Nelly Forslund, Inte som dom andra del 8 |
Till sist gick jag till personalrummet. Jag såg att fönstret på dörren var sönder. Någon hade slagit sönder det,
så att personen/personerna kunde låsa upp innefrån. Dörren stod på glänt. Jag puttade försiktigt upp den.
Det enda som fanns där inne var en massa glassplitter och alla papper låg helt utspritt på golvet.
Det knarra utav allt glas när jag gick in i rummet. Jag kikade mig omkring i det rätt lilla rummet.
"Vad har hänt" var en utav alla tankar som for runt i mitt huvud. Jag var glad att djuren var oskadda.
"Måste ringa polisen" var en tanke som slog mig. Jag gick fram till telefonen och skulle precis slå
telefonnummret när jag hörde en mycket bekant röst bakom mig.
- Jaså, det är alltså här du gömmer dig.
Jag snurrade snabbt om. Det var han, han som jag minst utav allt ville träffa, pappa.
- Vad har du gjort ? skrek jag till honom.
- Eftersom du tog våra sista pengar så tänkte jag att detta var ett bra ställe att leta på. Men jag hittade
som synd var inga.
Jag drog en lättad suck för det.
- Ja just det, jag hade hoppas på att du var här, för du ska få igen för det din bror och hans kompisar gjorde mot mig.
Räddslan kom tillbaka till mig. Fan han skulle slå mig igen. Jag kunde inte rymma någonstans heller. Enda utvägen
var genom dörren och den var blockerad av det stora aset till pappa.
Jag började backa. Men det tog stopp eftersom väggen stod där mitt ivägen. Pappa kom emot mig och
började slå, han slog och slog. Till sist tog han upp en glasskärva. Sedan tog han min arm och drog, hårt,
med glasskärvan på min arm. Det började blöda, mycket. "Var finns riddaren när man väl behöver dom ? eller
är det bara i sagor som dom kommer ?" det var min sista tanke innan allt blev svart.
När jag vaknade så låg jag i ett vitt rum. Jag hade en massa slangar runt mig. "Vad har hänt" tänkte jag.
Jag tittade på min ena arm. Det var ett långt stort ärr på den. Då slog det mig vad som hade hänt.
Jag måste ligga på sjukhus. Någon hade lämnat en vas med blommor vid sängen. Jag tog upp armen för att
läsa vad som stod på kortet. "Hoppas du vaknar snart. Love Koffe" stod det på kortet.
Jag fick tårar i ögonen. Min bästa vän hade inte övergivit mig iallafall. Klockan stod på 20 över 4.
Det var ljust ute, alltså måste det vara dag fortfarande. En sköterska kom in. Hon såg väldigt ung ut.
- Du har vaknat sa hon och log.
Jag försökte att nicka men det gjorde lite ont i nacken så jag lät bli.
- Du har en gäst utanför, han har varit här varje dag nu. Vill du att han ska komma in ? frågade hon.
Hon såg på mitt leende att jag vela det. Det slog mig, "Varje dag" hade hon sagt. Hur länge har jag legat här ?
Det var Koffe som kom in. Jag blev lika glad som en barn på julafton.
- Hej, sa han.
- Hej, fick jag fram.
- Trodde aldrig att du skulle vakna, han hade gråtit.
- Vadå aldrig ? Det har väl bara gått några dagar. Eller ? jag blev osäker.
Koffe skakade på huvudet.
- Det är augusti, du har alltså legat i koma i 1½ månad.
Jag blev stum, visste inte vad jag skulle säga.
- Men men.. jag fick inte fram något.
- Du förstårs veta vad som hände efter att du försvann.
Jag nickade.
- Jo det var så att Erik kom till härberget. När han såg att dörren stod öppen så förstod han att något måste ha hänt
så han sprang direkt till personalrummet där han fann dig medvedslös. Du hade tappat så mycket blod när ambulansen
kom att dom trodde inte att du skulle klara det. Men det gjorde du, det visste jag att du skulle göra. Alla tror att det var
ett rånförsök men det var det inte va ?
Koffe slutade aldrig att förvåna mig. Jag skakade på huvudet.
- När jag kom dit så var pappa där, han gav tillbaka för det Jeppe gjorde. Jag började gråta.
- Jeppe är .. Koffe blev tyst och bet på läppen.
- Snälla säg inte att han är död, sa jag.
- Nej, det är han inte, men han sitter i häktet.
- Va ?! för vadå ? tårar rann och frågor snurrade i huvudet.
- Jo, det är så att din pappa anklagar Jeppe för vad som hände dig på härberget. Han säger även att Jeppe har försökt sålt
dig till en massa gubbar för att tjäna pengar till knark. Men det är inte sant och det vet både du och jag. Koffe var mycket allvarlig.
- Det jävla aset. Jag var så arg så det gick inte att beskriva med ord.
- Vi måste hjälpa Jeppe.
- Jag har försökt, men nu när du är vaken så kan ju du berätta allt för polisen, antar att dom vill prata med dig.
Dom brukar ju vilja göra det.
- Något måste vi ialla fall göra. Jag hade bestämt mig, jag skulle hjälpa min bror till varje pris.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | ILoveCross_ - 8 sep 06 - 02:10- Betyg:  | Jätte bra ^^
Hoppas på en ny del snart :D
Annaah | | Maulin - 7 sep 06 - 18:05- Betyg: | | braaa som vanligt! |
|
|
|
