flikkan som... |
Flickan satt och grät över det hon just sett.
Varför hade det skett? Hon som trodde att hon kände dem så bra?
Inte visste hon att de skulle överge henne en dag!
Rakbladet blev flickans tröst när ångesten blev för tung i hennes bröst.
Varje dag kom hon till skolan med nya sår.
Trots det är det ingen som fattar hur hon mår.
Ensamma dagar och nätter hon nu har.
Hon undrar ofta varför hon ens lever kvar.
De som förut var hennes så kallade vänner
tycker hon bara är konstig och sitter och snackar skit bakom hennes rygg.
Flickan kan aldrig känna sig trygg.
Hon sitter ofta och skär och undrar om någon
egentligen vill ha kvar henne här.
Hon ser på blodet som längs armen rinner.
Hon känner hur lite av ångesten lättar
och smärtan försvinner.
Hennes arm är nu täckt av hemska sår.
Trots det är det fortfarande
ingen som vet hur hemskt hon mår.
Hon spelar sin teater mycket bra,
men det börjar bli jobbigt att göra det varje da.
Hon har försökt många gånger att ta sitt liv,
men blir alltid stoppad innan hon hinner ta sitt sista kliv.
Hon har tappat räkningen på hur många gånger hon pratat med kuratorn om detta. Det är
egentligen meningslöst att förklara för kuratorn
förstår inte hur flickan kan känna en sån smärta.
Hon försöker förklara, men ingen hör på.
Flickan snyftar, för hon ville aldrig ha det så.
Hon ville ha det bra och kunna skratta varje da.
Hon ville le och älska allt hon fick se.
Nu vill hon knappt öppna sina ögon mer,
för hon hatar allt hon ser. Gamla ärr,
självmordsbrev och rakblad är hela tiden i hennes minne.
Det skapar hemska stunder i hennes sinne.
Hon beslutar sig för att visa upp sina ärr för andras syn.
Hon vill att någon ska hjälpa henne, någon i byn.
Flickans liv är en kamp som ingen förstår.
De bara stirrar på hennes synliga sår.
Flickan ångrade att hon inte gömde såren mer,
för ingen smärtan i hennes blick ser. Nu när ärren syns blir
det bara mer samtal med kuratorn som inte fattar.
När flickan kommer ut därifrån alla åt henne skrattar.
Nu vet alla om hennes sår. Nu vet alla om hur hon mår.
Men det blev inte bättre för att de fick veta.
Hon fortsätter att stöd leta.
Hennes gamla vänner stirrar mest och flickan försöker för dem förklara. Men de går bara. Flickan sjunker ihop på marken och gråter. Varför är det ingen som henne förlåter? Hon orkar inte detta mycket mera. Finns det någon mer som känner så här, några flera? Hon önskar att det vore så. För då skulle någon äntligen höra på. Hennes livsglädje är sedan länge borta. Nu tänker hon på döden allt för ofta. Hon skiter i skolan och skolkar mer och mer. Föräldrarna fattar inte vad som håller på och sker. Der as dotters betyg bara faller och dottern ler knappt. Men ändå fattar de inte att något är knäppt.
På dagarna sitter hon på bron och känner ofta att hon vill hoppa. Skulle någon ens märka om hon var borta? Hon skådar sina armar och sin magra kropp. Hon har inte längre något hopp. Hon är en trasig själ och detta blir hennes farväl. Hon önskar att hennes kompisar kunde ha fått sett detta, så de kunde känna hennes smärta. Hon önskar att de borde ha fattat varför hon inte på månader skrattat. Hennes kinder är våta av tårar. Nu ska inte hon vara den längre som alla sårar. Hon har bestämt sig för att hoppa ner. Hon ser sig omkring. En hemsk värld med en massa sorg blir det sista hon ser…
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Hundberoende - 28 feb 07 - 06:02- Betyg:  | | Älskar dina dikter :) finaste som finns | | hunnypie - 26 aug 05 - 02:11- Betyg: | | otroligt bra dikt, men den är samtidigt otroligt sorglig |
|
|
|
