Hanna + Johannes del 6 |
Johannes
Jag ska träffa Hanna. Snart. Jag var bara tvungen att sticka ifrån skolan ett tag. Orkade inte mer. Jag spyr om jag är kvar i skolan, alltså, det är sant. It is true. Jag orkar fan inte med min jävla mattelärare. Äckliga Pär. Nu sitter jag vid mitt skrivbord och försöker koncentrera mig på svenskan. Vi har en skittrist läxa, alltså. Men det går inte. Bäst att bara slå igen boken. Glömma svenska. Glömma allt vad fan. Det spelar ändå ingen roll. Hur ska jag kunna förklara för Hanna varför jag gjorde som jag gjorde? Om det går! Hon kanske inte tror mig?! Varför skulle hon? Jag har svikit henne. Det är fan det jag har gjort! Jag undrar om Hanna också skolkade efter lunch. Hon fullkomligt HATAR matte! Fucking jävla matte! Det gör alla. Typ. Nästan.
Direkt efter lunch stack jag in till stan och hängde med Nicke och Sebbe. Dom är schyssta. Jävligt schyssta. Men jag tror inte att dom förstår. Hur jag har det, menar jag. Vi berättar liksom inte sånt för varandra. Berättar inte om känslor och så. Det bara är så. Vi snackar bara, om jävligt onödiga saker. Kul, va? Så är det. Jag bryr mig inte. Inte ett dugg.
- Hur är det med dig och Viola nu då? Frågade Sebbe plötsligt och trampade på en fimp.
Jag ryckte till.
- Va? Men jag och Viola är inte ihop längre. Vi var ju typ aldrig det.
- Det var som fan, sa Nicke och dunkade mig i ryggen. Vem är det nu då?
- Vem det är? Sa jag. Ingen.
- Vad menar du? Ingen?
- Det är rätt det, sa jag och tittade rakt på honom. Ingen. Fattar du? Men jag har lovat Hanna att vi ska träffas och prata.
- Vadå prata? Undrade Sebbe. Vad ska ni prata om?
- Ja, du vet. Snacka lite bara. Vi har en del att prata om, hon och jag.
Sebbe nickade.
- Jaså.
- Japp.
- Okidoki! Sa Nicke. Men vi ska väl sticka nu, va?
Jag såg oförstående på honom.
- Sticka vart då?
- Till festen. Säg inte att du har glömt.
- Nej, det är klart jag inte har, sa jag snabbt. Men vad fan, sorry killar, jag kan inte.
- Vad menar du? Frågade Sebbe. Kan du inte? Vad ska du göra då?
- Jag ska ju träffa Hanna, sa jag otåligt. Ni lyssnar ju fan inte!
- Just det, så var det, utbrast Nicke och låtsades inte höra mig.
- Vi ses då!
- Okeej! Hej!
Nicke och Sebbe började gå nedåt gatan. Jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Nånstans. Nånstans för fan. Jag hade inte sagt att jag skulle träffa Hanna först om en och en halv timme ungefär. Det var inte nödvändigt. Dom fick tro vad dom ville. Who cares? Me?
Jag bestämde mig för att gå hem i alla fall. Hem. Vart var det? Ingenting längre. Men hem gick jag. I alla fall. Och nu sitter jag här. Hur dum får man vara egentligen. Trodde fucking me verkligen att jag skulle kunna koncentrera mig på någon jävla läxa när jah snart skulle träffa tjejen jag älskade??! Som jag älskar av hela mitt hjärta!! Hoppas hon fortfarande loves me. Hoppas!
Hanna
Ibland har jag lust att slå min brorsa på käften! Han är så jävla, jävla irriterade. Och kocko i skallen ibland. Sa jag ibland?? Äsch, nej alltid. Såklart.
Men nu orkar jag inte tänka på honom mer. Han är inte här. Och den andra, han, är inte här. Inte ännu. Ni vet vem jag menar, ja, jag trodde väl det också. Brorsan ringde mig på mobilen. Jag hade lagt mig på gräset bakom skolgården, orkade inte stå längre. Inte sitta heller för den delen. Bara ligga. Titta upp mot himlen. Glömma. Glömma vadå? Och då ringer min JÄVLA mobil. Tja, överdriva ska man ju inte. Vadå jävla? Okej, okej, men när min jävla lillebrorsa kommer in i bilden, då blir det jävlar, jäklar, och fan fan fan för hela slanten. Jag greppade mobilen så snabbt jag kunde och fick slut på det förbannade oväsendet som skrällde ur den. Jag hade haft oturen att få mobilen av mormor. Och hon hade redan valt ut en ringsignal till mig. Jävla fan också. Men jag kunde inte byta. För då blev mormor ledsen. Men nu var hon i alla fall inte här. Och?
