han råkade vara där i precis rätt ögonblick, och…ja, det vara vällde ur mig. Det kändes som om han förstod.
- Men jag då!? Jag ville ju att du skulle berätta! Varför gjorde du inte det för? Var du rädd?
- Det är klart att jag var rädd, för i helvete! Skrek hon och reste sig upp. Vad fan tror du?
- Jag…
- Håll käften! Du förstår ju ingenting. Absolut ingenting!
Och så plockade hon fram sina lila fingervantar med glitter och sprang iväg. Då började det snöa. Snart var alla träden täckta av snö. Jag böjde mig ner och grävde lite i snön. Då fick jag syn på någon lila. Hanna hade tappat sin vante. Jag tog upp den och strök med fingertopparna över glittret. Sedan höll jag vanten mot kinden. Det blev lite varmare. Men kölden hade letat sig in i mitt hjärta och den ville inte försvinna.

Hanna

Vad tar det åt mig egentligen! Varför är jag så jävla taskig mot Johannes hela tiden? Han vill ju bara hjälpa mig! Jag fattar verkligen inte var det är som händer! Jag borde vara glad att ha någon som verkligen bryr sig om mig, som lyssnar. Men Simon lyssnar också…På ett helt annat sätt. Det känns inte som om han tvingar en att prata. Det kommer liksom av sig själv, när man är med honom. Jag vet inte riktigt själv hur jag tänker. Jag behöver nog inte ens tänka. Jag vet inte varför det har blivit så här.
Idag på förmiddagen frågade Nattan om vi skulle skolka ihop. Jag sa att det är klart att vi ska göra. Som om det vore det självklaraste i världen. Det kanske det var också.
Vi gick till internat caféet och jag beställde en kopp varm te och en sockerkringla. Vi satte oss vid fönstret.
- Hur är det? Frågade Nattan utan att se på mig.
- Hur det är?
- Ja, du har verkat så nere på sistone. Är det något som har hänt?
- Nej, det…jag menar, jo.
- Men berätta då!
- Jag vill inte.
- Okej, som du vill! Men du ska veta att jag alltid finns här, om du vill prata menar jag.
- Jag förstår det, sa jag och tog en tugga av kringlan. Den smakade bra, underbart. Underbarare än himlen, men inte underbara än Simons varma dunjacka.
Oj då! Vad tänker jag på egentligen. Börjar jag bli helt knäpp eller??
- Hanna, vad sitter du och tänker på!? Frågade en röst. Det var Simon. Han rörde lite vid min axel.
- Oj, sa jag och skyndade mig att ta en klunk ur mitt te, fast det var brännhett. Jag gav en menande blick till Nattan, som betydde: säg något då!
- Ehh, vad gör du här, Simon.
Gud vilken korkad fråga! Tänkte jag och det bubblade i mig av ilska. Varför visste jag inte riktigt! Jättekonstigt faktiskt!
- Jag tänkte ta en fika, sa Simon. Du, kan jag få beställa!
Han beställde ett glas läsk, inget mer. Varför kändes det så underligt när jag tittade på honom.
- Hur är det? Frågade Simon och jag förstod att han menade mig. Hans blick trängde så djupt in i mig att jag fick ont i hjärtat. Han visste. Han ville hjälpa mig. Jag visste inte om jag ville längre. Jag visste ingenting.
- Det är…bra, sa jag och log lite mot honom, men jag var tvungen att slå bort blicken, eftersom han fick mig att känna mig så…konstig på något sätt. Så liten och sårbar. Och det ville jag inte vara.
- Bra, sa han men jag visste att han inte menade det. Han visste att allt inte var bra. Jag skämdes. Jag drack en klunk till. Teet hade svalnat lite.
- Jag måste nog gå nu! Sa Nattan. Jag ska träffa min mamma i centrum om bara ett par minuter. Han det så bra då!
- Tja då! Sa Simon och vinkade glatt. När Nattan hade gått blev han allvarlig.
- Jaha, sa jag och slängde en blick på väggklockan vid disken. Jag måste faktiskt också…
- Du, vi måste prata, sa han böjde sig fram mot mig. Han såg mig i ögonen. Jag klarade inte av den där blicken. Inte alls. Så…
- Jag måste verkligen gå, sa jag och slet åt mig min väska. Vi ses!
Utan ett ord reste jag på mig och sprang ut från caféet. Nu hade jag gjort bort mig igen! Jag gör alltid bort mig. Jag hatar det!!
Jag stannade inte förrän jag var nästan vid busshållplatsen. Det började snöa, igen. Det snöade alltid, kändes det som. Jag HATADE snö. Förut älskade jag snö. Inte nu längre. Jag kommer aldrig att göra det. Jag tittade upp mot himlen, men snön stack mig i ögonen.
- Hör du det gud!? Skrek jag. Hör du det?!
Jag grävde i fickorna och fick upp en lila vante. Den andra hade jag tappat någonstans. Jag brydde mig inte. Tänkte inte leta efter den. Jag tittade ner på vanten och tänkte på när jag var liten. Då hade jag haft små vita luddiga tumvantar.
- Jävla, jävla vante!
Jag tittade på vanten, men jag såg inget glitter. För tårarna vällde upp i ögonen och jag såg ingenting! Kylan bet tag i kinderna och jag försökte värma dem med vanten. Det gick inte så bra. Jag hatar, hatar, hatar! Hatar glitter och tårar.

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

stinamelin - 16 sep 06 - 01:46- Betyg: