På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Jag är ledsen mamma...10 {sista delen}

Jag och Gustav gick hem i tystnad.
Jag hade aldrig kunnat tänka mig min dotter som en mördare, aldrig!
Plötsligt där på vägen kom Tindra fram.
Hon tittade på mig och sa, som vanligt: Jag är ledsen mamma...
Plötsligt förstod jag!
Tindra säger förlåt....för den hon är!
Hon säger förlåt för att hon hade onska innom sig som hon inte kunde hjälpa!
Två sekunder senare såg jag Tindra le, ett stort varmt leende.
Sen försvann hon.
Jag och Gustav gick hemmåt.
Vi läste igenom Tindras papper, informationen om henne.
Vi fick reda på att hon egentligen inte skulle blivit född.
Ingen vet vad som gick snett men det var tydligen så att när Gustavs pappa våldtog mig blev Tindra missbildad för hon skulle inte finnas.
Hon blev...annorlunda som polisen förklarade.
Angående att jag hörde henne, så stod det att det inte var något fel på mig, utan att jag verkligen hörde henne.
Jag förstod att det fanns onska i världen, vem vet inte det, men Tindra hade fått en dos för mycket och jag tyckte inte att det var rättvist.
Sen fick jag reda på att Tindra egentligen inte var en Svart ängel, utan en ren, vacker, men eftersom hon inte tillhörde den här världen egetligen så tålde hon inte all onska i denna värld, hon blev smittad, exakt som en sjukdom.
Men nu var hon död...hon hade återvänt till den himmel hon tillhörde, hon kom ifrån denna onska i världen som skadade henne så.
Sen fick jag veta att det inte var Tindra som dödat alla oskyldiga, utan att hon hade försvarat sig, mot soldaterna, mot människor som hade sprungit mot henne med pålar och facklor, mot kidnapparen som hade närmat sig henne, allt hade varit försvar.
Hon hade även försökt hindra dom att komma nära henne eftersom hon visste att hon hade ett försvarssinne i sin svarta ängel, men hon kunde ha någorluna kontroll tills nån gick till anfall.
Till sist tittade hon ut över mängden och dom dog på fläcken, inget blod, inget, dom bara försvann, ingen hon hade försvarat sig mot hade dött smärtsamt.
Det hade inte varit av ondska hon hade följt med kidnapparen, utan av medlidande, hon ville hjälpa honom, men hon pistol hotade henne och hon var tvungen att följa med till bilen.
Poliskonstaplen hade ljugit om exakt ALLT, allt om Tindra, och jag var djupt sårad.
Det konstigaste varatt hur kunde två människor skapa en ängel?
Plötsligt blev jag väldigt rädd.
Jag reste mig snabbt och drog på mig jackan.
Gustav tittade oroligt på mig, men han frågade inte utan följde med.
Först gick vi till polisstationen, jag berättade för konstaplen att vi visste sanningen om Tindra, inte lögnerna han hade berättat, och vi frågade en fråga många vilsna människor frågar, varför?
Polisen blev mycket arg och sa att han kunde bli dödad om sanningen kommit ut, han hade blivit hotad att inte säga något, inte av dom topphämliga människorna utan av en brottsling som varit med i den kåren.
Han visste allt och hotade polisen att säga något.
Jag fattade inte hur allt detta gick ihop, varför ville en krimminell person hota en polis om nåt sånt?
Men sen förstod jag att han hade velat pressa den topphämliga kåren på pengar för att sanningen inte skulle komma ut.
Men redan efter polisen ljugit den sista gången hade ett samtal ringt och han som hade hotat Konstaplen åkt fast, men konstaplen hade gått för långt, han kunde ändå inte berätta.
Jag och Gustav stämde han och han förlorade sitt jobb.
Jag visste att det förtfarande fanns en sak att göra.
Jag gick till en special dna undersökning som var hemlig, han som gjorde det var en god vän till mig.

Två dagar senare låg jag på en bår och höll Gustavs hand.
Han grät.

Gustav: Varför Dina, varför?
Jag: Gustav, jag måste göra det här, jag kan rädda hundratals liv, skaffa fram botemedel till dom mest obotliga sjukdomar, rädda människor från mig själv...
Gustav: Dina....Jag älskar dig..
Jag: Och jag älskar dig Gustav.

Vi kysstes och sa farväl, innan jag försvann till en bättre värld.

Två månader senare stod jag vid Dinas grav.
Jag förstod hennes skäl hon hade att göra som hon gjorde men jag saknar henne så.
Dina hade givit sitt liv till världen.
Det hade visat sig att Dina hade en gnutta av det dna som Tindra hade, Svart ängel, en ängel som bara blivitförsmutsigad av denna värld.
Hennes dna blod kunde bota obotliga sjukdommar, och hon försvann, kunde rädda världen från sig själv.
Hon visste också, att när hon försvann så drog hon med sig en del av världens onska.
Hon var redo att göra det, för världen, för Tindra, för sig själv, hon visste att Tindra då kunde få bli den ängel hon egentligen var, för då skulle Tindra känna att nån gottgjorde det onda hon gjort.
Jag visste att hon älskade mig och jag henne och en dag kommer jag få träffa henne igen och då ska vi få leva tillsammans igen.
Jag visste att om jag väntade på henne så skulle en dag kännas som ett år, jag tänker på henne varje dag, och varje vecka åker jag till hennes grav.
Där lägger jag blommor, och hedrar denna modiga kvinna hon var, kvinnan som var min.
Dina hade berättat, att dagen innan dom sövde in henne, att Tindra kommit till henne och sagt: Jag är ledsen mamma...kan du förlåta den jag var?
Dina hade svarat med låg stämma: Tindra, du ska aldrig mer behöva säga förlåt för den du var, snart kommer du och jag båda två bli dom vi verkligen var menade att vara.

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

Mangasagan - 13 okt 07 - 21:05- Betyg: