På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Jag är ledsen mamma...5

Jag gick hem till lägenheten igen, men jag var mycket chockad.
Min dotter? Mödare? Nej, något måste vara fel.
Jag hade bestämt mig att ta itu det här en gång för alla, och det ska jag.
Tankarna snurrade i huvudet, jag fick huvudvärk och tog en tablett.
Jag satte på en film men det gick inte att titta, allt påmminde om Tindra och mig.
Jag stängde av vidion, sate på mig jackan och gick ut, jag skulle till psyket igen.
När jag väl var framme gick jag raka vägen till doktorn.
Men ennu en gång sa han att det inte var något fel på mig.
Nu var jag arg! Jag MÅSTE ta reda på vad som egentligen hände Tindra.
Jag gick mot polisstationen och bankade på dörren.
En vakt öppnade men han släppte inte in mig.
Tydligen visste han vem jag var.
Jag stod still och tänkte ett tag.
Jag vet inte varför, men jag fick plötsligt en känsla av att jag ar tvungen att besöka mannen som våldtagit mig.
Han hade dömts till 4 års fängelse för att ha våldtagit mig, och jag visste dessutom namnet på han så jag sökte upp han.

Några timmar senare stod jag utanför hanns dörr.
Men jag vågade inte knacka.
Jag måste vara dum i huvudet, eftersom jag står utanför mannens dörr som våldtog mig.
Efter några minuter var jag precis på väg att vända tillbaka till taxin när dörren öppnades.
Där stod den fulaste människa jag har sett.
Han hade långt gubbskägg, ölmage, en svergietröja på sig, dessutom tittade han föraktfullt på mig.
Han frågade vad jag ville och jag sa namnet på den jag sökte.
Mannen vände sig om i huset och skrek med hes stämma:
- GUSTAV! Det är till dig!
Plötsligt kom en annan man till dörren.
Han var kanske inte världens snygaste men han såg okej ut, snäll, välklädd, ren och fräch ut.
Jag frågade om det var han som var Gustav och han svarade ja.
Då berättade jag att jag var den flicka han våldtagit för lite mer än 9 år sen.
Gustav spärrade upp ögonen.
- Är du Dina!? sa han.
Jag svarade ja, och frågade om jag kunde komma in.
Vi satte oss ner i soffan och plötsligt berättade han att det inte var han som våldtagit mig utan hans pappa.
Båda hette Gustav.
Han berättade även med sorgsen stämma att när hans pappa kom ut ur fängelset talade han nästan aldrig om annat än hur ledsen han var över vad han gjort mot mig.
Sen berättade han att hans pappa tagit självmord i skuldkännslan.
Jag beklagade sorgen och berättade att jag hade blivit gravid och behållt barnet.
Gustav spärrade upp ögonen, han tyckte det var modigt gjort.
Sen berättade jag om dom senaste dagarna, att det var något om Tindra som poliserna inte berättade, och allt annat.
Gustav lyssnade, och sedan sa han att han skulle hjäpa mig, han frågade om han kunde bo hos mig under tiden.
Jag sa att det var okej, och sen satte vi oss båda i taxin.

Några timmar till och vi stod vid polisstationen.
Vi bankade på dörren och till slut fick vi komma in.
Poliskonstaplen förklarade ennu en gång att han inte kunde säga mer.
Jag lyssnade inte utan fortsatte att tjata.
Efter ett tag bad han oss att sätta oss ner.
Han berättade att Tindra varit annorlunda, sånt som jag redan hört.
Och just när jag frågade hur annolunda så hörde jag rösten igen:

Jag är ledsen mamma...

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

familjeflickan - 27 aug 06 - 19:08- Betyg: