Inlåst och bortglömd. |
Här sitter jag räknar ner dagarna, nätterna och timmarna.
Det enda jag kan tänka på är friheten, kommer jag någonsin
att få uppleva den sköna känslan igen eller kommer detta att
bli min undergång? Ibland tänker jag att det inte finns
några hopp alls, men samma stund så ser man något ljust där
ute som lyser upp hoppet igen.
Personer som stöttar en, tar ut en under dagen för att få
den där lilla friska luften som kan betyda oerhört mycket.
Någon som kramar en när man behöver kärlek?
Men samtidigt rädslan att bli bortglömd..
Hur länge har jag varit inlåst nu, 1 månad, 2 månader..nej
det var visst 3 hela månader och det är inte slut än.
Vad gör dom med en? Förvaring är nog det rätta ordet!
Var upp i länsrätten för 2 månader sen, jag överklagade
tvångsvården, men fick då ytterliggare 4 månader tvångsvård.
Det klart, läkarna lyssnar ju på varandra och inte på en
yngre tjej med mindre erfarenheter och som inte förstår vad
som är rätt och vad som är fel.
Vad kan jag kalla hem? Psyket är nu för tiden mitt hem.
Att flyttas hit och dit, att bli fastspänd i bältessäng.
Att aldrig få göra som man själv vill..
Att inte ha möjlighet att få äta när man vill, gå ut när man
vill, duscha när man vill eller så.
Hur länge kan dom hålla på att hålla en inlåst såhär?
P s y k e t:
Min bästa vän är pedofil där inne..
Den jag pratar med mest har blivit slagen..
Han som är kär i mig vill begå självmord..
Jag är den lugnaste inne på psyket, jag gör inga oväsen och
kräver ingenting. Jag syns knappt.
Personalen ser mig inte, jag har ingen att prata med.
Är detta vård? Vad är egentligen behandling?
En dag ser väl ut såhär på psyket för mig ->
08.00 väkning/frukost (är ett måste att äta) men oftast så
försöker jag ligga kvar i sängen och vägra gå upp.
08.30 rökning (för vissa)
10.00 brukar jag stiga upp, om jag har tur får jag ligga så
länge också.
11.30 lunch (den består alltid av kokt potatis, som jag absolut
inte tycker om alls)
12.30 rökning/frigångar (för vissa)
14.00 fika (som oftast tar slut på si sådär 5 minuter för alla
är så hungriga)
15.00-16.30 om jag har tur så brukar jag få gå ut och göra
någonting, men aldrig själv utan med någon är ett måste,
aldrig får jag vara själv, ingen frihet alltså)
16.30 middag (potatis som vanligt, det är som ett bantningsläger
för mig, för jag äter aldrig upp potatisen och oftast är det
också fisk som nästan ingen äter, varför inte bara servera
lite godare mat som dom vet att många äter?)
18.00 rökning/frigångar (för vissa)
18.30-19.30 tv stund med alla andra patienter i soffan,
inte ens finns det parabol, utan bara 1,2 & 4:an.
19.30 kvällsfika (som alla är som hungriga vargar på)
20.00 ligga på sängen eller se på tv vad är roligare?
22.00 läggdags, kvällsmedicinen får man, annars kan man ju
inte sova, för under natten är det inte en lugn stund nästan.
-> Alltid samma saker samma dag och samma tid.
Fast jag ska ändå vara tacksam att bara ha varit där några
månader, vissa som sitter där är inne på sina tredje år osv.
Ta mig ut till friheten min sista önskan, är det inte så
att man kan få en andra chans?
Det är ju bara mig jag har gjort illa och ingen annan!
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Banankaka_ - 19 sep 06 - 02:31- Betyg:  | | De är klart att man ska få en andra chans jag tycker att alla förtjänar de! De låter hemskt.. de låter inte alls som en behandling! DE LÅTER som rena rama tortyren! Hur klarar du dej? Det var väldigt vackert skrivet! DU skriver jätte fint å har talang till max! tänk om man ändå kunde skriva som dej! KÄMPA PÅ! jag hoppas de ffixar sej!<3 annars om du nångång skulle vilja prata. finns jag! jag vet att de inte är mkt till hjälp men en bit på vägen i alla fall! | | Lovely__ - 30 aug 06 - 03:08- Betyg: | Är det sant? i såfall låter det jätte hemskt.. har också en nära vän som är inne på ett sorts behandlingshem..
Men hoppas att allt ordnar sig för dig, och du.. kämpa på! |
|
|
|
