Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Midsommar

”En 14 årig flicka ifrån Tyresö, omkom inatt i en tågolycka. Polisen tror att det rör sig om självmord. Timmarna innan olyckan firade hon midsommar med sina kompisar i ett bostadsområde. Föräldrarna och närstående har fått stöd av kuratorer och psykologer.” (DN 2001-06-25)

2002, en vecka innan midsommarafton.
- Tanja skynda dig om du ska ha skjuts till Philip.
- JA! Jag kommer! ropade Tanja ifrån badrummet.
Bilresan var tyst, bara radioprataren var på gott humör.
- Klockan tio kommer du hem, förstått? sa Tanjas mamma tvärt när de kom fram till Philips hus.
Tanja svarade inte, hon smällde igen bildörren och marscherade upp på grusgången fram till dörren. Philip öppnade dörren innan hon ens hunnit ringa på.
- Hej! sa han med ett stort leende på läpparna. Där stod han med tillrufsat blodbrunt hår, hans ögon lyste när han såg henne. Han hade på sig jeansen som Tanja och han hade köpt igår. Tanja sken upp när hon fick syn på honom, hon tog hans hand och följde med in i hallen.
- Hej Tanja! log Monika, Philips mamma, när hon fick syn på Tanja. Hur mår du?
- Jorå, det är bara bra! svarade Tanja och försökte låta trevlig. Själv?
- Jo, tack! Bara bra. Du får hälsa Karin ifrån mig.
Philips mamma och Tanjas mamma hade blivit jättebra kompisar sen Philip och Tanja blev tillsammans.
- Ja då! Det ska jag göra. log Tanja tillbaka
Philip tog tag i Tanjas hand och drog med henne upp på övervåningen till sitt rum.
- Hur ska vi göra på midsommarafton då? undrade Philip.
- Jag vet inte. Måste du vara på landet? Tanja satte sig på skrivbordet. Hon drog sin hand igenom det välkammade håret, tittade på Philip med en undrande blick.
- Troligen, men jag vill hellre vara hemma hos dig, svarade Philip.
- Jag kan fråga mamma, du kan säker bo hos oss.
Efter det blev det tyst, nästan lite pinsamt tyst. Så tyst brukade de aldrig bli, de hade alltid något att säga varandra även fast det träffades varje dag. Philip var den enda som Tanja litade på, det var han som tröstat och stöttat Tanja när hon varit ledsen.
Tanja hade nästan lämnat allt för honom, alla kompisarna. I skolan var Tanja och Philip alltid tillsammans, skulle det ta slut skulle Tanja stå ensam. Tanjas kompisar visste om att Tanja bär på en sorg, dem har hela tiden försökt att visa sitt medlidande, men Tanja har dragit sig undan. Inte alltid velat bli tröstad och stöttad av dem, även fast det kunde behövas ibland. Den enda kompis Tanja har velat prata med är Jenny, som går i samma klass som Tanja.

Philip reste sig upp från sängen och tryckte igång radion på Lugna favoriter. Han gick fram till Tanja och höll om hennes välformade kropp. Tanja lade sina händer om hans nacke och log. Han tittade in i hennes blåvarma ögon, viskade i hennes öra. Allt ljud runt om dem försvann bara ljudet av deras hjärtan spelade i deras öron. Hon kysste honom som aldrig förut. Han kysste henne tillbaka. Kärleken spirade i deras kroppar. Det blev en dag som var värd att minnas.

