Långkalsonger Deluxe /Kåseri |
Om jag får säga det själv, skulle jag nog benämna en del av min karaktär som en typisk långkalsongsälskare. Från första oktober till sista april glider jag tacksamt ner i detta mjuka, varma och gudsskänkta underplagg. Som alla älsklingsplagg, man nöter på dagligen under en längre tid, uppstår oundvikligt efter ett tag mer eller mindre till intet utnötta partier. Ett tydligt tecken på att plaggets dagar är räknade. Detta fenomen gjorde sig påmint hemma hos mig tidigt i höstas, när jag till min stora förtvivlan upptäckte den totala avsaknaden av resår i midjan och det något markanta hålet i baken på mina svarta, och enda par, långkalsonger. Kanske undrar ni nu; Varför lagar hon dem inte om hon tycker så mycket om dem? Låt mig då berätta en ytterst avgörande detalj vad gäller långfillingar. Som vi alla vet är de flesta långkalsonger sydda i tyger som är maskstickade, detta innebär då inte att det sitter ett gäng underbetalda Lumbricus terrestris, det latinska namnet för daggmask, i en skitig lagerlokal och slavar tjugo timmar om dygnet framför massproducerade ministickmaskiner. Nej det innebär att tyget är vävt eller stickat på samma förargliga sätt som ett par vantar en mössa eller ett par nylonstrumpor. Ni ser redan nu vart detta är på väg, just det, har det en gång gått hål i långisarna är det som ringar på vattnet, det blir bara fler och fler och större och större. Lagar man ett är det två nya när man är klar. Jag tyckte det var lika bra att ta farväl medan jag fortfarande kunde se vad det var jag sa; Hej och tack för allt, till. Det var med en tyst suck jag lät dem glida ner mot den sista vilan i sopnedkastet, men med stor och hjärtlig iver som jag gav mig ner på stan för att inhandla ett par spark nya älsklingar.
Aldrig i min vildaste fantasi kunde jag ha anat att ett inköp av ett par prisvärda och vanliga, alldagliga långkalsonger skulle te sig mer ogenomförbart än att klia sig själv på ryggen med ena armbågen. Efter att ha genomsökt de flesta välsorterade klädaffärer utan resultat, styrde jag kosan mot en av de ledande sportaffärerna. Trehundra kronor! Har världen blivit tokig? Skulle jag spendera trehundra kronor på ett plagg som man i lönndom och utom synhåll för sin partner smyger sig i och ur under vinterhalvåret. Nog för att jag hyser de varmaste av känslor för detta mirakelplagg, men erotikmördare det är vad dom är. Jag vågar drista mig till att anta att det är få förunnat att höra sin partner viska med grötig röst; Älskling kan du inte sätta på dig långkalsongerna i kväll? Hur som helst, i min hittills fruktlösa jakt tog jag tillslut hjälp av den fräkniga och leende kassörskan inne på sportaffären, Linda stod det på namnbrickan. Linda visade sig vara den där typiska jag-ska-göra-allt-jag-kan-för-att-hjälpa-dig tjejen och jag såg tacksamt på när hon systematiskt började riva runt i hyllorna åt mig, Ha, tänkte jag förnöjt och lutade mig lite lätt mot en hylla, jag har skaffat mig en medhjälpare! Plötsligt vände hon sig mot mig och jag såg ett triumferande flin sprida sig över hennes ansikte, i handen höll hon en lätt tilltryckt kartong innehållandes ni vet vad, hon räckte den till mig. En snabb knyck med handleden och jag kunde plira ner på prislappen, 298 kronor!? Skulle vi inte leta prisvärda fillingar? Jo då nedsatta från 700:- blev svaret och muttrandes något om att det var bäst att det var trikåer i klass med stålmannens jag skulle till att åla mig i ,drog jag igen dörren till provhytten. Stålmannen, nej snarare Gunde, först var det färgen. Av de fyra grundfärgerna och alla otaliga av dem sammansatta nyanser som går att frambringa, var valet på detta plagg, kräkgul. När mina ögon vant sig och jag kunde se igen var det nästa som slog mig den underbart polerade och glansiga ytan som osökt fick mig att relatera till den klädsel som dominerar inom de flesta skidsporter. Jag måste medge att det är en aningen svårsmält upplevelse att få se sitt eget, något av avsmak, förvånande ansikte stirra tillbaka på en själv i ytan på ett kräkgult underplagg. Varför detta plagg var nedsatt lite mer än 400:- blev för mig plötsligt väldigt självklart. Absolut inte tänkte jag, stoppade tillbaka dem ner i kartongen och stängde till ordentligt för att minuten senare räcka över dem tillbaka till leende Linda, med ett tyst och frågande; Finns det inga andra? Lindas leende var ersatt av en något mer betänksam min och jag såg tydligt hur hon tvekade en smula innan hon med högburet huvud och utan en gnutta av nedlåtelse visade ner mig till barnavdelningen. Där, prydligt uppradade på en skinande stålhängare, uppenbarade sig det välförtjänta resultatet av mitt sökande. Två par för 149:- av 100% bomull, garanterat för stunden hålfria, vita långkalsonger. Djupt tacksam över att jag fortfarande, med lite arbete, tar mig i en storlek 34 lämnade jag sportaffären varm om stjärten med både ekonomin och stoltheten relativt oskadd. Det faktum att mina nya älsklingar slutade ca tio centimeter för tidigt upp på benet hade jag överseende med när jag insåg att glipan där min köldintoleranta hud tittade fram, lätt kunde överbryggas genom att låta strumporna avancera tillräckligt högt upp på vaden.
|
| Kommentarer | | nicklasb - 20 maj 07 - 02:00 | Den här har jag missat, skitkul. Jag har samma förhållande till
raggsockor, känner tack och lov en dam som stickar dom för 90 kr | | Violina - 21 aug 06 - 06:06 | | *skrattar* vad duktig du är på att skriva! | | ILoveCross_ - 21 aug 06 - 05:23 | Hahahhaa ^^
Grymt skrivet xD
¤ Annii ¤ |
|
|
|
