På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Jag är ledsen mamma...7

Tindras ord skrek i mina öron, hjälplöst, gråtande.
Jag förstod direkt när Tindra skrek att detta var inte rätt.
Gustav tittade skrämt på Speciallpsykets ledare.
Jag sprang desperat mot dörren.
Dom reppade tag i mig och jag skrekn allt jag kunde men det ända jag kunde få ut var:
- Tindra!!Tindra!! Jag vet att du är där!!! Svara mig!!
När dom började släpa iväg mig skrek jag så det ekade i hela byggnaden, jag sprattlade och vred mig så mycket att dom tillslut fick binda mig.
Menas jag skrek genom tårarna så hörde jag hela tiden Tindra skrika gråtande samma fyra ord gång på gång.
Dom spände fast mig i en bil och var precis på väg att köra iväg mig när Gustav kom springande.

Gustav: Jag ska få ut dig, jag lovar.
Jag: Tack Gustav.

Jag gav Gustav en varm blick innan han blev mindre och mindre och vi var långt därifrån.
Värmen i bilen gjorde att jag blev sömnig och jag tror det var meningen men hur som hälst så somnade jag.

När jag vaknade så låg jag på ett psyke i en lite hlavsliten säng.
Jag låg och tänkte en stund och plötsligt kom Gustav upp i mitt minne.
Jag log när jag tänkte på hur vänlig och snäll han var.
Men vänta nu? Varför ligger jag är och tänker på Gustav?
Han är ju son till mannen som våldtog mig! Alltså så blir han och Tindra halvsyskon.
Jag blev äcklad på tanken men på sätt och vis skulle det juh kunna funka.
Tindra var ju död och hans pappa död, alltså hade vi inga släktband längre överhuvudtaget.
Nej, säg inte att jag börjar få känslor för Gustav!?
Plötsligt kom en sköterska in i rummet och avbröt mig i mina funderingar.
Hon berättade att dom fortfarande inte hittade något fel på mig och sa att jag kunde lämna psyket idag.
Jag reste mig upp och tog lite frukost.
Sen hörde jag att Gustav kommer och hämtar mig.
Jag undrade verkligen hur det skulle gå till eftersom han inte något fordon och inte jag heller utom cykel.
Men två timmar senare när jag stod och väntade på Gustav utanför psyket så såg jag han komma.
Han åkte på en riktig snygg motorcyckel!
Han skrattade när han såg min förvånade min.
Jag tog den extra hjälmen och vi körde iväg.
När vi var hemma vid lägenheten frågade jag han var han fått motocyklen ifrån och han sa att han hade haft den inlagd på verkstad här.
Jag bara nickade och gick och satt mig i vardagsrummet.
Han satte sig jämte mig och helt oväntbart så strömmade tårarna ner för mina kinder.
Han kramade om mig hårt hårt och helt plötsligt så kände jag hans tunga i min mun.
Så där låg vi och hånglade när telefonen ringde.
Jag tittade ursäktande på han och sprang til telefonen.
- Hallå det är Dina, svarade jag.
- Hej, är du Tindras mamma, svarade en röst i luren.
- Ja, svarade jag förvånat.
- Okej, kom till marknaden imorgon vid klockan två, jag vet vad som hände med din dotter.
Då hörde jag Tindras röst och förstod att jag skulle säga ja.
Menas jag gick tillbaks mot vardagsrummet så hörde jag Tindras röst, lugnare nu, men ändå vädjande:

Jag är ledsen mamma...

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

familjeflickan - 27 aug 06 - 19:15- Betyg: