ensam |
Det var en grå och mulen dag i april när Judy först insåg det. Hon hade kommit hem efter ännu en plågsam dag i skolan och bäddat ner sig i sin vita träsäng. Hon hade legat där och tänkt på hur dåligt hennes liv var och varför Gud valt just henne att leva detta liv, sen hade hon förstått att hon var helt ensam. Hon grät sig själv till söms den kvällen.
Det hemska var att hennes två fosterföräldrar inte märkt något. Judy hade ingen i hela världen att prata med om sina bekymmer. Hennes föräldrar hade dött när hon bara var fem år. Efter det hade hon bott hos 4 olika fosterfamiljer, alla hade betraktat henne som ett problembarn som dom inte ville ha att göra med.
Hon kände sig som en ensam vingklippt fågel som hölls fånge i ett smutsigt rum med ett enda öppet fönster som satt högt upp. För högt för henne att komma ut, ifrån det tomma rum som hon lämnats i för att sakta tyna bort. Varje dag var en kamp för Judy. En seg kamp mot livet, om man nu kunde kalla det hon levde för ett liv. Det kändes som att hon gick i skolan för att göra sig redo för slutet. Men när det slutet kom visste hon inte.
Varje dag när hon gick ensam i skolan möttes hon av ett flertal nervärderande blickar. Blickar som visade hur lite hon var värd, så lite att dom inte ens skulle kunna tänka sig att bara snudda vid henne. Dom sa det aldrig rakt ut men hon kände de kalla vibbarna som jagade henne hem efter skolan, dom som fick henne att känna sig värdelös, dom som fick det att bränna bakom ögonlocken varje gång hon såg sitt långt ifrån perfekta ansikte i spegeln.
Det enda dom inte kunde få henne att må dåligt över var hennes teckningar. Det var då, och bara då hon kände att hon inte var helt värdelös. När hon ritade visade hon vem hon egentligen var. Hon hade aldrig visat dom för någon, hon var rädd att dom skulle skratta och tycka att det var trams.
En dag när Judy kollat på ett tv-program om tonåringar så hade dom berättat om en tjej som också var ensam och med ett liv som var rätt så likt Judys. Dom hade sagt att en femtonåring inte borde ha ett sånt liv. "Ett sånt liv" tänkte hon. Hon tyckte att det hördes som en gammal ihålig trasa, äcklig och ihålig som Judy kände sig.
Men en dag tog allt slut.. Hennes fostermamma hade hittat Judys livlösa kropp liggande i det röda vattnet, dränkt i sitt eget blod i badkaret. Hon hade skurit sig på handleden och sedan sjunkit ner under ytan och väntat på slutet. Judys "mamma" hade gråtit, till&med klasskamraterna hade släppt en tår. Men det var som hennes riktiga mamma sagt:
"Man saknar inte kon förrän båset är tomt.."
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Between - 28 aug 06 - 04:55 | | Kan det här vara dina egna känslor? Isf, så känner jag igen mig i hur du tänker och känner, lite iaf.. Finns här om du vill prata :) | Black_Bride - 28 aug 06 - 04:45- Betyg:  | | Vilken bra! |
|
|
|
