Ångest |
Sitter här och tittar genom fönstret. Någon äcklig, gul insekt kryper på rutan och surrar. Jag ryser. Utan att ens se mej om så tar jag första bästa tidning , och när jag äntligen jagat rätt på den och mosat den, och uppfattat vad jag nyss dödat den med så kommer ångesten krypande. Skolkatalogen som nu hade en brungul fläck av den döda insektens inälvor är helt förstörd, men jag bryr mej inte. Skolan.. ursch, snart börjar den. Och jag vet precis hur det känns att sitta där, och inte förstå ett dugg av vad den knäppa läraren säger, att sitta med blicken fäst i taket helt fast i andra tankar när man sakta börjar höra sitt eget namn tydligare och tydligare tills läraren till sist måste ryta, för att jag ska svara på nån fråga som jag inte ens hade hört. Och det värsta är ju rasterna, spöregn eller slask på hösten och löv överallt. Eller ännu värre på vintern, händerna bli blåa av kylan och man går runt och bara väntar på att få en iskall isboll innanför tröjan. Och när man måste ta sprutor hos skolsköterskan, åhhh ja vill verkligen inte börja i sjuan!! Och sen så måste man ta skolfoto, och man vetg aldrig hur man ser ut förens hela skolan ju oxå har sett det. Och man blir psykad för man vet inte var man ska gå. Ja URSCH det kommer bli hemskt... Men i nläget så måste jag njuat av den lilla tiden jag har. Jag tar på mej skorna och går ut genom våran gama, gnisslande dörr som mamma har tjatat på att vi ska byat ut i flera månader. Här ser det ut som det jämt har gjort. Parken och skogen som ligger precis brevid huset. Jag bestämde mej för att ta en promenad i skorna. Solen bländade mej, för varje träd jag gick förbi så trängde sej solstrålarna ändå in mellan stammarna. Det blev glesare och glesare med träd. Oj, jag hade visst redan gått fem kilometer! Tänk vad tiden går fort när man tänker. Tänker på allt som folk har ställt till för mej, hur svårt det kommer bli för dom sen. Och så måste man börja skolan och jag vet faktiskt inte hur det kommer att gå, snacka om ångest! Jag måste shoppa rejält också. En ny väska, parfym, mjukisbyxor, jeans, bikini, smink och massa saker som håller på att ta slut. Jag vänder tvärt på klacken och nästan springer hem, allt måste jag ju hinna göra. Men jag hör steg bakom mej. När jag vänder på huvudet för att titta så ser jag en lång, gammal gubbe. Han tittar på mej med sina svarta, små glimmande ögon. Jag ökar takten, men det gör han också. Nu går jag så fort att jag nästan springer. Jag börjar springa. Paniken stiger inom mej. Han börjar också springa, jag känner han stinkande andedräkt i nacken. Han tar tag i mitt hår, och med ihopbitna tänder säger han med en hotfull röst att jag ska stanna. Till sist vrålar han ; STANNA! Jag har lyckast ta mej ur hans grepp. Han har en stor hårtuss i handen, av det håret han drog av. Men helt plötsligt försvinner rädslan, den som hade gjort så att jag inte ens hade kunnat skrika, så rädd var jag. Men plötsligt vällde en så stark ilsa upp inom mej, jag kände mej så nertryckt och förolämpad. Jag vände mej om och gjorde det som min självförsvarstränare hade sakt att jag skulle göra i flera år ; Jag tog all min kraft och knäade honom i skrevet sen sprang jag, jag vet inte ens åt vilket håll men efter en evighet så satt jag hemma i soffan med min dagbok i handen. Och han blev anmäld såklart. Efter en månad ungefär började rättegången, och inget blevsom förut..
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4) | | Sidewinder - 29 sep 08 - 16:14 | | styckeindelning skulle gjort det enklare att läsa, annars bra :) | bloody_witch - 21 aug 06 - 03:56- Betyg:  | | bra! kommer en fortsättning? är det sant? |
|
|
|
