Stakrast är kärleken [Del 13 Brevet] |
Byggnaden den var nästan oändligt stor och grinden och den höga muren runt huset
fick det att likna ett fängelse.
Jag gick in och en varm doft av något jag inte kunde urskilja på spred sig snabbt.
En ung kvinna tittade på mig och log sen lite halvhjärtat.
"Vem är det du söker?" Hon tittade på mig igen och log sitt bländande leende igen.
"Daniella Wallgren, hon är väl inlagd här?" jag ogillade verkligen att säga ordet "inlagd"
men det bara kom upp i mitt huvud just då.
Kvinnan gick tilbaka till sin plats, bläddrade runt bland några pappaer, rynkade näsan men nickade sen.
"Jaaa, hon lades in för tre dagar sen,tyvärr har hennes föräldrar sagt att dom inte vill ha några besöka hit.
Dom här dagarna har varit väldigt stressiga för dom, så som sagt, inga besökare."
Hon log sitt äckliga "tyvärr tjejen, men jag måste göra som våra kunder behagar!" Jag hade bara lust att strypa den subban nu.
Men det var inte hennes fel, hon jpobbade ju bara där. Det var isåfall Daniellas föräldrar jag skulle strypa.
Jag himlade med ögonen, gav henne en hatiskt blick och vände på klacken och gick. Jag knyckte på nacken och gick med
nonchalanta steg ut från byggnaden. jag skulle minsann komma hit igen och en eller två dagar.
Ingen kunde stoppa mig från att få träffa min Danni!
Det pep till i min mobil igen och jag drog upp den ur fickan.
Det var från Daniella! Jag öppnade smset fort och läste igenom det. Två ynka ord, inget mer. Bara två jävla ord.
Nu rusade jag mot psyket igen, jag slet upp porten och skrek och gapade på kvinnan i reseptionen att jag var tvungen att få besöka
Daniella omedelbart. jag skrek så jag blev hes och tårarna rann ner för mina kinder.
Hon tittade skrämt på mig emn hon skakade bara på huvudet. '
"Tyvärr, jag är hemskt ledsen men enligt föräldrarna får hon inte ta emot besökare, än."
Jag darrade och höll ett fast grepp om vägghörnet. jag snörvlade och jag satte mig ner på en stol.
"Men för helvete! Jag måste få träffa henne! Hon skickade just ett sms till mig! Två jävla ord! fattar du inte!?
Två ord; "Kom fort!" skrev hon! Jag måste komma! Hon behöver mig!" Jag grät igen och höll för ansiktet.
Kvinnan tittade på mig med en sorgsen och skrämd blick.
"Förstår du verkligen inte? Hon kan vara död nu! När som helst! jag måste få träffa min älskade Daniella Wallgren."
Hon tog upp en telefon, slog ett nummer och prata en kort stund med någon. Jag kudne inte höra vad hon sa
men sen nickade hon mt mig och pekade mot korridoren till vänster.
"Du kan gå till henne nu, hon bor i rum 277 men skynda dig!" jag blev glad men samtisigt skrämde det mig.
Jag visste inte vad Daniella hade jort nu när jag hade suttit här nere och tjutit för jag inte fick träffa henne.
Oron knöt sig i magen på mig och jag började nästan må illa, jag ville inte tänka på vad som hade hänt.
Jag gick igenom en nästan oändlig korridor och jag såg magra tjejer sitta i ett rum de stirrade på mig med tomma ögon.
Vissa satt och spelade spel, andra för sig själva i ett hörn av rummet och andra tittade på teve.
De verkade nästan inte bry sig om deras omgivning, att dom var inlagda, de var patienter här, på psyket.
jag stannade framför dörren till rum 277 och jag darrade när jag med lätta fingrar snuddade vid dent kalla dörhandtaget.
jag tryckte ner det och dörren var trög och öppnades sakta, sakta.
jag klev in i rummet, såg mig om och blicken fastande på sängen. Någon låg i sängen, min Daniella?
jag klev närmre och tittade mig omkring hela tiden.
Tillslut sprng jag fram till sängen, borrade in mitt huvud i hennes sida och började gråta igen.
"Fan Danni vad jag har saknat dig! Du anar inte vad som hände förut! Jag älskar dig så jävla mycket ska du veta!"
Hon rörde sig inte, kanske sov hon. jag skaakde lite slött på henne men ohn rörde sig inte då heller.
Oron kröp sig fram igen inuti mig och jag darrade nu igen.
Jag skakade om henne igen, denna gången hårdare men hon rörde inte på sig.
"Danni! Säg nått! För helvete Danni!" jag skrek och tryckte mina läppar mot hennes kalla kind.
Ögonen var slutna och hennes läppar var så bleka.
Jag tryckte mitt öra hårt mot hennes bröst, jag tvingade mig själv att höra hennes hjärtslag.
Dunk, dunk, dunk Men så lät det inte, det lät bara tyst.
Dödstyst, tyst som i graven.
jag stirrade på bara henne, tog hennes livlösa kropp i min famn och tryckte den intill mig.
jag kände något hårt under mig och under madrassen drog fram en liten burk.
En sån läkare brukade skriva ut till personer som hade svårt för att sova. Sömntabletter.
Daniella hade tagit en hel burk med sömntabletter!
Jag skrek och skrek, tills en av personalen där rusade in till mig.
Jag grät och hulkade men sa inget. jag bara stirrade på burken jag höl i.
Hon som kom in kramade om mig länge men jag gjorde ingenting, jag bara snörvlade och torkade mig.
De ringde till Daniellas föräldrar, de tröstade mig, gav mig lite varmt te och en kaka.
Men vad hjälpte det? Min älskade Daniella var död.
Marie, en av sköterskorna som jobbade där sträckte fram ett kuvert till mig. Ett brev.
"Till min älskade Evelina" stod det med vacker skrivstil på brevets utsida.
jag öppnade det och läste brevet länge, jag stod bara och såg på de få orden som Daniella hade tryckt ner på pappret.
"Min älskade och så underbaraste Evelina,
Förlåt mig, jag orkade inte mer.."
Brevet föll ur handen på mig och jag svimmade..
fortsättning följer..
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | prickigthallon - 12 feb 07 - 20:57- Betyg:  | du får mig bara att gråta ännu mer. jag har precis fått reda på att min morbro har fått en hjärnblödning och kanske kommer dö. Jag vill sluta läsa din ledsamma berättelse men det är omöjligt!
//hallån | | familjeflickan - 15 okt 06 - 03:21- Betyg: | | buhubhu!!håller med | | meantime - 24 aug 06 - 21:55 | | buuuuhuhu[störtgrinar] | | Ironmaiden - 24 aug 06 - 03:18- Betyg: | | skit bra :( :) | | TrasigFlikka - 22 aug 06 - 06:15- Betyg: | mer, det är underbart!
Stackars henne :(
Stackars Daniella! |
|
|
|
