På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Hanna + Johannes del 5

Hanna

Jag hatar alla! Alla! Utom Freja och Nattan, mina enda kompisar typ. Dom enda som bryr sig. Johannes är ute ut bilden nu, vi blir aldrig ihop igen! Aldrig! Varför i helvete hände det hör för? Vill gud straffa mig? För vad?! Vad har jag gjort?
Jag blir så jävla ledsen när jag tänker på hur jag och Johannes hade det. När vi kysstes och hånglade, när det inte fanns ett enda problem i hela världen. Eller, problem finns det ju hela tiden, men dom betydde inget. Vi var tillsammans liksom, jag och Johannes, och hela världen var runt omkring. Det var vi två, alla andra betydde ingenting. Bara vi var tillsammans. Nu är det annorlunda. Så jävla annorlunda. Johannes hånglade med min före detta kompis, och han gillade sättet hon kysstes på. Jag menar, det är väl självklart. Han har inte ens sagt förlåt. Ett ynka litet förlåt. Hur svårt kan det vara egentligen. I mena, så jävla svårt! Det måste ju vara något fel. Right!?
När jag träffar Johannes i skolan låtsas han inte ens om mig. Hur jävla schysst är det, va? Han måste ju för i helvete komma med en förklaring. Gud, jag orkar inte mer! Jag vill bara skrika åt honom. Säga åt honom att berätta sanningen, tala om för mig vad som hände. Ändå är ju tyst. Han ignorerar mig fullständigt. Igår kom jag fram till honom i korridoren, vi hade håltimme, men det var ett par andra elever där också, men de stod en bit därifrån.
- Hej Johannes, sa jag och satte mig vid bordet som han satt. Då ställde han sig upp och tittade ut genom fönstret. Han hade händerna i byxfickorna. Hallå? Var jag osynlig eller?
- Hallå? Sa jag igen.
- Jaha? Sa han. Vad ville du?
Jag bara gapade. Hur kunde han fråga det. Jag trodde nästan inte det var sant. Efter det han har gjort mot mig! Jag blev ursinnig.
- Varför säger du inget, för fan?! Skrek jag och ställde mig upp.
Han vände sig mot mig.
- Vad fan vill du? Skrek han tillbaka. Kan du inte lämna mig ifred ens, va? Stick!
- Nej! Sa jag. Jag vill veta varför du gjorde det där, du vet vad.
- Varför jag kysste Viola? För att jag ville det! Kan du inte fatta det någon gång? Jag ville, okej?
- Jaså, sa jag. Men varför var du med mig då? Varför var du tillsammans med mig och varför hånglade du med mig, när det egentligen är Viola du är kär i!? Svara då, för helvete!
- Lugna ner dig, sa Johannes och spände blicken i mig.
Jag såg in i hans havsblå ögon och jag kände för att gråta. Jag hade längtar så mycket efter att se in i dem, fördjupa mig i alla det blå. Men det gick inte, för jag var fortfarade arg som ett bi. Det gick inte över.
Johannes suckade och började prata, lite lägre den här gången.
- Hanna, jag var kär i dig, ok? Men sedan började jag tycka om Viola mer och mer. Hon är underbar, fattar du alltså? Det är underbart att kyssa henne. Jag längtar efter henne hela tiden, till och med nu.
Jag började gråta. Jag försökte förtvivlat hålla tillbaka tårarna. Det gick inte. Dom hade väntat länge med att komma ut, och nu kunde inget hindra dem.
Johannes såg tydligen att jag blev ledsen, för han sa.
- Hanna, gråt inte, du? Jag tycker om Viola och hon tycker om mig, förstår du det?
Jag nickade sakta, fast jag inte alls förstod. Tårarna rullade nerför mina kinder som regndroppar. Det regnade inte ute. Det var varmt och solen sken. Jag tittade in i Johannes ögon, och jag tyckte mig se en tår i hans vänstra ögonvrå. Men det var nog bara inbillning. För varför skulle Johannes gråta? Han ville ju ha Viola och han hade fått henne. So what?!
Johannes strök mig lite över håret och tittade på mig. Han log lite, som han brukade göra när vi var tillsammans. Den där blicken som betyder att han vill bara med mig, att han älskar mig. Men han älskar ju Viola nu. Det är så konstigt alltihop, så jävla, jävla konstigt. Jag står inte ut! Johannes släppte mitt hår och det föll ner över mina bara axlar. Sedan gick han därifrån. Sånt är livet, hoppas inte, men…

