svartsjukans mörka sider |
Snönn faller här ute över taken nu. Jag sitter i en busskur och väntar på Simon
han skulle komma med bussen förra turen. Där är bussen igen undra om han är med
där? Bussen bromsar in sakta dörrarna öppnas och ut kommer han. Men det är inte
Simon det är Dennis, vad gör han här? Där är Simon han kommer ur ur bussen bakom
Dennis. Simon är min nuvarande kille vi har varit ett par i över ett halvår nu
och mera kommer det att bli hoppas jag. Dennis var jag ihop med innan Simon och
jag blev ihop, jag gorde slut med Dennis för Simon, det ångrar jag inte. Dennis
ser mig och börgar gå fram till mig jag blir rädd Simon avvaktar en stund gömmer
sig lite bakom busskuren. "Hejsan" säger Dennis när han kommer fram till mig.
"Hej" säger jag hur kallt som helst och försöker smita förbi han. Men han tar tag
i min arm så att det gör ont. "Vad gör du här?" säger han med en blick som skulle
kunna få mig att skrika av rädsla. "Inget, jag.." längre han jag inte fören Simon
kom fram och sa " hej älskling förlåt mig jag borde inte ha låtit dig vänta så här
länge". "Kom så går vi". Och så tar han min hand och vänder på mig och viskar i
mitt öra "skynda dig innan han hinner att reagera". Vi börgar dra oss där ifrån
men Dennis kommer ikapp oss och börgar fråga ut oss som om han var min farsa
"Jaha, vem är du då? Var bor du? Varför är du med Elin?" "Men strunta du i det.
Du har inget med mitt liv att göra längre" svarar jag snappt. Jag kommer aldrig
att glömma hur det svider när hans hand landar mot min kind och jag känner hur mina
tårar kryper framm. "Du är fan inte klok!!!" Skriker jag och springer iväg.
"Elin!" hör jag Simon ropa bakom mig innan jag hör hur han stönar till när jag
kollar bakom mig så ser jag hur han ligger på marken, helt blodig om näsan och spräkt
läpp. Det gör ont att se han sådan.
***
Jag gömmer mig i närmsta trappuppgång. Tårarna rinner ner från min ömmande kind och
jag darrar av räddsla. Tänk om han dödade Simon, tänk om han tänker göra det samma
med mig! Jag kollar ut och ser han springer runt och letar efter mig. Han kollar
in i alla trappuppgångar och rycker i dom flesta handtagen jag vet inte var jag ska
gömma mig, snart kommer han att rycka i denna dörren och komma in hit och hitta mig,
jag känner åter tårarna rinna nerför min kind som fortfarande brännar av smärta.
"Vem är det?" Å det är Simon, han lever. Han smyger sig på Dennis bakifrån och slår
ner han och drar in han i en trappuppgång så att någon kan hitta honom och så att han
inte ska frysa ihjäl under natten. "Simon!" ropar jag när jag öppnar dörren och
springer ut till han i mitten av gatan står vi sedan och håller om varandra.
"Vem var det där?" frågar Simon mig när vi har börgat gå mot akuten för att sy ihop
hanns läpp igen. "Dennis heter han, jag dumpade han för din skull" säger jag.
"Det var modigt att våga dumpa en sådan kille" säger han innan han spottar ut lite
blod ur munnen. "Jag ville ju ha en med medkänsla". Vi säger inget till varandra resten
av vägen när vi kommer fram till läkarstationen så frågar jag om jag ska ringa hanns
mamma och berätta att det har hänt en sak. "Det vore nog bäst att ha mamma här"
säger han och ler mot mig. Jag går till telefonen och jag slår numret hem till han.
Det tar inte lång stund innan hans mamma svarar trött "Eriksson?" "Hej det är jag, Elin"
"Hej Elin, Simon är inte hemma" "Nej, jag vet. Han är med mig, vi är på akuten."
"Va? Vad säger du, varför det? Har det hänt något?" "Aa det blev ett slagsmål och
Simon är här och syr ihop läppen. Han ville att du skulle komma hit om du hinner."
"Jadå, jag är där om fem minuter hälsa han det" "Okej, då ses vi då?" "Ja det gör vi
hej då så länge." "Mm hej då." Jag lägger på luren samtidigt som jag gör det så ser
jag en ambulans backa in till akuten och ur bak dörrarna kommer Dennis. Simon kommer
ut till mig "Jag mår bättre nu och där är mamma ska vi gå?" "Ja det gör vi innan något
annat händer" Det var sista gången jag såg Dennis jag hörde att han flyttade till Danmark,
bara en vecka efter händelsen vid dusskuren. Jag och Simon ska flytta ihop om ett halv år
efter att vi har förlovat oss. Kärleken är starkare än all svartsjuka i hela universum,
kom ihåg det.
|
|
|
|
