På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Monica [Del2

jag sprang så fort jag kunde hem till Jesper, och det tog ungefär en halvtimma.
Då jag och Klara gick hem till henne tidigare på kvällen tog det ungefär en timma.

I 7 hela kilometer sprang jag.
Jag sprang för att något hade hänt.

Flämtandes rycker jag upp dörren på Jespers lägenhet.
"VAD HAR HÄNT?!!" skriker jag så fort att jag tappar andan för en sekund.
"Kom fort ! Hon ligger på toaletten!!" hör jag Jesper skrika till mig.. Jag antar att han är brevid henne.

När jag springer in på toaletten så ser jag min lillasyster ligga där, avsvimmad med blodiga armar.
"FAN! inte hon också!!" säger jag och börjar gråta.
Jag tar upp min mobil och ringer 112. Någon måste komma och hämta henne.
Det tar ungefär en kvart, sen är Jespers lilla lägenhet full med ambulansmän, trots att de bara är 3 stycken.

Jag och Jesper får åka med i ambulansen och väl på sjukhuset så ringer jag pappa.

faan, nu kommer min syster gå igenom samma skit som jag, psyket lär bli hennes hem de närmsta månaderna..

På morgonen, ungefär vid 7, så vaknar min lillasyster..
"vart är jag?"
"På sjukhuset" svarar jag.. "Vad fan håller du på med ? såg du inte hur illa jag for av rakbladen, varför ska du börja?!"
"jag ville dö, varför räddade ni mig?!!" Karin är förbannad.

Senare samma dag, då de sytt hennes skärsår så får hon flytta in på ett psykhem, 3 mil härifrån.
Inte så långt bort, men längre bort än vad jag är van att ha min syster!

Det går en vecka innan vi får fara och besöka Karin.. Och när vi är där, möts jag av en gammal kompis, Conny !
"Men.. Hej, vad gör du här?" Säger Conny förvirrat till mej.
"Min syster.."
"jaha.."
"Men ehm.. Du då?"
"jag.. försökte ta livet av mig förra månaden.. så nu är jag fast här.. minst 4 månader har dom sagt.."
"OKej.. jag har själv varit här. Fast, för 2 år sen."
mer hinner vi inte prata förens vi får komma in i rummet där Karin ska bo de närmsta månaderna..

När jag ser min lillasyster ligga där i sängen, så liten och så rädd så vet jag inte vad jag ska göra så jag springer bara ut, fortsätter ut från byggnaden och in i skogen.
jag tror jag sitter ute i skogen på en sten i flera timmar innan jag ens hör att någon är ute och letar efter mig.
Den som ropar är min pappa.. Min mamma vill inte besöka Karin på psykhemmet, varför vet jag inte. Men hon ville inte.

Medans jag suttit ute i skogen så har det hunnit bli mörkt, det är en kall November dag.
Mina rosa converse har blivit blöta, och de ser mer ut som röda nu.

"Här är du ju, varför sprang du bort?" Pappa ger mig en kram samtidigt som han tar i mig och börjar gå.
jag sliter mig bort.. " FAttar du inte ?! jag ser min lillasyter gå igenom samma skit som jag gjorde ! Jag orkar inte mer av det här!!"
Pappa ryggar tillbaka, tittar på mig, som om han inte fattar.. "Kanske bäst om vi far hem nu.."
"NEJ! jag GÅR hem." Sen börjar jag springa mot stan.. Jag vet exakt åt vilket håll det ligger, så jag kommer iallafall fram nångång.

Klockan 1 på natten så är jag fortfarande ute, SATAn va mörkt det är !
men snart är jag inne i stan, så det kommer gatlyktor.. Jag villade bort mig i ett radhusområde, allt ser ju likadant ut !
När jag är inne i stan fortsätter jag mot Klaras lägenhet.

När jag kommer in, så sitter min pappa där..

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

familjeflickan - 7 sep 06 - 04:11- Betyg: