Anhållen för "för god barnomsorg" |
- Han är anhållen. Han sitter i rätten just nu.
- Anhållen?! För vad?
- För att ha varit en alldeles för bra förälder.
Alla i rummet drog efter andan, det här var alvarligt. ”För god barnomsorg” var inte ett åtal att leka med, det visste de allihop.
- Han blir dömd, han kommer aldrig mer tillbaks!
Hon vände blicken mot den i folkmassan som yttrat sej.
- Tja… Det är ju inte Brasilien precis.
Människorna tittade frågande på henne.
- Jag har hört att där kan man gå fri till och med om man är oskyldig…!
Hon uttalade orden med stort eftertryck och ett nytt sus gick genom rummet. Alla begrundade vad hon hade sagt, så obehagligt!
Hon fortsatte,
- Nå väl, det kanske var lika bra. Men vi måste ta ner hans foto, och riva sönder dokumentet med hans underskrift och godkännande att hänga upp det. Den personliga integriteten måste ju skyddas.
Alla nickade instämmande. Så klart att de måste göra det! Annars kanske han skulle kunna bli förföljd när (om) han kom ut. Och alla papper med hans namn på, dem måste de genast bränna.
Hon såg uppfodrande på människorna framför henne.
- Ni vet vad ni ska göra, fortsätt med ert arbete, jag tar hand om hans arbetscell. Ja säkrar hans dator, bränner hans dokument, sedan får vi se vem som har rätt till hans arbete. Jag får kontakta hans advokat. Så… NågraFrågorNejJagTänkteVällDet… Då sätter vi igång.
De anställda nickade igen, sedan som på en given signal greppade alla sina portföljer och började gå ut ur rummet.
- Vad har jag gjort för fel?
- Det spelar ingen roll, du har erkänt.
- Har jag? Vad är det jag har erkänt?
- För god barnomsorg.
- Jasså? Jaha.
Domaren såg likgiltigt på honom, sedan lyfte han klubban och slog den lätt i det stora bordet av mahogny.
- Jonas Anders Karlson döms den 14 oktober 2068 till rättspsykiatrisk vård och han kommer att isoleras till dess att en psykolog bedömer honom frisk och han kan flyttas till ett ålderdomshem.
- Ålderdomshem?! Men herr domare, det är omöjligt. Ingen åldring får platts på ålderdomshemmen nu för tiden.
Advokaten stirrade på den fete mannen med klubban framför honom.
- Men jag är ju bara 15!, Jonas såg sej desperat omkring, vad ska jag säga till Annika?
Hanns advokat vände sej mot honom och såg på honom med oförstående blick,
- Vem är Annicka? Jag ska se till att kontakta din arbetsplatts innan du ska gå i pension vid 75.
- Men mitt barn då?!
Domaren började tappa tålamodet,
- Ditt barn? Ja just det ja… oroa dej inte.
Så reste han sej upp, tog sin gråa pappersbunt (en ganska tjock sådan) och gick ut.
- Men…?
En tår rullade sakta ner för Jonas kind. Två säkerhetsvakter gick fram till honom med bestämda steg,
- Sätt händerna på huvudet och följ med oss. Först ska vi till metalldetektorn.
Fler och fler tårar rann ner för Jonas kinder medans han satte händerna på huvudet. De två tungt beväpnade vakterna tog var sitt stadigt tag i hans armar och så började de gå ut ur rättegångssalen. Jonas snubblade till,
- Det är ingen ide att du försöker!
Vakten till höger stirrade elakt på honom. Han fick en stor klump i halsen, han började skaka, tårarna rann ner för hanns kinder i en strid ström, lydigt kröp han ihop, underlägsen och vilsen. De passerade metalldetektorn och sedan stannade de utanför ett litet rum. Där släppte de hans armar, men han var fortfarande tvungen att ha händerna på huvudet. Jonas såg ner på medaljongen han hade runt halsen, i den satt ett foto av lilla Louisa och hennes mamma Annicka. Hans Lilla Louisa, hans BARN! Han log ett bistert leende, sedan vände han sej mot en av vakterna,
- okej, vad händer nu?
Han fick inget svar…
/Amina 2oo6
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | skogensfrihet - 17 okt 06 - 04:08 | | gripande | | mickey_92 - 29 sep 06 - 04:53 | | om man lyssnar på en sorglig låt när man läser denna kan man nästan gråta... | | mickey_92 - 25 sep 06 - 14:58 | | nää, gud va den va sårglig... :´( | JuliaPulia_ - 24 aug 06 - 05:47- Betyg:  | | den var annorlunda. men det är bara bra... :) |
|
|
|
