På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Starkast är kärleken [Del 14 Camilla]

Någon baddade min panna med ljummet vatten och ett svagt ljus bländade mig i ögonen.
Var jag i himlen? Var det Daniella som baddade min panna?
Jag slog upp ögonen och märkte till min besvikelse att det bara var en av sköterskorna där.
Det var inte Daniella.
Det värkte så hårt i bröstet på mig när jag kom att tänka på henne.
Tårarna kom som inte oväntat och jag reste mig upp, ställde mig i ett hörn av rummet och sjönk ihop.
Jag grävde ner mitt ansikte i min tjocktröja och jag lät ingen röra mig.
En annan sköterska gick förbi, såg mig och såg sen på henne som hade baddat min panna.
"Vad har hänt här?" Hon såg förbryllad ut och tittade länge på mig.
Antagligen så var Daniella Wallgren hennes bästa vän, som nyligen tog sitt liv."
Hon bet sig i läppen och gick fram till mig.
"Jag förstår att det är en väldigt stor förlust att mista sin bästa vän,
vi har ett speciellt litet rum där du kan sitta och ta igen dig,
vår ungdomspsykolog Lena Nyman kommer snart så du kan få prata med henne om du har lust och orkar."
Hon log sitt tröstande leende, strök mig försiktigt över armen men jag slet armen intill mig.
Ingen skulle få röra mig, ingen.
"Hon var inte min bästa vän! Hon var min flickvän och jag älskade henne mer än allt annat!"
"Åh! Förlåt mig så mycket.. jag viste inte.."
Jag sprang där ifrån, nu ville jag bara ut, ville inte se denna byggnaden igen.
Det skulle bara påminna mig om smset och om Daniella.
Det var mitt fel att hon tog livet av sig, om jag hade suttit där bredvid henne just då innan det skedde
hade hon levt just nu.
Jag sprang ut och plötsligt sprang jag in i en annan tjej. Hon höll sig för huvudet, tittade granskande på mig
men reste sig sen upp. "Se dig för lite mer nästa gång du springer!"
"Sorry, hade så fort.." jag var fortfarande rödgråten och jag undvek hennes ögon så hon inte skulle börja fråga.
Hon hade korpsvart hår, ungefär ner till midjan och tjockt emd svart kajal runt ögonen, de var isblå, vackert.
Hon hade på sig ett par svarta Cheap Monday-jeans och svarta Converseskor.
"Kom du nyss från psyket eller?" Hon log lite då hon sa det och borestade av lite smuts från sina byxor.
Jag nickade bara och tittade på henne igen. "Jag hälsade bara på en kompis.."
"Jaha, ja, jag blev utskriven för några dagar sen, men min kompis Millan är kvar. Fan! Jävla Millan och hennes rakblad."
Hon knöt näven hårt och stirrade rakt ut i intet. Hon suckade och störk bak en hårslinga som fallit ner över hennes öga.
"Aja, jag ska inte störa dig mer, vi kanske ses igen, vem vet!? Hejdå så länge!
Förresten.. vad heter du? Jag heter Camilla." Hon vinkade till mig och log vänligt .
"Jag heter Evelina, hejdå.. " Jag gick hemåt, orkade inte ta någon buss.
Morsan eller Åse skulle kappast bry sig om jag stannade här tills imorgon, men jag hade inte råd.
Det tog mig en halvtimmme att gå hem och bördan jag gått med från psyket kändes något lättare nu.
Fortfarande kunde jag inte förstå att Daniella hade tagits ifrån mig men jag kunde fortfarande inte förstå att detta hänt
över huvudtaget.

En sista gång gick jag förbi Daniellas hus, kanske visste det om vad som hänt deras familjemedlem.
Jag såg Patrick sitta vid köksbordet, med huvudet nästan helt nere i en bok. Han tittade då och då upp och tittade ut igenom fönstret.
Han såg mig, jag såg på honom länge. Det stack till i mitt bröst igen och jag sprang vidare mot lägenheterna där jag bodde.
Det hade redan börjat mörkna och nästan alla fönster i lägenheterna var tända.
Jag knappade lätt och vant in koden för att komma in och sprng upp för trapporna till vår dörr.
Jag stannade utanför vår lägenhet, tryckte örat mot dörren, kikade igenom brevinkastshålet och håvade sen upp nyckeln.
Ingen tycktes vara hemma men det var tänt överallt.
Jag låste upp och igen, ensamheten fyllde mig igen. Jag slängde jackan på golvet och gick mot mitt rum.
Jag kastade mig på sängen och gråten kom igen, de kom i omgångar och snart fanns det inga tårar kvar att gråta ut.
Slickade bort dom med tungan, salt och varmt, lent mot tungan.
Jag la mig på sidan och stirrade in i spegeln som satt på min vägg mitt emot min säng. Min spegelbild tirrade tomt emot mig.
utan Daniella var jag ingenting, jag hade inget liv längre.
Någon vred om och klev in, höga klackar slog mot parkettgolvet igen. Dova röster, svammel, mummlanden. Åse var hemma efter en fest.
Jag tittade ut igenom mitt nyceklhål i dörren och såg att hon inte var ensam, en lång och bredaxlad kille var med henne.
Han hade svart hår, rufsigt och var snyggt solbränd, han skulle bara ana hur många hon hade legat med. Jag log lite vid tankne mne fick dirket skuldkänslor.
Jag älskade min syster överallt annat, men hon var bara för mycket ibland.
Att hon jämt kom hem med olika killar äkclade mig bara, vad dom gjorde i hennes rum brydde jag mig inte om men jag äcklades bara vid tanken.
Åse skrattade till, ett löjligt tjejskratt. Jag hörde att hon öppnade morsans vinskåp och drog ut en vinflaska. Om morsan visste detta skulle hon gå i taktet.
Hon hatade när någon tog sprit från hennes vinskåp utan tillåtelse.
När dom äntligen hade gått in på Åses rum slank jag snabbt ut igenom mitt rum och gick till köket. Min mage skrek efter mat och jag rotade i skafferiet.
Bara flingor och ett mögligt bröd som ingen tagit en tugga av. Mjölken var slut och det fanns inget pålägg.
Jag hatade dessa stunderna, då kände jag mig alltid så fattig, hela min familj var så fattig.
Så kom jag att tänka på Daniella,ångesten kom igen och jag sjönk ner på en stol. Jag darrade och höll mig stadigt i bordet.

Av någon konstig anledning så somnade jag tydligen vid bordet och jag vaknade av att Åse slog till mig lite lätt lver kinden.
"Evve! Vafan ligger du här för!?" Hon hade på sig sina gråa mjukisbyxor och ett tajt linne. Hennes kille hade gått, det var säkert en kund.
"Hade du en kund här igår eller?" Jag tittade granskande på henne och reste mig upp för att gå till toan.
"Ja, vaddå?" Hon tittade nonchalant på mig och började brygga lite kaffe.
"Förresten, vet du vart morsan är? Hon var inte här igår kväll." Åse ryckte på axlarna och tittade på mig med en konstig blick.
"Äh! Den kärringen skiter väl jag i. Hon ligger säkert och dåsar på nån bakgata, säkert bakis.. hon får faktiskt skylla sig själv för hon inte kan kontrollera
sina spritproblem, det är inte du eller jag som ska få ta smällarna och hjälpa henne hela jävla tiden!"
Jag nickade bara och blev illa till mods, tänk om det som Åse nyss sagt var sant? Tänk om morsan låg på en bakgata, för bakfull för att kunna ta sig hem?
Jag drog på mig min jacka och gick ut, jag sa inget till Åse men hon förstod nog att jag gick ut för att let efter morsan.
Vart brukade hon hålla till? Jag fick åka in till stan, det var där alla ställena fanns.
Jag gick in till varenda bar och letade efter henne, men ingen kunde ge mig något vettigt svar.
Ångest och skuldkänslor för att inte ha tagit bra hand om sin mor kom upp i mitt huvud och mitt sista hopp var den lilla baren i utkanten av stan.
Jag tittade in i fönstret och såg en servitris gå runt och plocka undan ölburkar från borden.
Jag gick in och en kvav lukt spred sig omkring mig, en blandning av tjock tobaksrök och spritlukt.
Jag höll inte för näsan utan tittade mig bara hela tiden omkring efter morsan.
Servitrisen kom fram till mig och jag blev chockad då jag såg vem det var, det var Camilla som jag hade sprungit in i påväg från psyket.
Hon log lite svagt emot mig och torkade sig på sitt förkläde.
"Evelina? vad gör du här?" Hon såg sig omkring och satte sig ner på ett av borden. Jag tittade ner i golvet som var fullt av fimpar och kapsyler.
"Min morsa, hon har allvarliga alkoholproblem som du säkert förstår, hon är möjligtvis inte här va?" Jag bet mig i läppen och hoppades så innerligt att hon skulle vara här.
"Susanne? Ja, hon är här inne, jag ska visa dig. Just nu tror jag nog att hon sover efter allt som hänt igår så.." Hon himlade med ögonen och jag följde med henne
in till ett litet rum bakom bardisken.
Där inne låg min morsa, min älskade morsa låg ihopkrupen i en tvåmannasoffa och snusade tungt. Ögonlocken var stängde och mascaran var utsmetad.
Jag grät inte utan bara omfamnade henne, hon sov så djupt så hon märkte nog inte att jag till och med pussade henne löst på kinden.
"Tack så hemskt mycket för att ni tog hand om henne över natten." Jag sa inte att jag var orolig men det förstod hon nog.
Hon log emot mig och öppnade två Coca-cola burkar, hon gav mig den ena och en åt sig själv.
"Tack så mycket.." jag tittade ner på morsan som morrade till lite i sömnen och vred sig om.
Jag torkade diskret bort en tår som var påväg att komma och jag tittade sne upp igen på Camilla.
Nu såg hon mycket äldre ut än när jag såg henne sist.
Hon var inte svartmålad nånting utan hade bara på sig läppglans, ögonskugga och mascara. Så naturligt.
Morsan vaknade till, gned sig i ögonen och tittade förvirrat på mig.
"Evelina!?Vafan gör du här såhär sent? Du borde gå och lägga dig." Hon reste sig upp, vinglade till på sina höga klackar.
"Morsan, klockan är elva på morgonen nu. Kom så går vi hem.." Jag orkade inte med henne mer men jag ledde henne försiktigt ut från baren.
Camilla vinkade efter oss och jag vinkade tillbaka.
Morsan trippade på dom höga klackarna ner för gatan och jag sprng efter henne.
hon var helt klart för mycket för mig och ikväll skulle jag minsann prata med henne om oss och alkoholen... hur det nu skulle ske..

fortsättning följer..

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

prickigthallon - 12 feb 07 - 21:02- Betyg: