Hanna + Johannes del 8 |
Johannes
Jag fattar inte! Hur kan Nattan och Freja HATA henne nu helt plötsligt?! Hanna menar jag. Hur? Hon är ju inte gjort dem något, eller? I lördags följde jag med Jocke hem efter skolan. Han hade skaffat en ny tjej, sa han.
- Vem är det? Frågade jag medan jag knappade på stereon.
- Lina.
- Lina, vem?
- I 9b.
- Känner du henne?
Jag slutade hålla på med musiken och vände mig om mot Jocke. Han log.
- Det ser så ut, skrattade han och ryckte lite på axlarna. Vi träffades på en fest i förra veckan.
- Varför har du inte sagt något innan? Undrade jag.
- Ja du, jag visste inte om det var allvar mellan oss. Men vi kysstes några gånger och då. Och dagen efter ringde hon och frågade om vi skulle gå på bio.
- Coolt! Vad sa du?
- Vad fan tror du?! Ja så klart!
Jag nickade.
- Hur var filmen då? Ok?
- Den var asbra! Men kan vi inte snacka om dig nu? Hur är det mellan dig och Hanna förresten?
- Inte så bra, faktiskt. Hon är så ledsen, jag vet inte vad jag ska göra för att hon ska må bättre. Jävla skit!
- Kan du inte bjuda ut henne, eller nåt?
- Äsch! Det är väl klart att jag inte kan. Jag vill inte kyssa henne eller nåt. I alla fall inte just nu. Vi måste prata, fattar du?
- Jag fattar.
Jocke öppnade en läsk och slängde sig ner i soffan.
- Men vad ska ni snacka om då?
- Oss.
- Oss?
- Ja, oss. Det måste bli bra igen, mellan oss menar jag. Jag förstår inte varför alla hatar henne? Vad fan har hon gjort? Ingenting!
- Det är sant, sa Jocke. Du måste verkligen prata med henne.
- Det tänker jag göra också! I morgon.
Hanna
Nattan ringde igår och frågade om jag skulle med på fest. Hon kände en tjej som kände en kille som skulle ha fest. Hon verkade totalt ha glömt bort att hon inte pratade med mig. Det var ganska sent när hon ringde.
- Tjena, Hanna. Jag tänkte bara fråga om du hänger med på fest imorgon! Det är hos en kille som jag typ känner.
- Typ känner?
- Tja, det är en kompis till mig som känner honom, men skit samma! Det ska bli häftigt eller hur?
- Jag vet ärligt talat inte, suckade jag och strök en hårslinga ur ansiktet. Det är så mycket just nu.
- Ja, men just det! Sa Nattan. Det är just därför som du behöver komma bort ett tag. Festa! Ha roligt! Fattar du inte det?
Inte med dig i alla fall! Hade jag lust att skrika, men istället sa jag.
- Okej, kör till! När är det?
- Jag kommer och hämtar dig i morgon klockan 7.
- Det blir bra, det. Då ses vi då.
- Visst! Puss, hej då!
Jag lade på luren. Jag skulle på fest! Det kanske skulle bli roligt trots allt.
Nattan hade sminkat sig jättemycket när hon kom och hämtade mig vid halv sju. Onaturligt mycket. Jag var inte ens klar. Så jävla typiskt!
När jag äntligen kom ner hade jag inte hunnit sätta upp håret. Jag gjorde det på vägen dit. Det var inte långt att åka med tunnelbanan. Sedan behövde man inte gå i mer än ca tio minuter.
- Framme! Hojtade Nattan och tittade på mig. Vi går in!
Jag gick tätt bakom henne, som en vilsen liten hundvalp.
- Gud, så många människor det är här! Sa jag och såg mig omkring.
Det var ju inte en sådär jättestor lägenhet precis. Alla knuffades och trängdes som instängda djur på en zoo.
- Jag tror vi går in här! Skrek Nattan och tog mig i handen som ett litet barn. Det gjorde ingenting. Man var tvungen att skrika när man pratade, för att överrösta musiken som skrällde ut från högtalarna. Jag höll för öronen.
Äntligen, äntligen var vi inne i ett lite mindre rum, där det fanns en soffa och där stod några killar och spelade biljard. Jag kände inte igen några från skolan.
Här inne kunde man i alla fall prata normalt, nästan.
- Jag ser inte Maja nånstans, suckade Nattan.
- Här är jag, brudar! Hojtade plötsligt någon från trappan som ledde upp till övervåningen.
Nattan sprang henne till mötes och kramade henne, hårt och länge.
- Det här är Hanna, sa Nattan och vände sig om mot mig. Hon går i min klass.
