Kärlek (del 4) |
Och så var man där igen. Efter att flera gånger ha upphört efter att ha blivit nobbad, har Daniel börjat skriva ”puss” på msn igen. Jag får skylla mig själv. Jag får skylla mig, ja, det får jag. Vad annars kan man förvänta sig när man låter honom ta en mellan benen? När man lägger sitt huvud mot hans bröst när man är ute och pluggar med kompisarna. När man lyssnar till hans andetag och njuter av att veta att de är tillägnade en själv. I de ögonblicken är hans andetag mina, och jag njuter av det. Att känna hans hand nära, att känna hans värme… Att veta att han vill ha mig, att han vill att min kropp ska smälta samman med hans i en kärlekens dans. Jag njuter av det. Inte för att jag egentligen känner något för honom. Det tror jag inte, den korta stund vi var tillsammans kände jag mest ångest. Visst var det ett tag sedan nu, men så mycket har vi inte förändrats.
Jag vill ha hans uppskattning. När han pratar om andra tjejer, är med andra tjejer, blir jag svartsjuk. Det kan jag lika gärna erkänna. Jag vill att han ska tycka om mig, och att hans andetag alltid ska vara mina att lyssna till. Jag vill inte ha mer än så, jag vill bara ha hans andetag. Inte kyssar, inget tafsande. Det är så själviskt att jag mår illa av mig själv, men ändå fortsätter jag. Människan är ju född egocentrerad…
Nu var det snart en vecka sedan jag träffade Lukas, och jag kan lika gärna erkänna följande också: hans bild börjar blekna på min näthinna. Han skulle nog ändå inte vilja en sådan som jag. Jag förtjänar inte någon som är så snäll. Jag förtjänar egentligen ingen, med tanke på att jag aldrig har lyckats med att älska någon annan. Inte på riktigt. De godtyckliga förhållanden jag har haft i min värld av illusion kan knappast räknas. När jag inte blir attraherad av en snäll kille som Daniel, eller kan fortsätta upprätthålla en illusion i över en vecka utan att träffa killen, då måste väl något vara fel?
Patrik pratade om att en av hans kompisar gillar mig. På vilket sätt vet jag inte riktigt, men att ha en äldre pojkvän hade ju varit roligt. Men förmodligen hade jag inte lyckats hålla fast vid honom heller. Jag är som vinden, går aldrig att hålla fast. Istället kyler jag hjärtan och orsakar gråt. Jag vill inte. Men hur ändrar man den man är? Jag vill ju så gärna vara någons vind. Jag vill få vara någons andetag, och jag vill att någon ska andas för mig. Jag vill kunna andas för honom med. Jag vill hitta någon som det känns rätt med. Rätt. Och jag vill kunna veta det. Hur vet man när man verkligen älskar?
Kanske är det just att jag så desperat vill ha kärlek som gör att jag inte kan hitta den äkta. Kanske är det min desperation som får mig att söka uppskattning på olika håll. Som i Daniel.
Överallt. I skolan. Denna jakt efter kärlek. Var är min rätta? Var är du? Du underbara kille. Snälla kom hit. För jag tror att jag behöver dig nu. Jag gråter, men jag kan inte säga varför. Jag gråter helt enkelt. Jag vill ha en famn att gråta ut i. Samtidigt vågar jag inte gråta inför folk. Vad gör man då?
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Melizen - 25 mar 07 - 00:04- Betyg:  | | Du är jätteduktig på att skriva!! | | DiktensSorg - 14 sep 06 - 02:59 | | meer | | shediedlastnight - 9 sep 06 - 01:27 | du är jättebra på att skriva . längtar tills nästa del
kommer . När ? |
|
|
|