- Vi hörs i morgon va? undrade Philip.
- Ja det gör vi. Jag ringer dig när jag vaknat, sa Tanja och höll om Philip.
- Jag älskar dig! viskade han i hennes öra.
- Jag älskar dig också, sa Tanja samtidigt som hon kysste honom. Sedan kom bussen.
När Tanja kom hem till radhuset där hon bodde satt hennes mamma själv vid köksbordet.
- Hej var är pappa? sa Tanja förvånat.
- Hej, sa Karin tyst.
Tanja gick och satte sig på stolen mitt emot Karin, utan att säga något räckte Tanja fram sin hand mot Karins.
- Vi bråkade. Han bara stack. Det skulle jag nog också göra om jag var han, mumlade Karin utan att säga saker med mening.
- Mamma! Tanja hejdade Karin
Karin blev tyst, hon tittade upp på sin dotter, utan att kunna fästa blicken på henne.
- Har du druckit? undrade Tanja.
- Ett glas vin.
Tanja reste sig upp och gick bort mot sopptunnan där låg en tom whiskeyflaska. Tanja tog upp den och tittade oförstående på sin mamma.
- Tanja, du tror väl inte att jag har druckit hela den där själv?
- Det har ju hänt förut så varför inte?
Karin blev tyst.
- Var är pappa då? frågade Tanja.
- Vet inte.
- Vad bråkade ni om? undrade Tanja.
Karin suckade. Just nu såg hon ut som en alkoholist som tappat allt. Hennes hår var alldeles stripigt, kläderna var inte de vanliga hon brukade ha, just nu ett par slitna joggingbyxor och en missfärgad T-shirt.
- Ska ni skilja er eller? Tanja lät rädd på rösten.
- Jag vet inte. Det var det jag frågade honom, vad han ville med vårt förhållande. Han blev förbannad och stack.
- Ni får inte skilja er fattar du det! Gråten fanns i Tanjas röst.
- Mm, var Karins svar.
- Mamma du får ta tag i det här! Det är som om det var jag som är mamman i den här familjen och du är min dotter som behöver hjälp. Du får fixa det här. Grät Tanja och sprang in på sitt rum.
Tanja viste inte vad hon sa, men för stunden lät det bra. Hon ville skrika ut alla ord hon kunde. Spy sina känslor över sin mamma, men kanske skulle det göra saken värre. Tanja blev rädd och arg inom sig. Hon kröp ihop i fosterställning borrade in ansiktet i kudden, försökte dölja gråten i den. Till slut tog luften i kudden slut. Tanja la sig på rygg och stirrade runt i rummet. ”Jag orkar inte mer, jag orkar inte mer. Kan inte allt bara bli bättre, precis som förr” Viskade Tanja för sig själv. Tanja granskade sitt rum, sitt tonårsrum. Väggarna var målade i lila nyanser. I ena hörnet stod en stor garderob där kläder låg inkastade huller om buller. Bredvid garderoben stod en stor spegel där någon med rött läppstift skrivit ”Jag älskar dig.” Vid skrivbordet stod en stol som var proppfull av kläder. Soptunnan bakom dörren var överfull, sängen var obäddad och under låg dammtussar. På väggarna satt det uppklistrade affischer på gamla popband. Vid sängen stod en ram ihållande ett foto. Fotot visade en söt flicka. Hon hade långt blont hår, klarblå vackra ögon. Hennes leende visade hennes tänder som var vita som snö. Runt halsen hängde en berlock inuti det fanns ett foto som bara Tanja fått se.
”Polisen tror att det rör sig om självmord.” Tanja släppte tankarna om sin mamma och pappa och började minnas, hon drömde sig bort till den kvällen då…

