Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Och hon lät honom.

Om mörkret föll över det som var ljust, kunde man aldrig riktigt känna sig säker. Och försvann ljuset och värmen för evigt, vet man aldrig vad som skulle kunna titta fram. Med smygande steg och viskande röster kan allting skrämma och förstöra liv för varelser på fel plats vid fel tillfälle. Och det är ingen som kan göra något åt det.

Hon hade inte träffat honom på flera år. Kanske var det därför hon var så nervös. Ideligen drog hon handen genom håret, drog lite i kläderna så de skulle sitta rätt och bättrade på sminket nästan en gång var femte minut i tron om att hon skulle blekna annars. Hon hade inte träffat honom på flera år. Men tänkt det hade hon. Varje dag hade hon tänkt på hans mörkblå ögon och mörka hår, de vackra ansiktsdragen och de långa, smala, graciösa fingrarna som ingen annan tycktes ha. Tänkt, det hade hon. Hade han tänkt på henne?

Det kändes som hon stod utanför cafét i en evighet. Det var mörkt, stängt. Inget avslöjade att där var fullt av liv på dagarna, inget mer än den svaga doften av kaffe som klängde sig kvar och omgav cafét med bevis på att där faktiskt fanns liv. Ibland, men inte nu. Det fanns bara mörker. Och det var kallt. Var han sen? Han hade säkert glömt henne. Hon hade glömt klocka. Tiden verkade inte viktig, hon visste inte när det var senast hon tittade på en klocka. Innan han ringde? Jo, hon minns. Han ringde den där kvällen, exakt 20.32. Hon kom ihåg det. Precis efter att hon tagit sitt kvällste, precis då hon började tänka på att gå och lägga sig. Han hade ringt och velat träffas. Hon hade nästan glömt att han hade hennes nummer. Hon hade aldrig tänkt att han skulle komma ihåg henne. Men det hade han. Hade han glömt nu?

”Har du väntat länge?” brukar man fråga. Han frågade aldrig om hon väntat längre. Han dök upp bredvid henne tyst som en av nattens skuggor och sa ingenting. Han tittade på henne. Hon tittade på honom. Han hade fortfarande mörkblå ögon, och samma mörka hår. Om fingrarna var det samma kunde hon inte se, han hade gömt händerna i fickorna på den långa svarta skinnkappan som han var klädd i. Hon kände sig dum, han tog hennes ord. Fast egentligen hade hon inget att säga. Och han verkade inte behöva ord. Han tittade på henne, hon såg sig själv speglas i hans ögon. Var det inbillning? Hans hud var ljus, nästan vit. Hon visste inte om det var för att det var så mörkt. Kanske överdrev hennes ögon hennes intryck?

Hans läppar kröktes i ett leende och hon kände sig knäsvag. Skolåren tillbaka, ungdomsförälskelse. Det fanns ingenting som stoppade hennes känslor av att vilja vara nära, hon ville. Ville han? Och han sa ingenting fortfarande när han drog henne intill sig. Hon sa ingenting, hon var tyst. Det kändes som hon aldrig skulle säga något mer, det skulle inte behövas och hon visste inte hur rätt hon hade.

Han viskade ord av kärlek medan han drack hennes blod. Och hon lät honom.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)


Skriven av
Rememberall
7 sep 06 - 02:50
(Har blivit läst 316 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord