Starkast är kärleken [Del 16 Kärlekens värme] |
Vi satt inne i hennes kök en lång stund och pratade. Det fanns så mycket vi ville berättade för varandra om.
Så mycket gemensamt att det nästan var skrämmande tyckte jag. På nått sätt hjälpte Camilla mig att inte tänka så
mycket på Daniella, jag blev på glatt humör nu när jag tänkte på henne, de underbara stunderna vi spenderat med varandra.
Då jag låg i hennes famn med hennes armar slingrade runt mig, med hennes mjuka läppar mot min hals, hennes varma andetag mot min kind.
Jag tittade länge på Camilla och sedan på hennes armar som var fulla av sår. Jag tvekade men jag ville så gärna veta.
"Var det därför du lades in på psyket, p.g.a. dina skärsår?" Jag bet mig i läppen och tittade på henne, Camilla sa inget utan tittade bara ner i bordet.
Hon reste på sig, jag ryggade tillbaka och hon hällde upp mer te till sig själv.
"Ja, det kan man säga.. när dom kom på mig skickades jag till psyket, jag bodde väl där i ett halvår. När jag kom ut igen hoppade jag av gymnasiet och började istället jobba.
Mitt standarjobb är egentligen som kassörska på Ica men mitt jobb som servitris där vid baren är bara ett extra jobb för att få lite mer pengar."
Jag nickade och pustade sakta ut.
"Varför började du skära dig?" Dumma mig! Varför frågade jag dessa frågor? Camilla borde hata mig nu! Nyfikna, dumma Evelina klantar till det igen! Fan också..
Hon ryckte på axlarna och tittade på en av tavlorna.
"Jag vet inte riktigt, främst för farsan.. det jävla svinet svek mig när jag behövde honom som mest. Rakbladet och mitt skärande blev min tröst. Rakbladet höll mina hemligheter.
Jag kunde berätta allt, det låter knäppt jag vet men jag anförtrodde mig mer på rakbladet än på mina s.k. "kompisar".
Skärandet blev beroendeframkallande och mina armar blev mer såriga än hela. Morsan som annars aldrig brytt sig om mig fick en rejäl chock när hon en dag kom på mig inne i badrummet
när jag hade råkat skära för djupt så jag svimmat. Hon ringde såklart till sjukhuset och alla ingrep. Jag fick sitta i ett litet rum med nån kärring som trödde att hon kunde locka fram
svar från mig men jag teg. Tillslut så gav hon väl upp för hon gick efter en halvtimme. De tog mig till psyket, konstaterade att jag behövde vakt dygnet runt så jag inte låste in mig på nån
toa och började hetsskära mig. De jävla trodde fan att de hade konstrollen över mig..
En dag stack jag, sov på gatan en natt tills de jävlarna fann mig igen. Jag var i ett fängelse från helvetet.
Men jag kom över mitt skärande oturligt nog, tills den dagen jag skar mig i fingret när jag skulle tälja en pinne när vi hade en lägereld och skulle grilla korv med vår tjejgrupp.
Det var jag och några tjejer då, vi och fyra ledare. Alla hade stenkoll på oss verkligen.
Det gjorde inte ont, sved till lite och några små droppar blod föll på mina jeans.. inte mer. Men det var så vackert.
Blod är det vackraste som finns, så rött.. djupt och så tjockt."
Hon skrämde mig verkligen när hon sa sådär. Jag fick nog och reste mig upp från stolen, tog mina saker och gick ut.
Camilla tittade efter mig, konstigt nog hindrade hon mig inte från att sticka utan tittade bara efter mig, hon kanske förstod att hennes prat om blod skrämde mig.
Jag frös när jag kom ut och jag krängde fort på mig jackan innan jag gick hemåt igen.
Jag såg Camilla där uppe titta ner och hon vinkade lite blygt ner till mig. Jag besvarade vinkningen och skyndade mig sen hem.
Morsan var borta, som vanligt. Spritskåpet var tomt och Åse var inte heller hemma. Oron kröp inom mig och jag tuggade nervöst på mina naglar.
Jag kunde komma på tusen anledningen till varför spritskåpet var tomt och varför både morsan och Åse var borta.
Jag satte mig ner vid köksbordet, lutade hakan i händerna i suckade. Vart var dom? Åse hade väl nån kund nu och morsan var väl på nån bar. Ensam igen.
Nu önskade jag verkligen att Daniella var här, hon skulle sitta här och hålla om mig. Tårarna steg men dom kom inte. Jag pressade ihop ögonen så dom inte skulle rinna.
Någon knackade på dörren.
Jag gick bort mot hallen, tittade igenom vårt nyckelhål men jag såg inte vem det var, personen stod för nära dörren.
Jag öppnade och Camilla stod där. Jag blev förvånad men blev också alleles varm inuti.
Hon kramade om mig löst och jag kände hennes svaga doft av parfym i näsan.
"Skrämde jag dig förut.. ?" Hon tittade sig omkring i vår lägenhet och drog av sig jackan, och hängde upp den. Hon tog av sig skorna och ställde dom bredvid mina.
Jag nickade sakta och tittade ner i golvet ocj koncentrerade mig på att se på en vinfläck.
"Då får du säga till mig isåfall, annars kommer jag bara att fortsätta. Du behöver inte vara rädd för att säga tilll mig, alla mina "kompisar" hatar när jag snackar om sånt.
De sa till mig allihop en dag och sen dess så har jag unsvikit det samtalsämnet när jag umgås med dom. Jag hoppas du vill fortsätta umgås med mig, men jag ska sluta prata om
mitt förflutna och om min konst, eller det jag kallar för konst. Evelina, du anar inte hur mycket jag vill vara med dig."
Hon log svagt och strök mig på armen, jag ryckte till och drog mig åt sidan. Camilla tittade sårat på mig och tog tafattefter sin jacka.
"Nej! Gå inte, det var inte så jag menade." Detta började likna en dålig amerikansk såpa som brukade sändas vid två tiden, jag log lite vid tanken och tog tag i hennes arm.
"Jag vill gärna att du stannar men du får inte tro någonting om oss bara för att vi umgås." Jg log lite tröstande och Camilla hängde tillbaka sin jacka.
Hon nickade lite och jag gick in till vardagsrummet. Camilla följde efter mig likt en skugga och sa inget utan bara tittade sig omkring.
"Vill du ha nånting? Typ dricka eller då?" hon skakade på huvudet och satte sig ner i soffan.
"Vad är det om har hänt?" Jag tittade förvirrat på Camilla som satt stel som en pinne i soffan. Hon spände blicken i mig oc jag svalde. Skulle jag berätta allt för henne?
Hon kanske inte ens var lebb, fast det verkade mer så. "Vaddå? "Vad har hänt?" jag förstår inte vad du menar." Att låtsas spela dum och oberörd av frågan var ingen bra idé.
"Det gör du visst! Spela inte dum Evelina. Jag vet att du är lebb och du vet att jag är det, så varför är du så reserverad när jag försöker komma nära? Fattar du inte att det sårar mig?"
Jag fick med ens skuldkänslor för mitt kalla svar och jag satte mig bredvid henne i soffan. Försiktigt och trevande la jag min arm om hennes axlar och hon lutade sitt huvud mot min arm.
"Du vet min kompis på psyket som jag hälsade på för två dagar sen, hon var inte min kompis. Hon var min flickvän. Hon dog. Tog sömnpiller." Camillas ansiktsuttryck förändrades och istället
lutade jag mig nu mot henne och jag lutade mitt huvud mot hennes bröst, jag kunde höra hennes hjärta slå i en jämn takt hela tiden.
"Men gumman, om jag bara hade vetat.." hon störk mig försiktigt över huvudet och jag gjorde inget motstånd. Antingen för jag inte orkade och var så neddämpad av det jag nyss sagt eller så
kände jag ingen ångest eller skuld över att jag träffade Camilla. Daniella hade nog sänt henne till mig.
Det hela slutade med att vi somnade tätt intill varandra i min säng den kvällen. Jag hade gråtit hela tiden och Camilla hade tröstat mig hela tiden. Hon hade varit där emd sin öppna famn för mig.
Där fick jag gråta ut, så mycket jag ville. Det var så skönt att äntligen få lasta av bördan på ryggen. Åh vad jag älskade den stunden just då.
Camilla kysste mig på huvudet och jag la huvudet vid hennes hals. "Camilla, är du.. ja, du vet.. ?" Hon nickade och log sen emot mig. "Ja, det är väl självklart, annars skulle jag väl inte
ligga här i din säng och med dig i min famn, eller kanske men ja, jag är lebb. Precis som du Evelina."
"Tycker du jag inledde ett förhållande med dig för tidigt? Jag menar, Daniella dog ju för några dar sen bara.. det känns så.. fel mot henne på nått sätt. Förlåt mig."
Camilla ryckte på axlarna och pussade mig sen lätt på kinden. Hon borrade in sitt ansikte i min mage och kuttrade till lite. Jag smekte hennes över ryggen och stirrade upp i taket.
Hon tittade upp och hennes hår såg ut som ett skatbo nu. "Det avgör du själv.." Jag la mig ner igen och Camilla la sig er bredvid mig.
Jag kysste henne, hastigt och Camilla kysste mig.
Jag kände mig så upprymd och jag började kyssa henne på halsen och nedåt brösten. Jag kände inga skuldkänslor för vad Daniella skulle tyckt om mig nu.
Srogen var som bortblåst och istället kom den där varma känslan inuti mig som jag kände hade känt för Daniella, kärlekens värme..
fortsättning följer..
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | prickigthallon - 14 feb 07 - 01:45- Betyg:  | | lovely | | familjeflickan - 15 okt 06 - 17:29- Betyg: | håller med!!
++++++++++ | | TrasigFlikka - 28 aug 06 - 15:03- Betyg: | underbart!
Jag älskar ditt sätt och skriva på, mer! :D |
|
|
|