Johannes

Jag är så jävla korkad, vad ska jag ta mig till, hjälp mig! Idag sa jag till Hanna att jag inte älskade henne, att jag älskade Viola! Viola?? Den bitchen! Jag älskar inte henne, jag hatar, hatar, hatar henne! Men varför sa jag att jag älskade henne då? Varför i helvete sa jag det? Svaret är: ingen aning, no idea. Häftigt att jag inte vet, va? Knappast! Varför sa jag inte till Hanna att det var ett misstag. Att Viola var ett misstag, Ett MISSTAG!! Får man göra misstag eller? Ja, det är klart man får. Men att sedan inte förklara, låtsas att personen inte existerar och behandla henne som skit. Det får man bara inte. Det är inte schysst helt enkelt. Men ändå gör jag det. En idiot, det är vad jag är. Jag ringde till Hanna i torsdags, men hon svarade bara kort på mina frågor.
- Hur är det? Frågade jag.
- Bra, sa Hanna lite avvikande.
- Är du arg på mig?
- Det är klart att jag är! Skrek hon ilsket. Efter allt vad du har gjort! Du hånglade med min kompis och du tror att allt är bra nu eller? Är ni ihop också, du och den där äckliga Viola!?
- Nej, det är vi inte. Lyssna på mig nu gumman…
- Håll käften! Skrek Hanna i luren. Kan du inte vara tyst en enda minut.
- Men du måste försöka förstå. Jag älskar inte Viola. Faktum är att jag hatar henne.
- Va? Så du hatar henne? Men varför i helvete kysstes ni för?
- Jag vet inte riktigt, svarade jag. Du, kan vi inte träffas nånstans och prata om det här. Det skulle kännas mycket bättre sedan, eller?
Det dröjde en stund innan hon svarade.
- Okej då. Men då måste du lova att förklara allt ordentligt. Jag är trött på alla lögner. Och…
- Jag vet Hanna, jag vet. Jag har varit förjävlig mot dig. Men om vi ändå kunde prata.
- Visst. Imorgon efter skolan? Du vet var.
Jag visste.
Sedan lade hon på. Ett klickande ljud. Jag hade lyckats! Nu skulle jag tala om för henne hur ledsen jag var att allt det här hände. Jag vill ju vara tillsammans med henne. Jag vill det! Jag har ingenting att göra med Viola längre. Hon är glömd. Jag kysste henne bara för att jag tyckte så jävla synd om henne. Jag borde ha tyckt synd om Hanna istället, men nu är det som det är. Jag stod inte ut med att se Viola så ensam och utanför. Ingen ville vara med henne. Hon hade inte en enda människa att prata med. Jag ville finnas till hands för henne. Och så hände det bara. Vi kysstes. Jag ångrar det så fruktansvärt mycket att det gör ont i själen. Jag vill ha tillbaka Hanna. Hon är så otroligt söt, underbar, fin, allt! Nu ska vi i alla fall prata, och det känns skönt. Då får jag en chans att förklara för mig. Bara hon tror på mig.

Hanna

Nu har jag snackat med Johannes. Jag är så förbannad på honom så det är inte sant. Egentligen vill jag inte se honom igen. Aldrig nånsin! Men jag måste. Måste. Måste ge honom en chans att förklara sig. Hur skulle det se ut annars, va? Det känns bra att prata om det som har hänt, istället för att bara bära det inombords. Oron gnagde i mig hela förmiddagen i skolan. Den liksom bara satt där, ville inte försvinna. Efter lunch hade vi matte. Usch! Jag var bara tvungen att sticka därifrån ett tag. För att över huvud taget kunna tänka. Tanken på att jag skulle sitta inne i ett skavt klassrum i en två timmar (just det, vi hade dubbeltimme!) gjorde mig svimfärdig. Jag tog på mig min jacka och flydde ut på skolgården. Jag skyndade mig till busshållplatsen. Jag tänkte ta bussen till stan. Jag orkade bara inte med skolan. Inte just nu. Inte idag.
När jag var framme i stan gick jag av och gick till Stinas café, där vi brukade hänga ibland efter skola. Viola, Freja och jag, mest. Men den tiden fanns inte nu. Det förflutna. Det var borta, skulle aldrig komma tillbaka. Hur mycket jag än ville. Längtade.
När jag kom in på caféet, fick jag syn på Nattan som satt längst in i ett hörn. Hon skolkade tydligen också. Jag tänkte gå bort till henne, men sedan upptäckte jag att hon inte var ensam. Hon var där tillsammans med en kille. En kille? En man? Han såg mer ut som 20 ungefär. 21! Äsch! Tänkte jag för mig själv när jag stod vid disken och skulle betala för en bulle och en cola. Vad gör det att jag sätter mig hos dom? Vad spelar det för roll? Spelar något någon roll förresten? Jag gick dit.
- Hej Nattan! Sa jag och kramade om henne.
- Tjena, sa hon. Det här är min pojkän, Christian.
- Hej Christian, sa jag artigt och skakade hand med honom. Jag kände mig generad när jag gjorde det. Han såg verkligen inte ut som någon som Nattan var ihop med. Mer som hennes storebror eller något. Men jag brydde mig inte.
- Tja! Sa Christina. Och ni två är polare, eller?
- Just det, sa Nattan och stoppade in en halv chokladkaka i munnen. Vi går till och med i samma klass.
- Jaha, sa Christian. Du Nattan, jag måste nog kila nu.
- Varför då? Frågade Nattan. Nej, gå inte. Jag vill att du ska stanna.
- Jag vet älskling, sa Christian och strök henne över kinden. Men farsan har skaffat ett jobb hos mig på sin verkstad. Han dödar mig om jag kommer försent.
- Okej då, sa Nattan, lite gladare nu. Vi ses!
- Ciao!
När Christian inte syntes till längre böjde jag mig fram mot Nattan. Hon tittade förvånat på mig.
- Men vad fan är det med dig? Undrade hon och granskade mig uppifrån och ner. Säg inte att du är kär i Christian!
- Var inte fånig nu, sa jag och knuffade till henne, mest på skoj. Det här är faktiskt allvar.
- Okej, men kan du inte säga vad det är då? Sa Nattan otåligt. Vad är det som är så bråttom att det inte kan vänta tills jag har druckit upp min fanta.
- Jag ska träffa Johannes idag. Vi ska prata, sa jag.
Nattan, som just hade tagit en klunk av sin fanta, spottade ner det i det stora glaset igen. Hon frustade och fräste.
- Vad säger du? Skrek hon och bara gapade. Jag trodde att ni två var värsta ovänner och att ni inte ens kunde vistas i samma klassrum ens.
- Jag vet, sa jag och höll upp en hand, som för att stoppa henne. Men han ringde till mig och jag svarade. Han sa att han ville förklara allt. Han ville att jag skulle lyssna på vad han har att säga.
- Det var som fan! Sa Nattan och spände ögonen i mig. Men är du fortfarande kär i honom då? Du…
Jag bara häpnade.
- Men det är väl fan klart att jag är kär i Johannes. Jag älskar honom!
- Jaha, men han kysste ju faktiskt Viola. Och jag menar, är du inte arg på honom för det.
- Jag var det ett tag, ja. Men jag tror att jag har kommit över det nu. Jag tror, at om han bara får förklara varför han gjorde det, så kan jag nog acceptera det lättare. Egentligen är jag inte arg på Johannes, det är Viola jag är så jävla förbannad på!
- Men…
- Nej! Fråga mig inte varför, det bara är så. Jag har ingen aning själv varför. Jag borde vara lika arg på Johannes, men ändå. Jag älskar honom faktiskt. Fortfarande.
- Så du ska alltså träffa Johannes idag. När? Var?
- Efter skolan, alltså typ när vi slutar. Det är väl vid 3?
- Typ.
- Okej, men vad fan ska jag säga till honom då?
- Men lilla Hanna, sa Nattan. Du ska inte säga någonting. Låt honom sköta snackar, okej? Det är han som har trasslat in sig i det här dramat, då får han ju reda ut det också.
- Du har rätt, som vanligt.
Nattan suckade.
- Inte för att jag brukar ha rätt men…
- Äsch, spelar roll? Sa jag. Vet du vad? Du är min allra bästa, bästa kompis!
Nattan log mot mig.
- Det vet jag väl.
Jag kände mig glad på något sätt, men samtidigt var jag orolig och rädd. Hur skulle det går sedan i eftermiddagen. Vad skulle han säga? Oron fortsatte att gnaga i mig, och den var inte ens borta när jag var tillbaka på skolgården. Jag satte mig på det vanliga stället. På vårt ställe. Det var bara att vänta.

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

Elza - 26 aug 06 - 04:54- Betyg: