- emma del 31 |
Den natten drömde jag om att Amanda dog i en tågolycka tack vare Ricke.
När jag vaknade hörde jag att någon skrek.
Jag vaknade med ett ryck, Sara sov fortfarande.
Jag sprang ner för att kolla vad som hade hänt.
Mamma sprang omkring, skrek grät och pratade i telefonen. Jag ville inte störa henne så jag satte mig i trappan för att tjuvlyssna.
" Vad menar du med att hon är borta? Jävla sjuka människa! Ni kan väl inte bara ha låtit henne gå ut hursomhelst? Hallå? Lägg inte på luren. Fan jag ska fan polisanmäla dig och din man. Jävla sjuka människor. Vad håller ni på med? Nej, lägg inte på luren,din subba!Men vafan..
Åh, så la hon på luren, jävla subba!"
Nu bestämde jag mig för att ta reda på vad som hade hänt.
Jag: Mamma, vad är det som har hänt?
Mamma: Det vill du fanimej inte veta.
Jag: Jo, annars hade jag väl inte frågat.
Jag skrattade till.
Mamma: Skratta inte, det här är inte roligt.
Amanda är spårlöst försvunnen. Mamma tog upp telefonen för att ringa igen.
"Hej ricke! Kan du komma hit och hjälpa mig med en sak? Min dotter är spårlöst försvunnen!"
Amanda är spårlöst försvunnen.
Jag: Vad menar du?
Jag sprang iväg, upp till Sara. Väckte henne och förklarade för henne att Amanda var borta, spårlöst. Vi satte på oss kläder. Nu skulle vi leta! Ingen tid att förlora.
Att sminka oss brydde vi oss inte om. Våran lillasyster var borta.
Föralltid?
Borta föralltid?
Ordet ekade hårt i mitt huvud.
När vi kom ner så pratade mamma i telefonen, antagligen med Ricke.
Jag förstod att mamma pratade med Amandas kompis mamma tidigare.
Fan, nu kommer jag aldrig kunna bli tillsammans eller kompis med Jack.
Mamma kommer hata familjen där och förbjuda mig och Amanda att vara med den familjen. Om Amanda nu kommer tillbaka.
Om Amanda aldrig komma tillbaka, så kommer jag att ta livet av mig. Jag lovar!
DINGDONG!
Det var dörrklockan, mamma sprang och öppnade.
Det var Ricke!
Jag antar att han ska hjälpa till att leta.
Mamma slängde sig i famnen på honom och grät, hon bara grät. Dom stora tårarna bara rullade ner för hennes kinder.
Vi gick ut för att leta. Vi tog varsin väg. Jag tog vänster, Sara tog höger. Rick tog rakt fram och lite här och var.
Mamma gick raka vägen hem till Amandas kompis Julia.
Julia Stenberg.
Nu skulle hon prata med Julias mamma och pappa.
Undrar vad som har hänt? Och kommer hända?
Medans jag letade grät jag, jag grät för att jag inte ville mista Amanda.
Hur skulle livet vara utan Amanda? SKIT!
Jag letade överallt, jag frågade folk på gatorna om dom hade sett någon liten flicka vid namn Amanda.
Ingen hade sett henne. Inga tecken. Just nu känns livet hopplöst.
Till slut träffade jag Sara.
Jag: Har du hittat henne?
Tårarna rann ner för mina kinder.
Sara: Nej, inga tecken än. Själv?
Jag: Ser det ut som det eller?
Nu sprack jag, alla tårarna i världen rann ner för mina kinder och det kändes som om mitt liv aldrig skulle bli sig likt igen.
Sara kramade mig och sa "Allt kommer ordna sig, vi kommer hitta Amanda, levande!"
Jag visste att det kanske inte skulle inträffa.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Love_Max - 7 sep 06 - 19:54- Betyg:  | | Jätte bra :D <3 | | ILoveCross_ - 27 aug 06 - 00:09- Betyg: | Jätte bra ^^
Ska läsa nästa nu direkt =)
¤ Din Istapp ¤ | | STruTSEn_91 - 27 aug 06 - 00:03- Betyg: | skriv mer:) super bra..
Älskar dig<3 |
|
|
|
