Ett Stycke Ur Fatimas Liv - Del 13 |
När livet äntligen börjar ta skepnad och man börjar se ljuset i tunneln, ska de då gå utför igen?
Prata med honom? Var hon allvarlig? Om detta?
Visst, Fatima hade lärt sig att hon alltid kunde lita på Mattias. Att hon kunde prata med honom om allt. Men när de uppstod problem, då var de ju så mycket enklare att bara blunda för de, än att ta upp de. Kunde de innebära att hon skulle mista honom? Om de visade sig att hon var svartsjuk? Att hon var rädd, och ville ha Mattias för sig själv?
Ville hon de? Ville hon verkligen bara ha honom för sig själv?
Sedan den dagen som hon hade pratat med Mattias i Ahmids mobil så hade dom aldrig mer pratat genom telefon. Fast visst hade dom haft kontakt. Fatima hade bosatt sig i bibliotekets datasal dagarna i enda. Hennes föräldrar tyckte bara att de var bra att hon läste så mycket böcker. Hon skyllde på att hon inte kunde sitta hemma och läsa, eftersom hon inte ville bli störd av sina mindre bröder. De va vad hennes föräldrar trodde hon gjorde. Satt på biblioteket och läste böcker…
Dom hade väl inte så mycket emot om hon chattade, men att läsa böcker var ännu mer godkännande. Efter varje gång hon chattade med honom, desto mer gillade hon honom. Hon byggde upp ett ännu större förtroende för honom. Ibland undrade till och med Fatima om de var så klokt egentligen…
Hon var inte alls lika svartsjuk längre. Ibland kunde hon känna en liten oroskänsla, men den var obetydlig. När Mattias berättade om hans besök till Maria så var de inte så farligt för Fatima. Hon ville av någon konstig anledning veta alla små detaljer, om de så innebar att få höra smärtsamma ord. Men hon hade inte fått höra lika mycket detaljer som hon hade velat höra. Han hade berättat dag för dag, men de var så ytligt, de ville Fatima inte nöja sig med. Hon skulle kunna få ut mycket mer ur honom, men hon insåg att det var nog bäst att han inte berättade så mycket.
Eller, han kanske hade berättat allt, bara de att Fatima inte ville inse de. Var de så att hon kanske ville att de skulle bli någonting mellan Mattias och Maria?
Nej, sällan…
De kändes som att Fatima hade kommit förbi den mörka perioden. Att nu skulle allting äntligen ordna sig. Hon höll på att bli lyckligare, och hon hade kvar sin bästa vän. Om de så var en 30-40 mil mellan dom.
Men Fatima visste också att när allting var bra, då kom de någonting i vägen som kunde förstöra allt för henne. Något tragiskt.
Hon kunde aldrig få vara lycklig i en längre period.
Ibland kändes de som att Mattias drog ner henne. Gjorde henne olyckligare. Delade med sig av sitt eget elände där i Stockholm. Ibland undrade hon om han verkligen var så bra för henne?
Ibland kunde hon bli så förstörd efter deras konversation på MSN att hon rusade hem till Hanna och klagade, och grät.
Frågade både sig själv och Hanna om hon verkligen skulle hålla kvar Mattias. Om de inte var dags att släppa taget och låta honom vara?
Skulle hon klara av de?
Nej, hon ville ha kvar honom.
Eller… ville hon?
Kunde hon verkligen klara sig utan honom?
Hon visste ingen annan människa som visste såhär mycket om henne, och hennes liv. Ingen annan som hon kunde öppna sig för. De fanns ingen annan som hon verkligen kunde prata med. De skulle vara en skam att göra sig av med honom. Hon älskade ju honom, hur kunde hon ens tänka tanken…?
Fatima började tänka framåt. Om bara en vecka så skulle skolan börja igen. Tänk så fort sommaren hade gått. När hon tänkte tillbaka på det så kändes de som hon aldrig hade haft sommarlov. Så fort hade de gått.
I början av sommaren hade hon såklart fått träffa Mattias, de var sommarens höjdpunkt. Men sen då? Hon hade ju inte gjort någonting som hon kunde minnas. Hade hon verkligen haft de så tråkigt i sommar? Och om bara en vecka så var de dags. Hon skulle börja nionde klass, vilket betydde att hon vart äldst på skolan. Fatima såg riktigt fram emot att få börja skolan. Hon längtade. Hon längtade till alla vänner, alla klasskamrater, alla lärare, till och med till de dryga franska lektionerna som hon annars hatade. De skulle bli en riktig befrielse att få börja skolan. Men samtidigt ville hon ha kvar sitt lov. Den lata sidan av henne ville ha det. Men den flitiga sidan av henne ville inget annat än att få komma tillbaka till skolan. Hon riktigt log inom sig när hon tänkte på det. Hon hade ju inte fått träffa sina vänner på hela sommaren! Förutom Hanna såklart, men alla andra. Hon längtade efter att få lyssna på dom andra när dom berättade om sina sommarutflykter. Samma sak varje år, någon hade vart utomlands, någon hade vart på Gotland, någon hade haft en spännande sommarflört som hade försvunnit lika fort som den påbörjade. Och som alltid hade Fatima ingenting att komma med som var spännande nog. Samma sak varje år.
Men de brydde hon sig inte om. Fatima var en bra lyssnare, och älskade att höra på de andras äventyr. Att dela med sig av Mattias, de var inget som Fatima hade tänkt sig. Hon kunde ju räkna med att halva skolan ändå skulle få reda på saker, eftersom hon hade berättat en del för Hanna. Men de var ju långt ifrån allt.
Jo, Fatima riktigt längtade tillbaks till skolan.
Om exakt en vecka…
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | habilis - 9 sep 06 - 19:11 | | :) | nona - 24 aug 06 - 02:51- Betyg:  | | bra! mer | | MyNameIsAmy - 23 aug 06 - 04:28 | | mer ? |
|
|
|