Plötsligt knackade det på Tanjas dörr och med ett ryck vaknade hon upp ur drömmen.
- Tanja, får jag komma in? Undrade Karin utanför dörren.
- Kom in! Ropade Tanja och torkade snabbt bort alla tårarna i ansiktet.
- Vad gör du? Frågade Karin och stängde dörren bakom sig.
- Inget, sa Tanja och torkade sig i ansiktet.
- Är du ledsen? undrade Karin.
- Mamma vad ville du? Avbröt Tanja.
- Jag ville bara titta efter hur du mådde.
Karin satte sig bredvid Tanja och höll om henne i sin famn.
- Har pappa kommit hem?
- Nej, det har han inte.
- Mamma kan du lova mig en sak?
- Vad då?
- Att ni inte skiljer er. Jag skulle inte klara av det, jag orkar inte mer. Jag är för ledsen…
- Gumman du ska inte vara ledsen. Jag vet att det är svårt med allt som har hänt, men du måste försöka gå vidare. Du kan inte haka upp dig på Emma hela tiden.
- Men jag saknar henne så. Jag tänker på henne hela tiden. Jag kan inte fatta att hon är borta.
- Inte jag heller. Även fast det var snart ett år sedan hon dog.
- Mamma kan du då lova mig att ni inte skiljer er?!
- Jag vet inte, men jag hoppas verkligen inte det för din skull.
- Och din. Fortsatte Tanja
- Mm, jag hoppas allt blir bra. Tror du inte det?
- Jo.
Tanja kramade om Karin
Karin reste sig upp och gick ut ur rummet. Tanja tryckte på radion, burrade upp sig på fönsterbrädan som var stor nog att sitta på. Tanja drömde sig bort i minnen och tankar. Låtarna fick henne att minnas saker, dåliga och bra. Ibland vågade hon inte tänka vidare.
Det hade börjat regna. Regndropparna smattrade mot taket och molen drog ihop sig och bildade ett riktigt oväder. Tanja kröp ihop.
Borrade ner ansiktet i knäna och bara tänkte. Tankarna fick hennes ögon att svida, en tår rann ner för hennes kind. Tår efter tår rann. Ansiktet rynkades ihop, Tanja snörvlade. REM sjöng sin låt ”Everybody hurts” på radion. Tanja tittade ut genom rutan, bort. Bort mot ingenting.

Skogen längst bort var mörk, men bakom den sken solen, men snart skulle även den platsen genomgå regn, ett regn av tårar. På den lilla vägen utanför gick en mamma med sina barn. Barnen lekte livfullt i alla vattenpölar, medan deras mamma ville hem, det såg man på hennes rörelser. Efter ett tag var de borta. Ljuset också, mörkret slukade ljuset med ett nafs. Tanja ryckte upp sig och gick till badrummet för att tvätta sig och borsta tänderna.

Morgonen därpå var Karin på dåligt humör, pms-liknande fast värre. Hon hade storstädning. Det hade nog inte hänt på säkert fem år, tänkte Tanja när hon fick syn på sin mamma i vardagsrummet, i klädd t-shirt och shorts. I handen hade hon en dammtrasa, som hon viftade ner allt damm med. I hallen låg det fullt av saker som skulle slängas. Tanja gick slalom genom vardagsrummet, för att komma in till köket. Där satt hennes pappa iklädd morgonrock och en kaffekopp i handen. Tanja tittade förvånat på honom, han var hemma, men vart hade han varit och när kom han hem? Tanja ville ställa honom tusen frågor, men kom på att det inte var någon ide. De skulle ändå inte höra varandra. I dånet av dammsugaren ringde telefonen. Tanja stoppade in ett finger i ena örat för att höra vem det var i telefonen.
- Vänta lite! Ropade hon i luren.
Tanja sprang snabbt in på sitt rum och stängde dörren. Där inne var det i alla fall tyst.
- Hej det är Tanja.
- Det är Philip.
- Hej! Hur är det? sa hon glatt.
- Jorå det är bara bra. Vad är det som låter?
- Mamma, hon städar. Hon och pappa bråkar så hon städar väl för att uttrycka sin ilska.
- Okej, varför bråkar dem då? undrade Philip.
- Jag orkar inte prata om det just nu.
- Okej, men du jag fick just höra att Jenny ska ha fest på midsommarafton, kan vi inte gå på den?
- Jag vet inte riktigt, sa Tanja och bet sig i läppen.
- Jag förstår om du inte vill, men jag tänkte att det kunde vara ett bra sätt att ha kul på och glömma sådant som har hänt.
- Jo, i och för sig. Jag ska tänka på saken.
- Gör det! Men du kunde jag komma till dig sen efter fotbollsmatchen?
- Ja då, det är klart att du kan.
- Bra, då kommer jag. Men jag måste sluta nu. Jag älskar dig.
- Jag älskar dig också.
Klick, samtalet bröts. Tanja gick tillbaka in till vardagsrummet.
- Tanja kan du hjälpa mig med soffan. Den ska byta plats med byrån där. Karin pekade på möblerna.
Tanja gick fram och hjälpte henne.
- Är det bra så? Frågade Tanja
- Det blir perfekt, sa Karin
- Nu är det bara resten av huset kvar, suckade Karin och tog golvmoppen med sig in i badrummet.
Tanjas pappa kom ut från sovrummet. Han såg irriterad och trött ut. Utan att någon hörde vad han muttrade om klev han ut genom ytterdörren och tog den röda Volvo och åkte iväg. Tanja tittade ut genom fönstret efter honom. Hon hade velat följa med. I stället tog hon sin jeansjacka över axeln och lämnade huset. Hon gick längst gångvägarna, igenom skogen. Inte för att hon hade något speciellt mål, det var skönt att bara gå. Förut brukade hon och hennes mamma alltid gå på promenader. Det brukade prata om allt, men sånt händer inte längre. Relationen mellan Tanja och hennes mamma var inte lika stark som den var förut. Karin hade ljugit om sitt spritmissbruk vilket ledde till att Tanja tappade förtroendet för sin mamma. Nu höll Tanja det mesta för sig själv.
Ibland kunde det kännas som om kroppen fylldes av hemligheter som bara ville bli berättade, men för vem?
I skogen mötte Tanja två tjejer från skolan. Tanja tittade ner i marken för att slippa deras blickar.
- Hej, sa den ena tjejen
Tanja tittade upp, hon möttes av ett varmt leende.
- Hej, sa hon ganska så tyst. Sen gick hon vidare, orkade inte starta en konversation.

