Hanna + Johannes del 7 |
Hanna
Det är ju sant! Det är faktiskt sant! Nu har jag inga kompisar kvar. Alla hates me! Everyone!! Till och med Freja och Nattan, som jag har varit med enda sedan dagis, vill inte vara tillsammans med mig mer. Jag sitter här i mitt rum och bara gråter. Gråter, gråter, gråter. Tänker på alla hemska minnen, eller inte hemska precis, men hemska eftersom dom inte finns längre. Försvunna! Gått upp i rök! Vart finns den tid då man inte brydde sig om vad alla andra gjorde? När lekkamraterna på dagis var viktigast! Dockorna, dockvrån, allting! Barndomen, vart tog den vägen? Vart fan tog den vägen?! Jag känner mig så vilsen! Fan också! Jag har ju Johannes, men det är inte alls samma sak. Tror jag. Kompisar betyder också mycket, men nu har jag inga kvar. Vad har jag gjort för att förtjäna det här? Vad fan har jag gjort?! Svaret är: ingenting! Nothing! Det var ju Viola som var dum mot mig, för i helvete. Inte jag! Och Freja och Nattan ville vara med mig, inte med henne. Men allt har förändrats. Nu är allt annorlunda. Jag ringde Freja i torsdags för att höra om vi skulle hitta på något. Hon bara skrek åt mig. Jag fattade ingenting. Vad fan är det här egentligen??
- Hur vägar du ringa, din lilla nolla! Skrek Freja och jag riktigt hörde på hennes röst hur ilsken hon var. Nej, inte ilsken förresten. Skitförbannad!
- Men vad har jag gjort!? Skrek jag tillbaka och lade mig med en duns på sängen med det rosa överkastet. Varför är du så himla sur? Jag har väl inte gjort dig något, va?
- Nej, det kanske du inte har gjort. Men vad har du gjort mot Viola då? Va? Svara!
- Vad menar du? Jag har inte gjort ett jävla dugg mot henne! Fatta det! Det var hon som stal min pojkvän, kom ihåg det! Hon hånglade med honom!
- Ja, som om jag inte vet det kanske, fräste Freja och till min förvåning hörde jag hur hon snyftade till.
- Är du ledsen? Frågade jag.
Ännu en snyftning.
- Men varför är du ledsen?
- Du fattar ju ingenting, grät Freja nu.
Va? Grät hon? Varför??
- Vad är det för någonting jag inte fattar? Men prata med mig då! Berätta!
- Skulle jag berätta för dig? Ha, den var rolig, Hanna. Verkligen rolig.
Jag började själv snyfta och till min förargelse började stora tårar rinna nerför mina kinder, och ner på den vita dunkudde. Jag torkade snabbt bort dem. Det var så konstigt alltihop, vad fan var det som hände! Fan också! Jag ville ju bara att hon skulle berätta. Allt!
- Men kan du inte berätta! Skrek jag nu.
- Okej, jag ska berätta. Om du vill det. Men sedan ska du veta en sak, jag kommer aldrig, aldrig att snacka med dig igen! Jag hatar dig, Hanna. Jag hatar dig!
Jag grät. Varför hatar du mig?? Ville jag skrika. Varför, varför, varför i helvete gör du det, Freja! Men inte ett ord kom över mina läppar. Jag grät ännu mer.
- Sluta grina! Utropade Freja. Fattar du att du har förstört mitt liv? Fattar du det?
- Hur då? Snälla du, hur? Jag vill veta!
- Viola sa att hon var ihop med Johannes först, och att du tog honom ifrån henne. Vad har du att säga till ditt försvar?? Hallå!!! Är du kvar!
Ja, jag var kvar. Men liksom i en annan värld. Långt borta. Hur kunde Viola ljuga, grät jag mot kudden. Hur?? Fan, fan fan. Jävla lögnare!
Johannes
Jag fattar det inte! Hanna är så jävla ledsen så jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet verkligen inte. Jag vill kunna göra något, men hur? Jag vet inte hur jag ska kunna hjälpa henne! Hon var hemma hos mig igår. Hon grinade och sa att alla hatade henne. Hur kan alla hata henne? Hon har ju Freja, Nattan, och… tja, inte Viola, men…tja, dom…
Hon var alldeles dyblöt när hon kom innanför dörren. Kinderna var blossande röda och tårarna bara sprutade. Kändes det som. Inte precis, men. Hon var i alla fall alldeles uppriven. Stackarn!
- Det är slut! Det är slut nu! Grät hon och tog tag i min arm.
- Slut? Vadå slut?
- Ja, men allt. Med livet!
- Men du?? Gråt inte. Berätta vad det är som har hänt. Kom så går vi in på mitt rum. Du verkar ju alldeles knäckt, ju.
- Det…är jag….också!
- Men herregud, du kan ju inte ens prata. Kom så snackar vi lite.
Jag drog med henne in på mitt rum och vi satte oss ner på min säng. Hon skakade så jag trodde aldrig att hon skulle sluta. Det gjorde hon inte heller. Inte förrän efter typ 5 minuter. Jag satte på en låt.
- Så, sa jag och satte mig ner bredvid henne. Nu får du berätta. Ut med det, vara. Det känns bättre sedan, jag lovar. Du?
- Okej. Jag ringde Freja idag, och hon bara skällde på mig, hur jävla mycket som helst! Hon sa att Viola var ihop med dig, och att jag stal dig från henne.
