Håll mig hårt del 7 |
– Vad?!
Jessica kände kalla kårar som kröp upp och stack henne i nacken. Hon började kallsvettas.
– Hon är borta.. Hon... snyftade Ulla när Madeleines pappa Mårten tog över telefonluren.
– Hej Jessica, sade han allvarligt.
– Herregud, vad händer? snyftade Jessica.
– Det vet vi knappt själva. Vi blev i stort sett bortkörda från sjukhuset, svarade Mårten.
– Men vad är det som har hänt?
– Svårt att säga… Hon var ute och åkte moped då hon mötte en bil.
– Men…
– Hon slungades flera meter från platsen…
Jessica kunde inget säga, hon lade på luren. Hon måste dit, tänkte hon. Jessica klängde på sig ett par byxor och sprang ut på bakgården. Hon grenslade närmaste moped och lade gasen i bott. Det gällde hennes bästa vän, och kunde inte råka ut för några som helst förseningar nu.
Jessica kom fram till Sahlgrenska sjukhus fem minuter senare. Hon ställde mopeden där det var möjligt och rusade in på akutmottagningen. I receptionen frågade hon:
– Var ligger Madeleine Alfredsson? flämtade hon.
– Lugn lugn vännen. Jag måste titta i datorn. Ett ögonblick, svarade en högfärdig receptionist.
– Hur många ögonblick vet vi med säkerhet att jag har kvar med Madeleine?! skrek Jessica hulkande.
Alla som satt i väntsalen vände på huvudena och såg förskräckt på Jessica. Receptionisten såg olyckligt på henne och sade sedan:
– Jag får egentligen inte lov att ge ut sådan här information… Men hon ligger i rum 14 i den korridoren där, viskade receptionisten och pekade.
– Tack, svarade Jessica och rusade in i korridoren.
Hon letade sig fram i korridorer som korsade varandra och såg sedan rum 14 framför sig. Inne i rummet såg hon sin älskade Madeleine med en slang i munnen som pumpade blod ur lungorna, fick hon veta.
– Känner du flickan där? hördes en röst bakom henne.
Jessica ryckte till och vände sig om. Det var en läkare, som såg minst lika ledsen ut som Jessica.
– Ja, ja det är min bästa vän, snyftade hon.
– Hm… det där är en liten dam som vi har haft mycket problem med under det senaste dygnet, mumlade läkaren.
– Vadå då?
– Jo, hon vaknar till ibland och pratar.
– Men, ni har ju gett föräldrarna informationen att hon ligger i koma? sade Jessica förvånat.
– För att de inte ska komma hit och göra saken värre ja, sade läkaren lågt.
– Vad? Får de inte träffa henne? viskade Jessica.
– Nej… Vi har nämligen tittat närmare på flickans skador. Och hon har många äldre och ännu fler nya ärr och sår som inte alls ser ut som efter en mopedolycka.
– Vad? Menar du att det inte var ni som hämtade henne på olycksplatsen? sade Jessica med darrande röst.
– Nej, det är det som skrämmer mig… Såren hon har, är såren efter människoknytnävar och fötter.
– V-vad? viskade Jessica.
– Det är just som jag sade, vi misstänker ingen olycka i det här fallet. Vi misstänker att föräldrarna är mycket inblandade i en misshandel på din vän, sade läkaren lågt och nickade in åt rummet.
Jessica tappade fattningen. Hon ramlade rakt i Markus famn.
– Men lilla gumman! Vad händer här? frågade han chockat.
– Markus! snyftade Jessica och begravde huvudet i hans hals.
– Känner du henne? frågade läkaren allvarligt.
– Jo, det är klart jag gör, svarade Markus lika allvarligt och kysste Jessica i pannan.
– Ni kanske vill gå in till Madeleine?
Båda nickade tyst. De gick in i det lilla rummet som tilldelats deras vän. Madeleine låg där i sjukhuset, alldeles likblek i ansiktet. Jessica tjöt till och lade huvudet på hennes mage och tog hennes hand. Madeleine visade ingen reaktion. Markus satte sig på en stol bredvid Jessica.
– Hur kunde de? viskade Jessica och skakade på huvudet.
– Vissa gör saker de får ångra, svarade Markus i låg ton.
– Hur kunde DU? väste Jessica och tittade med tårade ögon på Markus. Du trodde att jag inte skulle få reda på vad du höll på med?
Jessica slutade prata. Hon kunde inte med att prata med Markus. Inte nu, när hennes Madeleine låg här och kämpade mot döden.
– Vill du vara snäll att gå härifrån? sade Jessica lugnt.
– Men… började Markus men när han såg Jessicas min tystnade han och nickade.
Han gick ut ur rummet och stängde försiktigt dörren. Nu var det bara Jessica kvar i rummet.
– Kommer du ihåg när vi fick för oss att sova ute på den där udden Madde? sade Jessica lågt. Jag vet att du inte kan svara, men chansen finns ju att du på något sätt kan höra mig. Sådant har man ju sett på film.
Jessica log. Hon kom ihåg udden. Den låg precis vid vattnet, en bit utanför stan. Det var dit man kom om man ville vara i fred, hade Madde sagt. Många sommarnätter hade tjejerna tillbringat där, vid vattnet som kluckade och gräshopporna som spelade en lugnande visa för alla som fick för sig att övernatta där.
– Du ville att vi skulle sova under stjärnorna, log Jessica och kramade Maddes hand. Det gjorde vi minsann, och oj vilken förkylning du drog på dig.
Jessica såg på Madeleines sårade ansikte. Läppen var sprucken och ur slangen som var nerstucken i halsen pumpade ständigt ut blod. Båda ögonlocken var näst intill svarta.
– Kommer du ihåg dikten jag alltid läste innan vi somnade? viskade Jessica. ”Livet förändras var jag än går, och det kommer kanske inte alltid vara vi två. Bara så länge det finns stjärnor över oss och bara så länge våra hjärtan klarar av att slå”
Jessica snyftade till och lade huvudet på Maddes mage igen. Hon kunde känna de små hjärtslagen pumpa där inne. Det dröjde inte länge innan hon somnade in där hon låg.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | soffff - 2 sep 06 - 19:09- Betyg:  | | meeer meeer meeer!.. måste läsa vidare, du är en underbar skrivare.. | | lollinona_92 - 31 aug 06 - 03:22- Betyg: | | MERMERMER!! | | tavasa - 31 aug 06 - 01:23- Betyg: | | asd braaaaa! | | _m4ng0_ - 30 aug 06 - 22:31- Betyg: | SKYNDA!!!! Fort, mer! Skitbra, vill höra meeeer!
snälla, skriv mer :D:D:D det bästa jag har läst
på länge och jag har läst mycket den senaste veckan :b |
|
|
|
