På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Det är som mamma säger del 13

”Öh, Shinji?” Min röst darrande som en våldsam flodvåg och det kändes som att jag skulle börja gråta. Jag visste inte vad jag skulle säga, det fanns inget som jag skulle kunna säga, för jag kan inte gå back i tiden. Jag kan inte ändra det som jag skrev i dagboken, jag kunde bara hoppas att han inte läst allt, läst hur jag känner för honom, mitt hat mot honom. Tystnade som spred sig i rummet fick mig att må illa. Jag ville inget annat än bara springa därifrån, men det var som att mina ben inte löd mig. Så där stod jag, mitt i mot personen jag hatade, som hade förstört mitt liv omedvetet, och jag kunde inte röra en fena. Plötsligt reste sig Shinji upp, han la dagboken på sängen.
”Kami,” sa Shinji med förvånansvärt mjuk röst och tog ett steg mot mig. Han skrattade tyst och fortsatta mot mig. ”Vad är det Kami? Är du rädd eller?” Hans ögon glittrade likt en diamant och han hade ett fånigt leende på läpparna. Rädd? Är jag rädd? Jag var inte säker. Det enda jag visste var att min kropp skakade lika häftigt som marken när det är jordbävning och att jag inget annat ville än att fly, när Shinji var en meter ifrån mig. Jag backade snabbt bakåt, men insåg att väggen kom allt närmare mig. ”Det är ingen idé Kami. Jag tänker inte tillåta dig att fly.” Shinji stängde helt plötsligt dörren till mitt rum, låste och drog ut nyckeln och la den i fickan på sina jeans. Jag var fast, instängd med min egen bror som såg ut som att han skulle kunna hoppa på mig när som helst. Jag förbannade mig själv för att jag tjatat på mamma att jag ville ha ett lås på mitt rum, att jag var så jävla envis med saker och ting. Jag stirrade på honom med rädsla i blicken, men även oförstående. Jag visste att jag var tvungen att göra något, men vad?
”Shinji nu… nu öppnar du dörren,” sa jag och försökte att hålla rösten stadig, men den bara skakade som ett asplöv. Shinji ställde sig tänt intill mig och tittade ner på mig.
”Varför då?” Han flåsade mig i örat och jag kunde inte hjälpa att jag kände mig svag i knäna. Jag försökte att puta bort honom, men jag var för svag, min styrka hade flytt sin väg, likt en fågel. Jag försökte igen, men det gick inte, jag klarade inte av det. Vad jag än försökte med så rörde han sig inte, inte ens en millimeter. Sparkar, slag, inget funkade. Och utan att jag hade lagt märke till det, hade jag börjat gråta. Min heder som kille hade försvunnit med vinden.
”Men lilla Kami,” sa Shinji mjukt, jag tittade bort. ”Killar ska inte gråta Kami. Fattar du inte det!” Hans röst var inte längre mjuk utan hård, hård som sten, och den högg mig i hjärtat, hårt och med ilska. Återigen försökte jag att puta bort honom. ”Det funkar inte lillgrabben, inse det.” Jag stelnade till, lillgrabb? Vem fan var det som var lillgrabb, jag? Nej, inte jag, det var han som var lillgrabb, det var fan han som var yngst av oss två.
”Jag är fan ingen lillgrabb,” skrek jag och slog honom med båda händerna på bröstet. Han tittade ner på mig och bakade ett steg innan han sedan tog tag i mina händer och tryckte upp dem mot väggen. Jag försökte att dra mig loss ur greppet, men han höll i mina händer i ett hårt grepp, det var ingen idé, jag var fast i hans grepp. Återigen flåsade han mig i örat.
”Jag har alltid drömt om att göra det här,” sa han mjukt och tittade generat bort. Vad? Drömt om att göra vad? Mer än så hann jag inte tänka innan Shinji helt plötsligt slängde mig i min säng och satte sig över mig. Hans ögon tittade upphetsat på mig och det kändes som att han kläde av mig kläderna med bara blicken. Vad skulle han göra med mig nu?

fortsättning xD

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

Skogsmus- - 5 aug 09 - 17:41

aaa! hela familjen är galen!!:O<33

Mangasagan - 21 maj 08 - 12:21- Betyg: