Livet ur en annan vinkel |
Jag befann mig någonstanns. Jag vet inte var. de va mörkt, jag såg bara mörker som pressades tätt intill mig. jag visste inte om det var varmr eller kallt, jag kunde inte känna om de var varmt eller kallt. Stog jag eller satt jag? De visste ja inte heller för ja såg inget mer än mörker. Plötsligt flammade en låga upp avlägset. Den blev allt starkare. Till slut kunde ja se att jag var i en sal. Den var större än någon annan jag sett innan. Vägar,tak & golv var av sten. Varje sten hade en egen figur, ingen sten hade samma figur som någon av dom andra. Taket höls upp av sju pelare. Högst upp på varje pelare var det vädurs horn uthugget. Jag såg fofarnade inte min kropp. Vart var den? Jag kunde inte se den. Jag visste inte om jag satt eller stog, bara att jag befann mig mitt i salen mellan dom sju pelarna som stog i en cirkel runt mig. Jag ville gå, gå till lågan men jag kunde ju inte gå, jag hade inga ben att gå med. Inte enns armar att släppa mig med. Jag ville blunda & se om allt försvann eller nypa mig i armen men de kunde ja inte heller. Jag såg sju högresta, bevingade varelser stiga ner från varsin pelare. De var klädda i långa böljande vita dräkter. Var & en täckte ansiktet med sina vingar när dom skönk sakta mot golvet & bildade en ring runt mig. Men var det verkligen mig? Jag fanns ju inte, jag kunde inte se mig. Plötsligt slog alla ut sina vingar. Deras hud var mörk men med en förvånadsvärd lyster. Ögonen var ljusa & genomträngande. Dom började sväva runt mig i en ring, en bit ovanför golvet medans dom sjöng en sorgsen klago sång. Orden pulserade,ljöd & ekade & fyllde varenda hörn i den vidsträckta salen, med en djup känsla av sorg. Lågan blev allt större & starkare & dom bevingade varelserna blev allt otydliggare & sången med. Tillslut var allt vit. Jag jag kunde se min kropp men inte längre som en människo gestalt. Nu var min kropp täckt av vita fjädrar. Mina armar var vingar. Jag tänkte men kom inte på vad en sådan som jag hete. Jag hörde en sorgsen röst som sa Duva. sedan blev det tyst igen. Ja, jag var ju en Duva! Jag ville skrika men fram kom bara kluckningar, dom var korta & lågmälda. Jag tittade på min kropp igen. Den var fofarnade vit, lika vit, vitare än något annat. Hur kunde jag då se den om de var vit omkring mig, hur kunde jag då se mig? Jag hörde rösten igen på avstånd. Den kom närmare. Den var sorgsnare nu & jag kunde inte höra vad som sjöngs. Efter en minut, eller kallades de minut? det kunde lika gärna gått två årtusonden. För ja visste inte mycket. Det var en av dom ljusa bevingade varelserna. den grät tårar av guld. Den sträckte fram ahnden mot mig. Den eller var de Det? De visste ja inte heller.Tårarna bildades till gyllene korn i dess hand. Plötsligt fälldes mina vingar ut & jag svävade ivåg omedvetet. Jag satte mig till ro på dess handled & gav ifrån mig nåra kluckningar. efter en evighet, var det en evighet? det kändes ivartfall så. Så sänkte ja huvudet & svalde ett av kornen. De smakade stumt, eller smakade det något alls? Den bevingade varelsen tog sin andra han & smekte mig försiktigt över min fjäder dräkt. Jag svalde ett till korn men inget hände. När ja svalt alla fem så smekte den mig fofarnade. Plötsligt kände jag bara ångest, eller var det ångest & isåfall varför? Men känslan gick över snabbt. Jag omfamnades av varelsens bege händer & kastades upp i en väldig hast. Jag lyfter, Ja svävar iväg, men vart? Utan de minsta ansträgningar svävar ja allt fortare. Sen tog det stop. Ja såg en pojke. han var mitt i allt. Han satt lutan mott ett träd. Trädet hade en kraftig brun stam & bladen satt tätt. Pojken grät. Jag såg vad ingen annan kund e se, pojkäns hjärta var fullt av blödande sår. Han grät för ingen förlät. Hans ansikte var dolt av det svarta lite ruffsiga håret. Han tittade upp, han såg på mig. Hans hud var blek & ögonen var mörka & fyllda av sorg. Han tittade på mig, & jag på han. Jag ville gå, sväva eller på annat viss komma till han. Men jag satt fast med kedjor. Jag kunde inte ta mig därifrån. Desto mer jag kämpade blev min vita fjäder dräkt röd, de röda blodet som kom ur mina sår. Tillsist var ja utmatad & ja orkade inte mer. Jag slöt ögonen & allt blev svart. Jag var tillbaka i den mörka salen.Lågan flammade upp igen, men vad nu? Allt blev ljust igen. Pojken höll mig i sin famn & han tårar ran ner i mina sår. Min fjäder dräkt var vit igen. Mina tårar hade hamnat i hans hjärta, i hans sår i hjärtat & det var nu återskapat. han log & hans mörka ögon var nu ljusare. Dom var blå, kristall blå. Nu kunde jag se dom ljusa varelserna igen. Dom dansade i en ring runt oss & sjöng. Sången var inte längre sorgsen utan glad. Min kropp förvandlades tillbaka till den människa ja var. Jab blev sittande i hans kän. Vi höll om varandra & vi var lyckliga. Jag & Du, Du & Jag.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | banjo1 - 7 sep 06 - 01:44- Betyg:  | | Helt overkligt bra beskrivit och underbart att läsa <3 |
|
|
|
