Trasig |
Hon ser ner på marken. Hennes fötter står där, nakna och slitna. Hon tvättar dem och det svider. Tårar är salta. Salt i sår svider. Inte blir fötterna rena heller. Tårar är inte det bästa mot sår och smärta.
Men vad ska hon göra?
Vatten är dyrt och tvättar hon fötterna i bäcken blir hon förmodligen sjuk, så smutsigt som vattnet är där.
Därför tvättar hon dem med tårar, det är någonting av de få saker hon har rikligt av.
Under en gatulampa sitter en ensam kvinna. Hennes blick är stirrig och ögonen blanka och druckna. Det stripiga håret sticker fram under en trasig och lappad hatt. Hon sluddrar osammanhängande och pekar på flickan med de sargade fötterna.
Flickan tittar sorgset upp och går därefter försiktigt fram till kvinnan och sätter sig ner bredvid henne.
Hon ser på en gång att kvinnan är alkoholpåverkad men reser sig inte utan sitter kvar och väntar på att hon ska säga någonting.
- Jaa du.. Säger kvinnan och tar flickans hand.
- Du måste ha haft otur i livet... precis som jag. Kvinnan ler sorgset.
Den unga flickan nickar stelt. Hon har ingen som helst lust att prata om sitt tragiska liv, särskilt inte med en berusad kvinna.
- Jag vill inte prata om det, säger hon tyst och befriar sin hand från kvinnans.
- Då ska vi inte göra det heller. Kvinnan ställer sig upp på rangliga ben och börjar gå mot parken.
Flickan ser henne lägga väskan som kudde på en bänk och sedan somna med ena handen om en flaskhals.
Länge sitter flickan där, kall och blöt av vattnet som rinner i en liten flod längs trottoarkanten.
När den stora klockan, som står mitt i staden, slår tolv slag reser hon sig och går tyst in i en port där hon sätter sig på marken och försöker somna. Hon lyckas inte. Istället leder hon tankarna till sitt förflutna, den tid då hon fortfarande var människa. Den tid då hennes verklighet var fylld av kärlek och lycka. Nu fylls den av sorg, saknad och smärta.
Fysisk och psykisk smärta.
Fysisk för alla de skador och sår hon får när hon försöker leva.
Psykisk för smärtorna i hennes inre som uppstår när hon försöker förstå varför hon hamnade här, på gatan. Utan någonting att leva för, egentligen.
En trasig man går förbi. Han ler svagt mot henne.
Hon ler tillbaka, osäkert, men ändå ett leende. Hon ser mannen försvinna i mörkret, haltande.
Plötsligt känner hon hur hungrig hon är. Hon räknar på fingrarna. Sju dagar var det sedan hon fick någonting i sig. En hel vecka.
Hennes blick blir dimmig, suddig. Lamporna snurrar omkring henne likt små stjärnor. Hon kan känna smärtan i fötterna, kylan i kroppen, vätan mot ryggen.
Men plötsligt rycks hon upp ur all smärta, upp ur all klagan. Befriad från sorg och längtan.
Det är döden som har räddat henne...
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | icy_tears - 9 maj 05 - 06:29 | Åå, tack så mycket! ^^
Kul att ni gillar den | | fialotta - 9 maj 05 - 04:05 | | jäkligt bra... dina beskrivningar är toppen... | | issa - 8 maj 05 - 02:45 | | bra, jag rös faktiskt till litegrann. | poetry89 - 3 maj 05 - 06:50- Betyg:  | | väldigt fin, får en verkligen att fundera! | | diktaren - 3 maj 05 - 02:01- Betyg: | | Jätte bra skrivet! Väldigt sorglig är den. | | loppan24 - 3 maj 05 - 01:49 | | åhh vad sorglig men ändå superfin jättebra!! |
|
|
|