- Ja, sa jag och började tugga på ett långt grässtrå.
- Hej.
- Vad vill du, din lilla skitunge?
Han låtsades att han inte hörde mig. Jag suckade i alla fall ljudligt.
- Mamma sa att jag skulle ringa dig. Hon ska ha bjudning. Hon vill att du kommer.
- Jaha, sa jag. Men jag kommer inte, så det så.
- Varför inte?
- Jo, för jag ska träffa Johannes. Hälsa mamma det, så är du snäll.
- Men hon kommer bli arg, Hanna.
- Kanske det, sa jag och ryckte irriterat på axlarna. Men herregud, hämta mamma så jag får prata med henne.
- Visst.
Någon minut senare hörde jag mamma i luren.
- Men, Hanna gumman, började hon.
- Sluta nu mamma, sa jag. Jag kommer inte, okej?
- Men…
- Varför ska jag komma? Du ska ju ha bjudning för dina kompisar. Inte mina.
Inte för att jag har några, tänkte jag för mig själv, men strunt samma.
- Visst, visst, du gör som du vill, sa mamma. Hon försökte låta lite glad, men jag hörde på hennes röst att hon var ledsen, Besviken. På mig. Jag lade på. Utan att ens säga hej då. Jävla, jävla mamma. Jävla, jävla mamma.
Kunde han inte komma snart? Nu!!
Men det kunde han tydligen inte. Men snart. Snart stod han där. Rufsig i håret. Snälla, bedjande ögon. En kram. Snabb. Men vad gör det? Gud, jag älskar honom!!
Johannes
En kram. Inget hångel. Det är allt. Men det gör ingenting. Hanna föreslog att vi skulle gå någon annanstans, men jag ville inte.
- Vi kan väl bara sitta här i gräset, föreslog jag. Ta det lugnt ett tag. Bara snacka, okej?
- Okej. Som du vill.
Det var tyst en ganska lång stund. Hanna började pilla med sitt här. Jag tog tag i en hårslinga och stack det bakom örat på henne. Alldeles bakom silverdelfinen. Ett örhänge. Det var fint. Håret var fint. Hon var så jävla fin.
- Du är så fin, Hanna, sa jag och strök henne lite över kinden.
Hon log lite. Nästan ursäktande.
- Förlåt, sa jag tyst. Jag drog henne intill mig. Förlåt, lilla gumman. Det var inte meningen.
- Jag vet, viskade hon fram mellan snyftningarna. Jag vet.
- Hur kan du veta? Frågade jag och höll henne en bit ifrån mig. Jag såg at hon hade tårar i ögonen. Dom förstörde mascaran. Det gjorde igenting. Absolut ingenting.
Hanna höll hårt i mig. Så hårt att knogarna vitnade. Som om hon inte ville vara utan mig. Inte kunde. Jag tog ett vänligt tag om henne händer och lossade dom från mig.
- Jag vill inte vara utan dig! Grät hon och klängde sig fast mot mig.
- Nu ska du lyssna på mig, sa jag. Jag vet att du är arg för det som hände. Men det är inte ditt fel, fattar du?
Hon skakade på huvudet.
- Nej, sa hon vara. Nej, du förstår inte.
- Jo, jag förstår, sa jag. Jag förstår att du är ledsen. Men vi ska reda ut det här, okej?
- Mmm.
- Vill du att jag ska berätta? Varför, du vet?
- Det behövs inte, grät Hanna. Hon skakade hela tiden. Jag höll om henne och strök henne över håret. Efter en stund slutade hon nästan att skaka. Nästan.
- Du behöver inte berätta, sa hon och kramade mig. Du behöver inte. Du älskade inte Viola, eller hur? Du älskar mig fortfarande, det gör du väl??
Jag nickade och log mot henne. Det verkade som om hon blev lite gladare åtminstone. Som om det värmde. Men sedan började hon gråta igen.
- Men Vad är det? Frågade jag. Vad är det, vännen? Varför är du så ledsen?
- Viola hatar mig. Hon HATAR mig! Jag har inga kompisar kvar. Förstår du inte det!? Jag har ingen. Så lutade hon sig mot mig och begravde ansiktet i händerna. Det var randigt av tårar. Jag smekte hennes nacke med mina fingrar. Hon slutade gråta. Jag smakade på hennes hår. På hennes läppar. På allt
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | FerglagdFalaffel - 28 aug 06 - 03:21- Betyg:  | | meerr!!! den var jätte brrrraa! | | Maulin - 28 aug 06 - 00:42- Betyg: | | håller med Ellizz MERRRR! | | Ellizz - 27 aug 06 - 22:20- Betyg: | | MER FORT!!! |
|
|
|
