Det är som mamma säger 18 |
”Shinji,” sa jag och log mot honom. Han tittade chockat på mig. Backade försiktigt ett steg.
”Va?” Hans ögon glänste mot mig. Jag reste mig upp och ställde mig framför honom. ”Vad håller du på med Kami?”
”Ser du inte det eller?” Innan han hann säga något mer kysste jag honom lätt på munnen. Sedan satte jag mig ner på sängen igen. ”Jag älskar dig Shinji, det har jag nog alltid gjort.” Shinji backade ännu mer. Öppnade munnen, men stängde den igen. Tystnaden spreds sig i rummet. Vad skulle jag nu säga? Jag hade nyss erkänt min kärlek till den personen jag älskade, men jag visste inte vad jag skulle säga nu efteråt. Jag la mig försiktigt på sängen, tröttheten hade kommit ikapp mig. Jag tittade upp på Shinji som stod och skakade. Vad tänkte han på, just nu i detta ögonblick? Tänkte han på mig, hur mycket han hatar mig eller hur han än känner för mig. Jag kunde bara gissa vad det var han tänkte på.
Shinji stirrade tomt framför mig, sa inget. Jag sa inte heller något, för vad skulle jag säga? Jag visste inte. Men tystanden irriterade mig enormt, jag vill inte att Shinji bara ska stå där. Jag vill att han ska säga något, något till mig. Jag satte mig upp i sängen och kände ur hela min kropp skakade.
”Så du tänker stå där tyst hela dagen eller?” Sa jag trött men samtidigt irriterat. ”Va!” Shinji sa inget, vilket gjorde mig om möjligt ännu mer irriterad. ”Nähä, skit i det då din jävla idiot,”
spottade jag i hans ansikte. Mina ord vibrerade av ilska. Här hade jag samlat upp all mitt mod för att våga säga mina känslor till honom, och han bara står där som en jävla uppstoppad vaxdocka. Nu var jag trött på den här skiten. Jag har slösat bort hela mitt liv i detta hem. Jag vill leva, jag vill vara mig själv, vill bli älskad och omtyckt. Men det blir jag inte här, så varför stanna? Finns den ens en orsak varför jag skulle stanna kvar här? Nej, den sista orsaken försvann nyss. Shinji vill inte ha mig.
Jag rusade ut ur rummet och sprang in i mitt rum. ”Nu fan sticker jag ifrån detta jävla skitställe.” Jag slängde fram min väska som jag haft under sängen och slängde i massa kläder.
Tårar hade sakta börjat rinna ner för mina kinder som var illröda av ilskan och frustrationen som rann i mitt blod. Jag tog ner ett kort som hängde på väggen. Ett kort på pappa och Shinji, mitt enda minne av pappa, mitt enda minne av tiden som levt lycklig. Shinji och pappa är dem enda personerna som någonsin betytt något för mig, och gör det än. Dem enda personerna som jag älskat. Jag la försiktigt ner kortet i väskans minsta fack och slängde den över axeln. Jag tittade en sista gång in i rummet. Skulle jag verkligen sticka? Jag vill inte. JAG VILL INTE! Men… jag måste, jag måste sticka. Annars kommer jag aldrig att bli lycklig. Måste sticka så att jag slipper allt tvång och detta helvete. Här är jag bara oälskad. Mamma hatar mig, Shinji hatar mig. Alla… hatar mig, till och med jag. Framför allt jag.
Jag torkade bort dem irriterade tårarna. Det var inte läge att gråta nu. Jag la ner en bunt sedlar i fickan. Pengar som jag hade sparat sedan många år sedan. Tanken när jag hade börjat spara var att resa utomlands, resa bort till Japan. Och kanske aldrig mer komma tillbaka. Det skulle vara härligt det, komma till mina drömmars paradis. Jag rusade till hallen och tog på mig mina converse. Stannade till för en sekund. Tystnaden varade än, vad gjorde Shinji nu, nu i detta ögonblick?
”Shinji din paka*.” Jag öppnade sakta dörren, var fortfarande osäkert. Handen skakade våldsamt. ”Jag måste göra det här,” sa jag lugnt till mig själv. Dörren öppnades, bit efter bit, tills den till slut var helt öppen. Det kändes konstigt, mitt hjärta slog så snabbt mot mitt bröst att det gjorde ont. Jag skulle sticka, rymma hemifrån, lämna allt bakom mig och bara börja om. Leva mitt liv som jag vill. Jag tog ett djupt andetag, försökte att fokusera på att gå. Höger ben tog ett steg framåt, vänster ben tog ett steg framåt. Tillslut stod jag helt utanför dörren. Snart, snart var jag fri. Ett leende letade sig försiktigt fram på mina läppar. Jag skulle ge mig ut i världen och söka efter lycka. Kanske hitta någon att älska och som älskar mig. Någon som kan få mig att glömma alla dessa smärtsamma minnen som jämt och ständigt plågar mig. Det skulle verkligen bli kul om man kunde åka till Japan, resa omkring där och bara leva livet. Studera japanska och få jobb där. Träffa Gackt! Alla dessa drömmar som finns framför mig, som alltid funnits framför mig. Som jag nu hade chansen att uppfylla. Jag har hela livet framför mig. ”GACKT! HÄR KOMMER JAG!” Skrek jag högt, när någon plötsligt drog in mig i huset och stängde dörren.
fortsättning??? xD
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Skogsmus- - 5 aug 09 - 18:41 | | O_O!<3! | Mangasagan - 21 maj 08 - 12:30- Betyg:  | | OMG! Så himla bra!! <3 Älskar den här novellen! :)<3 | | Mp3 - 29 dec 07 - 06:57 | | :) <3<3 Älskar verkligen denna novell, myckt ! <3 | | skogsmusen - 12 maj 07 - 06:54- Betyg: | | spännande..måste bara läsa vidare | | vattendroppe - 11 sep 06 - 22:16- Betyg: | | Ja! en fortsättnign absolut! | | SoakedInLuxury_ - 9 sep 06 - 00:41- Betyg: | | japp så klart du ska skriva en fortsättning ;) !! MEEEEER | | TrasigFlikka - 8 sep 06 - 04:16- Betyg: | | mer sara, mer :D |
|
|
|