Nu tog skogen slut. En stor äng bredde ut sig framför hennes fötter, Hundängen. Det var här alla skulle samlas på Midsommarafton. Det brukade alltid vara proppfullt, största delen var ungdomar. Tanja vandrade igenom det fuktiga gräset. Bortom ängen började ett nytt bostadsområde. Det var där Jenny bodde, port nummer 35.
Det lyste ifrån Jennys rum. Hon var förmodligen med någon av Tanjas gamla kompisar.
En äldre man i sextioårsålder kom ut från porten med sin hårboll till hund. Tanja log mot honom och satte sig ner på en parkbänk. Gården var tom, gungorna vajade av vinden. I sandlådan låg hinkar och spadar. Inte en enda människa syntes till. Även fast det var högsommar, var det ingen som låg på gräsmattan och solade, eller barn som lekte. Alla verkade sitta i sina lägenheter och kura. Tanja reste sig upp och vandrade bort mot handelsboden.
- Hej, Tanja!
Tanja vände sig hastigt om, det var Philips kompis Adam.
- Hej, sa hon tyst
- Kommer du till Jenny på lördag? undrade Adam
- Ja det gör jag, sa Tanja ointresserad. Att han vågade komma fram till henne sådär, efter det onda han gjort för två år sedan. Tänkte Tanja.
- Jag med, log Adam
- Okej, men då ses vi på lördag då, sa Tanja
- Ja, det gör vi. Kommer Philip också?
- Ja, det gör han, sa Tanja med nedstämt röst.
- Okej. Hej då! log Adam och försvann.
- Hej då, sa Tanja för sig själv
Senare när Tanja kom hem hade lugnet lagt sig i huset. Karin låg utmattad i soffan och tittade på en såpa.
- Hej gumman. Vart har du varit? undrade Karin
- Ute, sa Tanja kort.
- Philip ringde för en stund sedan. Han kommer nog snart.
- Okej. Tanja gick in på sitt rum och bytte om till myskläder. Satte radion på en bra frekvens och kastade sig på sängen, och bara stirrade upp mot det vita taket. Det knackade på dörren och Philip klev in.
Tanja reste sig upp och mottog hans kram
- Hur är det? undrade han
- Jo det är väl bra.
- Väl?
- Äh, det var inget, sa Tanja och såg dyster ut.
- Är det dina föräldrar du tänker på?
- Mm.
- Hur är det emellan dem?
- Jag vet inte, pappa var här i morse, då mamma städade. De sa inget till varandra. Sen gick pappa, men jag har ingen aning vart. Mamma är förstås ledsen. Jag vet inte vad jag ska göra. Tanja satte sig på säng kanten.
- Har du inte pratat med dem? Philip satte sig bredvid henne.
- Jo, det har jag, eller med mamma i alla fall. Jag har inte hunnit prata med pappa.
- Kan du inte ringa honom då? undrade Philip
- Han svarade inte, jag har redan provat.
- Det kommer nog ordna sig, ska du se.
- Jag hoppas det, men tänk om det inte gör det då. Jag tror mamma har börjat dricka igen. Jag har en känsla av att hon döljer något,
- Prata med henne, säg att du vet vad hon håller på med.
- Inte nu, jag vill vänta.
- Tänk om hon har börjat igen.
- Mm, jag vet. Jag är rädd för det. Jag vill inte att det ska bli som det blev för två år sedan. Tänk om hon hamnar under vård igen.
- Tänk inte så. Det är nog inte så allvarligt.
Philip kramade om Tanja.
- Varför ska det alltid hända så konstiga saker runt midsommarafton? sa Tanja oförstående
- Är det Emma du tänker på?
- Mm.
Tanja tog tag i tavlan som hon hade ståendes på nattduksbordet.
- Jag saknar henne så. Jag vill egentligen inte prata om henne. Jag har inte sagt till någon om vad som hände den där kvällen.
- Vad då? Vad hände? Tanja du vet att du kan lita på mig. Jag säger inte till någon.
- Jag vet att du inte gör de.
- Så vad hände?

(2001-06-25)
Det var den varmaste sommaren på evigheter. Det kändes så i alla fall. Solen lyste, inte ett enda moln på himmelen så långt ögat kunde nå. Nere på Hundängen höll folk på att klä midsommarstången och gjorde kransar att sätta på huvudena. Emma och Tanja skulle gå tillsammans. Hela dagen hade gått åt att välja kläder. De skrattade och poserade i olika klädesplagg. Emma tog upp ett rött läppstift och skrev ”Jag älskar dig” på Tanjas spegel.
- Ikväll måste du lägga in en riktig stöt på Philip. Förstår du det? skrattade Emma och puttade lite kaxigt på Tanjas axlar.
- Okej, men då får du lägga in en stöt på Adam, knuffades Tanja tillbaka.
Emma vart lite generad, Adam var en jättesöt kille.
Hundängen fylldes av folk, mest ungdomar. Tanja och Emma gick bort till sina kompisar.
- Gud, vad söt du är Tanja! Vilken fin kjol! Jenny kastade massa komplimanger på Tanja. Tanja vart glad i hela kroppen av att få höra det.
Tanja tittade bort mot Philip, han stod på andra sidan midsommarstången med sina killkompisar.
- Kom Tanja! Vi går och köper läsk. Emma drog tag i Tanjas arm, bort mot läskståndet.
Philip följde henne med blicken.
I bakgrunden hörde man ”Smågrodorna” spelas av ett blåsinstrument. Det var en ung kille från området som spelade. Han brukade alltid vara med vid såna här tillställningar.
Tanja och Emma köpte varsin läsk och gick tillbaka till sina kompisar.