- Hej, sa Maja och kramade om mig också.
Plötsligt vände hon sig om mot Nattan igen och började dansa. Jag gick och satte mig i en soffa och öppnade en sprite. Efter en halvtimme blev jag trött på att sitta där Precis när jag skulle resa mig upp och gå, kom en kille och satte sig bredvid mig, nästan på mig. Han var nog ganska full. Jag gissade bara.
- Tjena bruden! Hojtade han. Inte ska du gå nu, va? När vi har så roligt?!
Jag har inte alls roligt, ville jag säga till honom. Det är skittråligt. Men det kunde jag ju inte säga. Killen lade armen om mig och strök mig över håret.
- Gud, vad fin du är! Sa han. Kom så går vi upp på övervåningen ett tag.
- Nej, jag vill inte, sa jag tyst, men han kanske inte hörde mig. Eller så struntade han i det. Han tog tag i mig och drog mig uppför trappan och in i ett rum med en dubbelsäng. Troligen den där killens föräldrars sovrum. Killen som hade festen, alltså.
- Men sluta! Jan du släppa mig! Skrek jag plötsligt, men han höll i mig hårt. Jag blev rädd.
Killen drog ner mig i sängen och hans läppar närmade sig mina. Jag försökte vrida mig ur hans grepp, men det gick inte. Jag började gråta. Han tycktes inte lägga märke till det. Eller??
- Ta av dig kläderna! Beordrade han och tittade rakt på mig. Han ögon var mörka. Så mörka att jag blev rädd. Så jag gjorde som han sa.
Snälla gud, snälla, jag vill inte bli våldtagen, vad jag tyst i tankarna. Snälla!
Men gud kan inte uppfylla alla önskningar. Det som sker det sker. Det är bara så. Och det får man acceptera.
Nej, tänkte jag när killen en stund senare lämnade rummet. Jag har blivit våldtagen, herregud! Hur ska jag nånsin kunna berätta det här för nån? Inte för Nattan, inte Freja och absolut inte Johannes! Vad ska jag ta mig till??
Johannes
Hanna har betett sig så jävla konstigt på sistone. Om hon bara kunde berätta vad det är! Men hon vill inte. Varje gång jag stöter på henne i skolan och säger att vi måste prata, säger hon bara att hon inte har tid, eller att hennes lektion börjar.
Igår hittade jag henne på skolgården, hon skolkade tydligen. Hon var ensam. Jag satte mig bredvid henne. Då reste hon sig upp för att gå. Men jag höll henne kvar.
- Såja, sa jag. Jag ska inte göra dig illa. Du måste lite på mig, Hanna. Snälla du, jag vill att du berättar varför du är så ledsen hela tiden. Vad är det som har hänt? Du?
- Inget, sa Hanna och hon började gråta.
Jag tog henne i min famn och höll om henne en lång stund. Jag strök henne över ryggen och viskade lugnande ord. Efter en stund reste hon sig upp och torkade bort tårarna med baksidan av handen. Jag satt kvar.
- Jag vet att det är svårt, sa jag. Men vad du än har varit med om, så kan du väl prata med mig? Jag lyssnar.
- Jag vet att du gör det, sa Hanna. Men jag kan ändå inte. Det går bara inte.
- Okej, okej. Men du ska veta att du alltid kan snacka med mig. Om vad som helst, ok?
Hon nickade igen.
- Jag måste gå nu!
- Vi ses i morgon.
- Kanske
Hon började gå bort mot busshållplatsen. Jag tittade efter henne tills hon försvann bakom några träd. Jag visste inte vad hon menade med ”kanske”. Men jag brydde mig inte heller. Det spelade ingen roll. Det enda jag ville var att hon skulle prata med mig. Berätta allt. Men om hon inte ville, ja, då fanns det inte så mycket att göra. Men kan ju inte tvinga nån, precis.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | JT_fan - 10 sep 06 - 07:08 | jag ska skriva fortsättningen imorron
ni får stå ut lite till bara! | JuliaPulia_ - 4 sep 06 - 22:01- Betyg:  | | skriv mera :D | | Ellizz - 4 sep 06 - 05:33- Betyg: | | MER!! | | Linnyaa - 4 sep 06 - 05:17- Betyg: | | Meeeeeeeeer fort fort fort fort..! Den rockar..!! | | _m4ng0_ - 3 sep 06 - 22:44- Betyg: | | Jäääääääääätte bra ! :D | | Elmma - 3 sep 06 - 21:41- Betyg: | | jättebra! hoppas att nästa del kommer snart |
|
|
|
