Arra |
jag kände en gång Arra hon i min berättelse, skuggalver. Hon var stark och jag har aldrig mött någon som kan känna saker lika intensivt som hon. Hon var lysande inte så uppenbart som en del andra utan snarare ett dovt pulserande sken.Hon gav aldrig hjälp utan styrka.
Hon gav alltid folk illusionen att de var lika starka som hon. Hon vägrade att visa sin storhet. Hon var så nära en guddom man kan komma enligt mig. Inte för att hon var smart utan för att hon var vis. Ibland kundehon få ett frånvarande uttryck och berätta om en sedan länge död hjälte och när man frågade var hon fick alt ifrån såg hon bara förvånad ut. Hon kunde inte förstå hur jag inte kunde se alla hjältedåd förren hon gestaltade dem.
Hela hon var sådan hon kunde sitta och sova och helt plötsligt vakna och började genast sjunga på något språk jag aldrig hört och skratta när jag inte förstod.
Jag saknar hennes skratt.
Det går inte att säga att personer som hon dog även om de slutar leva. Personer som hon försvinner obemärkta genom trådar i tiden.
Trots det är det inte länge sedan jag var vid hennes grav.
Det var hon som fick mig att börja skriva och jag ville ha med henne men när hon inte fick plats i någon historia tog jag bara hennes namn.
Den historien har jag inte skrivit klart. Historier där hon är med även om bara till namnet blir för stora.
Far väl Arra far väl över de stjärnor du kallade ljushav och över din sol du kallade världens öga. För sedan vidare i den tomhet vars namn du aldrig sa mig.
Jag har skrivit detta 7 år försent.
förlåt
|
| Kommentarer | | Mandro_Nattdolk - 6 sep 06 - 03:23 | | jag kan inte hitta hennes ord. Jag är ledsen men så är det | | Snyggast_i_stan - 5 sep 06 - 05:09 | så fint! du kunde andvänt lite mer målande ord, kanske beskrivit med lite mer kännsla och nte så kortfattat. men du andvänder orden jätte fint.
jätte bra! |
|
|
|
