Vävnad |
Jag vävde på mitt nät i tystnaden.
Tankarna vandrade, hur många gånger förr hade jag inte gått denna väg?
Fastnat o snubblat tagit mig upp på tå, för att fortsätta men likt väl ännu en gång fallit ner.
Jag ville skyla verkligheten, men innerst inne visste jag att hon skulle se rakt igenom mig.
Likt en vild häst sprang jag nedför backen, genvägen där man aldrig vågar gå om vintern.
Jag ville inte leka anpassningsdansen mer, jag ville se henne rätt in i de smala ögonen o tala om det min tystnad sagt.
Såg ner på min blå vita handled, nej tänkte jag den kommer aldrig kännas som min.
Det som fyller mitt synfält gör det inte per automatik till mitt.
Med vykortet klistrat tätt emot bröstet kom jag att tänka på att jag förmodligen kände mig mer förlamad än astrofysikern jag hade läst om i en tidsskrift, som nu låg ensam på 20-tals skrivbordet utav ek. Det var äkta.
Jag fick aldrig grepp om min handled, vems var den?
Jag räknar fortfarande hörnen i rummet men jag vet att jag är i en tid av läkning.
Stenar av ånga.
Det gula huset stirrade ihåligt på mig. Saknad. Min tanke störtade in o krävde det åter tillbaka.
O framför allt nummer tio.
Det fanns ingen utsikt att lyckas fly, där var hon bara plötsligen som en jätte framför mig.
Nu överlåter jag allt, till svepet av rösten inom mig.
Jag mötte först hastigt hennes blick, tittade mot vattnet som lockade
o sedan fäste jag blicken i hennes.
Jag gjorde det faktiskt!
Märkligt spreds över mig, en euforisk vind som sköljde bort all ängslan som tidigare bott hos mig inför mötet. Artigt hälsade vi, fast utan att skaka hand. Våra munnar ville egentligen säga något helt annat.
Vansinne tänkte jag o längtade tillbaka till mina böcker.
Mina känslor o tankar lekte jojo med mig, håll dem stilla. Nej, far inte iväg nu, stanna här!
Jag tog sats, ett språng!
Som att se rakt in i en vidöppen lilja eller inuti en mussla fann jag där orden, de enda.
"Jag har släppt taget." En tung paus föll o jag fortsatte. "Borgen är numera din, lika mycket din som den en gång i tiden var bara min."
Hon nickade nästan hövligt, ja hon tog emot min helgedom. Min borg.
Lyckan log o jag försökte härma den. Min famn tiggde om den djupare än tjärnen,
som jag ännu blott vadat i.
Det var nu hon som förhöll sig i tystnad o jag förde för första gången talet.
|
| Kommentarer | | Jossann_ - 14 sep 06 - 07:20 | | Den här var ju helt underbar. |
|
|
|