- Va? Sa hon det.
Jag kunde knappt tro det. Varför hade Viola ljugit. Hur jävla dum får man vara, egentligen? Kan någon svara på det?
- Bry dig inte om den jävla subban, sa jag och lade armen om henne. Såja, hor är bara så jävla dum i huvudet ibland. Du ska inte bry dig.
- Men du fattar inte, sa Hanna. Hon grät nästan inte alls nu. Bara lite. Du fattar inte ett jävla dugg. Vadå inte bry mig om henne? Ska jag inte bry mig om att alla hatar mig, eller vad menar du?
- Jag hatar inte dig, gumman. Jag älskar dig!
- Det vet jag att du gör, men ändå…! Att hon har mage att ljuga om något sånt här! Jag blir så arg!
- Jag vet, sa jag. Jag vet.
- Du vet ju inte alls! Skrek hon plötsligt och reste sig och gick bort till fönstret. Jag satt kvar på sängen. Hon stoppade en hårslinga bakom örat. Den ena silverdelfinen dinglade där. Jag ville röra vid den. Röra vid Hanna. Säga att allt skulle bli bra. Men det gick inte. Det vilade något över Hanna. Var det ilska, svartsjuka?
- Vad är det? Frågade jag och reste mig och gick fram till henne. Hon stirrade bara ut med tom blick.
- Vet du hur det är att förlora alla sina kompisar? Nej, jag tänkte väl det! Hur kan du då påstå att du förstår!?
- Det har jag inte gjort, sa jag. Jag säger bara att jag vet hur det känns. Jag vet hur du har det, Hanna! Okej? Jag vet att du är ledsen för att Viola har ljugit. Hon är så jävla feg!
- Nej, jag är inte ledsen. Det är ingenting!
- Men jag ser ju att det är något!
- Nej, ingenting! Skrek hon och sprang ut ur, rummet.
- Vänta! Ropade jag efter henne. Vart ska du? Det ösregnar ju, för fan!
- Det skiter jag i! Så det så! Följ inte efter mig! Jag hatar dig, hatar!! Hör du det? Kom aldrig nära mig igen!
Jag rusade ut på balkongen och jag såg hur Hanna tog på sin luvan på den grå munktröjan och tittade upp mot mig med tårat ansikte. Jag rös!
- Jag vill bara ha tillbaka mina kompisar igen! Skrek hon. Fattar du? Jag vill inte ha dig, inte nån anna, bara Freja, Nattan och Viola som jag hatar, hatar, hatar!
- Jag fattar, skrek jag till henne.
Nej, jag fattade inte. Inte ett jävla skit!
Hanna
Jag orkar fan inte leva längre! Jag har ingen jävla människa på hela jordklotet! Visserligen har jag mamma, pappa, min brorsa, men vad fan är dom?? Jag menar, jag har ingen som bryr sig! Som bryr sig om hur jag har det, hur jag känner. Jag har ingen att gå och fika med när det är tråkigt i skolan, ingen att snacka med. Jag har bara min jävla musik. När jag sprang hem från Johannes igår var jag alldeles utmattad, trött och jag grät så mycket att jag inte ens orkade springa mer. Grät så mycket som det egentligen inte går att gråta. Då dör man! Man kan inte andas. Men jag kunde.
Jag var tvungen att sätta mig ner mitt på trottoaren. Jag sjönk ihop som en halvdöd luffare. Men vad fan brydde jag mig om dem!? Deras liv var säkert tusen gånger bättre än mig fan, fan, fan liv! Säkert flera miljarder bättre. Kanske inte. Kanske. Jag tror det. Alla har det säkert bättre än mig. I alla fall i skolan. Alla har kompisar. Alla utom en. Hon heter Hanna. Hon var populär och hade kompisar, men det var förut. Nu är hon utanför. Alla hatar henne. Varför då?
Jag lade nog legat där på marken ett tag och bara grinat, när jag hörde att den bil kom. Till min fasa såg jag att det var pappa. Pappa! Vad fan skulle jag göra nu då?! Helvetes helvete!
Jag såg hur pappa stannade bilen och hoppade ut. Han sprang fram till mig.
- Men vad fan gör du här ute i regnet, Hanna, skrek han och lyfte upp mig. Hans röst lät liksom avlägsen. Jag i en annan värld. Den världen tillhörde inte mig. Det var inte min värld. Hatet var min värld. HATET!
Pappa bar in mig i bilen. Den varma bilen. Tårarna rullade, jag frös så jag skakade. Pappa svepte in mig i en filt som låg i baksätet. Jag låg där. Jag tänkte inte. Jag andades inte. Jo, andades gjorde jag, men…allt var perfekt nu. Inte perfekt nu, men mina bekymmer var som bortblåste. För en stund. Om fem minuter, en timme, en dag, ett år, skulle de vara tillbaka. Komma tillbaka med vinden. Det skulle bli vår. Jag längtade. Längtade bort från det här helvetet. Från sorgen. Från livet. Från allt, vad fan!
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Jojjan93 - 29 aug 06 - 01:57 | | Bra mermermer nuuuuu :D !!! | Maulin - 29 aug 06 - 01:55- Betyg:  | | gripande...fiint skrivet | | Ellizz - 29 aug 06 - 01:53- Betyg: | | jättebra! |
|
|
|