Sakta föll kvällen över Hundängen. Allt folk började sakta gå hem. Emma och Tanja följde med hem till en tjejkompis, där det var fest, det var säkert ett trettio tal människor där.
Philip och hans kompisar var några av dem. De stod i dörren mellan köket och vardagsrummet. Tanja såg dem i ögonvrån medan hon dansade tillsammans med Emma på dansgolvet. Plötsligt såg hon Adam, Philips kompis, komma fram till Emma. Han gav sin hand mot Emma, Emma tog den och följde med honom upp på övervåningen. Då gick Tanja av dansgolvet, hon trängde sig förbi Philip och hans kompisar för att komma in i köket, hon försökte hitta något att dricka. Hon såg att Philip tittade på henne, hon var obekväm i sina rörelser, hon tyckte att det var jobbigt att han studerade henne hela tiden. Tanja gick där ifrån med ett glas med dricka i handen. Tanja satte sig i soffan och tittade på alla olika människor som var där. Tanja kände inte ens hälften av dem, många hade kommit objudna. Det var varmt i radhuset, det doftade svett och spya. Någon hade kräkts på golvet. Tanja drack upp sin dricka och gick ut på balkongen för att få friskluft. Tanja ställde sig mot räcket och tittade upp mot himmelen. Plötsligt kom Emma ut springandes mot henne. Tanja släppte glaset, så de kraschade i marken, hon omfamnade Emma, Emma grät. Tanja försökte trösta henne.
- Vad har hänt?
Emma svarade inte, hon försökte få luft och hejdade gråten. Tanja torkade hennes kinder med tröjärmen.
- Han våldtog mig.
- ADAM?
- Mm. Emma kramade om Tanja hårdare. Hon tryckte sitt ansikte ner i Tanjas nacke.
- Emma berätta, vad hände?
- Emma torkade tårarna och satte sig ner på en bänk intill dem, Tanja satte sig bredvid.
- Vi gick dit upp, då var det jätte mysigt, men sen så började han klä av mig. Jag ville inte. Jag försökte stoppa honom, men jag kunde inte. Jag känner mig så utnyttjad.
Tanja visste inte vad hon skulle säga. Hon tog Emmas hand och höll om den.
- Emma vi måste polisanmäla honom. sa Tanja
- Ja vet, men ändå så tyckte jag så mycket om honom.
- Jag vet att du gjorde det. fortsatte Tanja. Men de han gjorde är fel.

Senare på kvällen gick Emma hem, Tanja stannade kvar på festen, ovetande om att Emma hade gått. Tanja dansade med Philip.

Tanja rykte sig ur Philips armar. Hon blev helt förstelnad. Emma var borta. Tanja sprang om kring i huset och letade efter Emma, utan att hitta henne. Tanja frågade alla hon kände om de sätt Emma, men ingen hade sätt henne. Hon var helt borta. Tanja visste inte vad hon skulle göra. Hennes jacka hängde kvar. Tanja satte på sig den och klev i ett par skor som stod närmast henne i hallen. Ensam begav hon sig ut i kvällen. Hon letade överallt. I buskar, i parken, vid skolan, vid kiosken, hon fanns ingenstans. Tårarna rann ner för Tanjas kinder, hon gick bort till en bänk i närheten av henne. Där satte hon sig ensam och höll jeans jackan runt om sig. Plötsligt hörde hon ett öronbedövande tjutande, det lät som ett tåg som tjöt. Tanja reste sig upp från bänken om tittade in mot skogen. Bakom skogen visste hon att det låg en tåg räls, där tågen ofta passerade. Tanja skyndade sig igenom skogen bort mot där lätet kom ifrån. När hon kom fram såg hon att ett tåg stod passerat längre bort. Tanja såg att något låg på rälsen. Tanja skrek till och föll ner på knäna. Hon skrek och grät, hejdlöst. Emma skrek hon, Emma! Tanja såg att någon kom fram emot henne, det var lokföraren. Han såg alldeles chokad ut. Tanja såg att han ringde någon.
De sa inget till varandra. Lokföraren gick fram och tillbaka. Efter en stund reste sig Tanja upp och gick med stora kliv fram emot honom. Hon skrek åt honom, att fara åt helvetet, att han dödat hennes bästa kompis. Tanja skrek allt vad hon kunde. Plötsligt kände hon att någon tog tag i hennes axel. Någon som svepte om henne en filt och satte in henne i en bil. Där fick hon sitta ensam. Tanja såg igenom bilrutan att fler och fler bilar kom till platsen. En polis pratade med lokföraren. Tanja såg också att flera ambulansförare stod runt Emma. Plötsligt klev en dam in i förarsätet. Tanja fortsatte titta ut genom rutan när de körde där ifrån. Allt gick så fort.
Damen körde Tanja till ett sjukhus. Tanja omhändertogs av läkare och psykologer. De frågade henne massa frågor, men Tanja vägrade svara. Helt förstummad och chockad låg hon i en säng. Tanjas föräldrar kom till sjukhuset. De försökte få Tanja att prata, men inget gick. Tanja lämnades då ensam i rummet.
Två dagar gick och Tanja varken åt eller pratade. Läkarna förklarade henne i svårt chocktillstånd.
En dag kom Philip till sjukhuset. När Tanja såg att han kom in i hennes rum slängde hon sig ur sägen och kramade om honom. Hon sa inget, han frågade inget. De bara kramade om varandra. Philip var den enda som Tanja litade på.
Philip fick stanna kvar under natten. Ingen av dem sov. Hela natten låg de bredvid varandra och pratade. Tanja fick berätta vad hon sätt och vad som hänt för någon hon litade på. Dagen efter fick Tanja åka hem. Tanja var då väldigt smal, eftersom hon inte ätit något på nästan en vecka. När skolan väl började efter sommarlovet ville hon inte gå. Hela terminen stannade hon hemma. Tanja gick inte på begravningen. Hon orkade inte, men inte på det sättet att hon var lat, utan hon ville gå dit ensam, därför gick Tanja dit på kvällen då kyrkogården nästan var ödelagd.

(2002-06-25) Ikväll är det exakt ett år sedan Emma gick bort. Tanja och Philip gick sväng förbi Emmas gravsten, platsen där Emma nu befann sig på var en mycket vacker och speciell plats, precis som Emma var.
Sommar lökarna växte som ogräs vid gravstenen, Tanja plockade bort ogräset och satte ner nya fina blommor. Tanja läste på stenen:

Emma Andersson 23 Mars 1987 – 25 Juni 2001

”Du öppnade dina vingar och flög iväg, igenom livets öppna dörrar. Jag kommer ihåg dagen då du föddes. Då stjärnorna regnade över oss. Du låg i min famn som en ängel, och nu är du en av dem, som vakar över oss så som vi vakat över dig. Du ska veta att du finns djup in i våra hjärtan för evigt.”


Texten suddades ut i Tanjas ögon, en tår fälldes, Philip la sin hand på hennes axel. Tanja reste sig upp, kramade om Philip och tog om hans hand, hon följde med honom bort mot grusvägen.
Grusvägen som leder en igenom minnen. Under alla stenar finns det någon som tillhör någons minnen. Personen som befinner sig där under marken, finns inte som själ lägre bara som minne.

”En 15 årig pojke dömdes igår för våldtäkt, som skedde för ett år sedan. Kompis till den våldtagna flickan berättade
för polisen om våldtäkten. Vilket i detta fal räckte för att våldtäktsmannen skulle gripas”
(DN 2002-06-25)
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)
Jenniiicus - 27 nov 05 - 03:44
otroligt braa!!! är det verkligehet ?
MaLiN_IK - 24 jun 05 - 07:56- Betyg:
Ryser i hela kroppen...
kake - 13 maj 05 - 00:03- Betyg:
en jävligt bra novell du har skrivit!! du borde bli författare tycker jag!!!! jag fick gåshud när jag låste slutet!! det var en sorlig berättelse men mycket bra!!!!
fialotta - 9 maj 05 - 04:18
extremt välskriven novell. den var verkligen gripande.
Lorineca - 8 maj 05 - 05:27- Betyg:
WOW! skiitbra verkligen!!
loppan24 - 4 maj 05 - 01:33- Betyg:
wow verkligen bra o gripande mycket bra!!!
diktaren - 4 maj 05 - 00:42- Betyg:
Väldigt bra skriven novell! Du kanske borde bli författare ?
poetry89 - 3 maj 05 - 07:40- Betyg:
mycket mycket bra!

Skriven av
C4rro
3 maj 05 - 04:41
(Har blivit läst 362 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord