På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Jag är ledsen mamma...6

Jag tystnade mitt i min mening.
Poliskonstaplen frågade om allt var väl.

Jag: Hon är här.
Polisen: Vem?
Jag: Tindra.
Polisen: Tindra?
Jag: Mm, jag hörde henne.

Polisen tittade undrande på mig.
Han lyfte luren och började slå ett nummer.
Jag blev rädd, kanske hade jag sagt för mycket.
Han gick ut med telefonen och pratade en kort stund, sen kom han in igen.
Nu var jag orolig, vem hade han ringt?
När han kom in log han falskt och jag blev ennu räddare.
Han förklarade att det var omöjligt att jag hört Tindra eftersom psyket sagt att det inte var något fel på mig.
Aha, han hade bara ringt psyket, då var allt lugnt.
Jag bad polisen förklara det där med annorlunda.
Polisen tystnade och samtalet satte igång igen.

Polisen: Dina, du kommer aldrig få veta hela sanningen, för vi får faktist inte säga den.
Jag: Men jag har vell rätt att veta om någon.
Polisen: Dina, du måste förstå.
Jag: Nej, hur skulle jag?
Polisen: ...
Jag: Nu kräver jag att få veta.
Polisen: Ok Dina....men det här är topphemligt, det stannar mellan oss tre.
Jag och Gustav nickade.

Polisen: Okej...Dina....Tindra hade två speciella dna som vi aldrig har hittat i någon annan förut, hon är den ända som har dom, och dom gjorde henne till två olika varelser med två olika bettenden.
Jag bara glodde som ett fån, men jag var helt otryckslös, jag kände mig så tom.
Jag: Fortsätt.
Polisen: Jo du Dina, Tindra var hälften människa och andra hälften...

Där avbröts vi, för in kommer män i skumma rockar.
Dom frågade om någon patient, och jag bara gapade när poliskonstaplen pekade på mig.
När dom närmade sig mig förstod jag.
Dom var från Speciall psyket!
Desto närmare dom kom desto högre skrek nu Tindras röst:

Jag är ledsen mamma...

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

familjeflickan - 27 aug 06 - 19:11- Betyg: