Rädda mig? Del 2. |
När jag ”vaknar” igen upptäcker jag att jag ligger på marken en bra bit från vägen..
- Vad hände? Varför ligger jag här?, säger jag men hör att det bara blir en viskning.
Jag tittar upp och då ser jag… två bilar, några poliser, en bit ifrån ser jag en kvinna som gråter och på ena sidan av henne står en vit hund och andra en polis… Men vänta lite! Det är ju den snälla kvinnan som bor några hus ifrån mig och hennes hund, men varför gråter hon? Och varför är det poliser här?
Jag reser mig och går fram till poliserna som sitter böjda över något på marken, när jag ser vad som ligger där… rättare sagt VEM som ligger där tittar jag för första gången på mig själv. Mina händer, mina ben, och jag ser att jag har på mig en röd klänning som slutar lite ovanför knäna och på fötterna har jag… ingenting, helt barfota och på ryggen kan jag se - eftersom jag är halvtgenomskinlig - två breda svarta vingar. När jag vill att vingarna ska breda ut sig - som en fågels gör när den ska flyga – så gör de det, men jag flyger inte, och då ser jag att från ena änden till andra är de ungefär dubbelt så långt som jag är.
Sen minns jag vad som hänt: jag hade bråttom till skolan, försovit mig. Glömde titta i kurvan, och då kom en bil. Den träffade mig, jag och cykeln hade slungats iväg. Sen hade bilen snabbt kört iväg.
Det var som de sa på filmer: A hit-and-run.
Jag börjar gråta och känner tårarna rinna längs kinderna. Jag väntar mig salt smaken från tårarna men istället möts jag av blodsmak, jag för förvirrat högra handen till min ena kind och ser sedan att fingrarna har blodfläckar. Jag gråter blod.
Jag går fram till kvinnan och hennes hund som står vid vägen.
- Snälla, gråt inte!, viskar jag när jag står lite mer än två meter från henne.
Hon verkar inte ha hört mig så jag går fram och försöker torka hennes tårar, men min hand går rakt igenom henne.
- Vet du verkligen inte vad flickan hette?, frågar då en kvinna i polisuniform som stått bredvid henne.
- Nej… hon brukade bara cykla förbi oss ibland på morgonen…, säger kvinnan i ett tappert försök att hålla rösten stadig men den bryts snabbt.
”De vet ju inte vad jag heter”, tänker jag och kommer ihåg att jag inte hade med mig plånboken den morgonen och jag har heller inte presenterat mig för kvinnan någon gång förut.
Jag går närmare och märker att hunden, som jag trott bara stirrat rakt igenom mig nu ser mig rakt i ögonen – den ser mig!
Jag lutar mig nära kvinnan och försöker säga mitt namn men det kommer inte ur munnen – inte ens i någon hes viskning. Då kommer jag på att det kanske är någon regel när man är död – att man inte får säga sitt namn.
- Vita huset längst bort, viskar jag istället i hennes öra.
- Vita huset längst bort, säger kvinnan just som jag böjt mig ner för att se hunden i ögonen.
- Just ja, hon bor i det vita huset längst bort, det var hennes familj som flyttade in här för nästan ett år sedan, säger kvinnan till polisen som antecknar i ett lite anteckningsblock.
Jag ler, men inte mycket, över att det funka.
- Hej du, viskar jag till hunden.
- Kan du se mig?, fortsätter jag sen.
Jag ser in i hundens ögon och kan nästan höra det jag ser, den kan förstå och se mig.
- Okey, tack, säger polisen och går iväg till en bil och kör sedan åt det hållet som jag cyklade så jäktat i mina sista minuter.
Jag förstår att poliserna inte kommer förstå vem jag är, även om de nu vet var jag bor. Men jag har viktigare saker att göra först. Personer som betyder mer än min egen identitet - mina vänner.
Jag breder ut mina svarta vackra vingar och flyger till skolan. När jag är ovanför den så slår det mig hur stor den är, även från luften. Jag ”landar” på skolgården och går snabbt in och utan att tänka på det så går jag bara rakt igenom alla. Men när jag inte hittar de personerna som jag söker kommer jag ihåg att vi skulle ha haft matte nu. Jag springer snabbt igenom alla och upp för trapporna utan att bli det minsta trött och med en ovanlig snabbhet. När jag når fram till sal 436 går jag genom dörren och jag ser mina tre vänner sitta, göra matten och små prata, precis som vanligt och helt omedvetna om att det hänt något som kommer förändra deras liv - för alltid.
Jag går sakta med svävande steg och ställer mig längst fram i rummet så att jag kan se allas ansikten.
Just då slutar lektionen och alla får gå ut. Jag följer efter mina vänner och som går till fritidsgården och sätter sig i en av sofforna. De sitter och pratar om lite allt möjligt, t.ex. varför jag inte kom till skolan idag, vilka läxor de har, vilka lektioner och lite annat.
Precis när de kommer in på ämnet om varför jag inte kom till skolan idag när jag verkade så glad igår kommer tre polisbilar körande upp på skolgården. Mina vänner (och alla andra i närheten) vänder sina huvuden mot bilarna. När jag tittar på mina vänner ser jag en liten aning av rädsla i blickarna.
Mina två vänner reser sig och går ut på skolgården. De måste kämpa för att komma förbi alla elever och lärare som står runt poliserna.
Då går en av poliserna – en ung kvinna – och ställer sig på en av polisbilarna.
- Om alla bara kan lugna ner sig så att jag kan förklara varför vi är här!, säger hon högt.
Det blir genast tyst och alla står och tittar på henne.
- Det har hänt en olycka en bit från här, säger hon först högt och tydligt så att alla ska höra vad hon säger.
- Vad för olycka? , skriker en nia.
- En flicka har blivit påkörd, svarar poliskvinnan.
- Är hon död?
- Vem är det?
- När hände det?
- Var hände det?
- Vem körde på henne?
Alla pratar i mun på varandra och kvinnan är tvungen att busvissla för att återfå en någorlunda tystnad – för många står nu och viskar. Mina två vänner står som fastfrusna och tittar chockat på henne.
- Vi vet inte hennes namn och…
- Varför inte? Är hon blyg eller?, säger en åtta som ett skämt, han och några av hans kompisar skrattar.
- Nej, hon kan inte berätta för hon är död!, säger kvinnan med vass röst och genast tystnar skratten.
- Flickan är död, vi vet inte vem som körde på henne. Men vi vet att det hände runt 08.00 men inte senare än 08.30. Hon blev påkörd förmodligen när hon var på väg till skolan för hon verkar ha cyklat ganska snabbt och…
- Hur såg hon ut? Hade hon mörkrött färgat hår och ungefär 1,70?, ropar den ena av mina vänner med tårar i ögonen och armarna hårt knutna runt sig.
- Va? Hur? Ja, det hade hon. Hur vet du det?, frågar den unga kvinnan förvånad.
- För vi är hennes vänner, hon heter Minna. Minna My Ilkko, svarar den andra av mina vänner.
Alla är nu helt tysta, inga viskningar, ingen som håller på med nycklarna. Tiden verkar nästan stå stilla. Jag går igenom alla som står i vägen för mig och mina vänner. Ska just krama dem när jag kommer på att jag bara kommer åka igenom dem.
- Ni var mina bästa vänner, jag kommer aldrig att glömma er!, viskar jag tyst och tårarna börjar rinna.
Jag märker att mina tårar blivit lite mörkare röd nu. Jag märker också att mina vänner har små floder på varje kind.
- Snälla, gråt inte!, viskar jag tyst men de hör mig inte för en av mina vänner springer iväg med den andra efter sig.
Det blir för mycket för mig och jag måste bara bort. Snabbare än man hinner räkna till tre var jag på andra sidan skolan. Jag faller ihop på marken och gråter. Jag bryr mig inte om ifall jag bara skulle ha en minut kvar på jorden: jag vill bort! Jag orkar inte se mina vänner gråta och jag vill inte ens tänka på min familj och min släkt! Vad ska de säga och göra när de får veta?
Jag ligger och gråter i vad som känns evigheter. Jag bryr mig inte ens om att öppna ögonen när jag hör ett svagt klingade. Klingandet är så tyst att det säkert inte skulle ha kunna ha uppfattats av människor - kanske av djur. Men jag struntar om det så skulle vara Gud i egen hög person eller Djävulen, av tre andledningar:
1. Jag är inte religiös.
2. Jag är död och bryr mig inte om att komma till himlen eller helvetet.
3. Jag tror inte på Gud! Varför skulle jag göra det? Han tog ju mig från mitt liv på jorden!
Om det skulle vara Liemannen skulle jag bara be honom att ge mitt liv tillbaka. Att allt bara var ett missförstånd och att jag inte alls dog bara fick en väldigt svag puls eller något sådant.
- Varför gråter du? Du borde vara glad! Du är fri från livets alla bördor!, säger en killes röst.
- Varför skulle jag någonsin vara glad?! Jag är DÖD! , säger jag arg, tittar upp och upptäcker att jag kan skrika!
- Jag är död, och jag får aldrig träffa mina djur, mina vänner, min familj eller släkt igen!, säger jag med normal röst fast med sorg i.
Då torkade jag mina tårar och såg att det var en kille i ungefär 15-årsåldern som stod framför mig. Han hade mörkt kort hår och var lite längre än mig gissade jag – kunde inte riktigt veta eftersom jag fortfarande låg på marken. Han var ganska snygg. Han var klädd i mörkblåa jeans, svart tröja och barfota. Han hade också ett par svarta snygga vingar.
Killen satte sig på huk framför mig och ser mig i ögonen. Men jag (som aldrig varit bra på ögonkontakt) reser mig och börjar gå sakta runt skolan. Killen följer tyst efter, jag väntar en liten stund men tillslut vänder jag mig om och märker att han bara gått ungefär två meter bakom mig.
- Varför följer du efter mig?, frågar jag honom och ser honom rakt i ögonen besluten om att denna gång inte bryta kontakten förens jag fått svar på mina frågor…
Fortsättning följer…
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Delli - 7 sep 06 - 17:33- Betyg:  | | jätte bra!!! mer fort! =D |
|
|
|
