Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Hanna + Johannes del 4

Johannes

Det var skit i plugget idag! Dubbel skit! Jag var sjuk igår, eller faktum är att jag skolkade, jaja, who cares? I alla fall, idag är jag här, och då, just idag (typiskt) är inte Hanna älsklingen i skolan. Undrar om hon är sjuk eller så? Typ. Jag längtar så mycket efter henne. Jag vill smeka henne. Kyssa hennes mjuka läppar. Jag står inte ut! Och det här med Viola, vilken röra, va?
Hon har inte ens snackat något med mig idag. Hon tittade inte ens åt mig. Inte på hela jävla skitdagen! Men jag bryr mig inte. Egentligen. Inte efter det hon gjorde mot Hanna. Min Hanna. Skit på dig! Ville jag skrika åt Viola, men samtidigt tycker jag jävligt synd om henne. Eller bara lite förresten. Väldigt lite. Hon stod och hängde ensam i korridoren när jag kom dit. Hon tuggade tuggummi. Det var håltimme och alla var typ ute nånstans. Nästan alla anyway. Jag gick fram till henne. Nåja, hon pratade faktiskt med mig idag, men jag tror inte att hon ville det, egentligen. Eller det kanske hon ville. Ingen aning.
- Tjena, sa jag. Hur mår du egentligen?
- Stick! Sa hon.
- Men va ere med dig? Undrade jag ilsket. Varför är du så jävla sur och otrevlig hela tiden?
- Är jag väl inte alls! Utbrast Viola. Ta och stick nu, va?!
Men jag fortsatte ändå.
- Jo, det är du. Se bara vad du gjorde mot Hanna. Hur jävla dum får man va, va?
Då började hon grina. Tårar rullade nerför hennes röda, runda kinder. Jag visste inte vad jag skulle göra. I had no idea! Skulle jag trösta henne? Eller not.
- Men det var ju inte meningen, ok? Grät Viola och jag såg att hon förtvivlar försökte svälja gråten. Det gick inte så värst bra. Det liksom bara vällde ut, allt på en och samma gång. Som om hon hade gått och burit på en hemlighet som hon inte kunde avslöja. Inte för någon. Men nu kunde hon tydligen inte vänta längre. Måste bara berätta för nån. Nån, vem som helst.
- Vill du tala om vad det är? Frågade jag och lade armen om henne. Kom igen, du kan prata med mig! Det vet du, va?
- Jag är ledsen, men jag kan bara inte berätta, sa hon.
Hon skakade av gråt.
- Din flickvän skulle HATA mig om jag gjorde det. HATA, fattar du?
Jag skakade på huvudet.
- Nej, men vad har Hanna med det här att göra?
- Åh, du förstår inte. Inte ett smack.
Jag drog henne intill mig och strök henne över det blonda håret. Sedan gick vi till tjejtoan. Viola sa att hon skulle sminka sig lite, för hon tyckte inte att hon såg klok ut. Inne på toaletten tittade hon på mig. Sedan kysste hon mig, mitt på munnen. Jag kysste henne tillbaka. Rätt som det var stod vi där och hånglade! Hallå?! Vad fan höll jag på med egentligen? Jag var ju kär i Hanna. Typ ihop med henne till och med. Plötsligt drog sig Viola undan och knyckte på nacken.
- Jag måste gå nu, sa hon. Matte!
Hon låtsades spy på golvet. Sedan försvann hon.
Jag lutade mig mot ett toalettbås och blundade hårt. Vad fan hade jag gjort? Jag var ju inte klok, för helvete! Helvetes helvete!

Hanna

Jag hatar, hatar, hatar honom! Vem? Jo, Johannes. Min så kallade lilla pojkvän. Jag tror jag kräks om jag bara så mycket som tänker på honom. Gud, jag ryser. Jävla störda människa, alltså! Han passar ju jättebra ihop med sin äckliga lilla äckelpäckenfamilj. Förresten är han hundra, nej tusen gånger med puckan än sin farsa. Dessutom. Och hans farsa är verkligen hur puckad som helst!
Det var när Freja ringde för bara en halvtimme sedan som jag fick reda på nyheten. Den hemska nyheten, vill säga.
- Hej, Hanna, sa hon när jag äntligen lyfte på luren och svarade med ett slött:
- Hallå.
- Vart håller du hus egentligen, lilla fröken? Frågade Freja.
- Jag är hemma. Vad trodde du?
- Ingen aning. Men är du sjuk, eller what?
- Vet du vad? Sa jag. Jag är så himla jävla sjuk som man kan bli. Förresten, sinnessjuk, det är det rätta ordet. Jag har blivit sjuk i huvudet, i hjärnan. Kul va?
- Vad snackar du om? Frågade Freja.
- Ja, men du vet. Det här med Viola. Hon är ju hur jävla knäpp som helst, och…
- Vänta bara tills du får höra vad som har hänt! Nästan skrek Freja i luren.
Jag höll på att bli stendöv typ. Eller tusen gånger värre.
- Vad faan är det du dillar om?! Skrek jag tillbaka.
Sedan sänkte jag rösten en aning.
- Du, var Johannes i skolan idag?
- Just det, sa Freja uppspelt. Och han var inte direkt ensam.
- Va?!
- Du kommer inte tro att det är sant, utbrast Freja. Jag hatar att behöva säga det här men…
- Fram med det!
- Johannes och Viola hånglade. Inne på tjejtoan!
- Johannes och Viola gjorde vadå? Skrek jag.
Jag var helt utom mig.
- Jag är ledsen, sa Freja tyst.
Jag lade på luren med en smäll. Det dunkade i huvudet. Jag var nära att kräkas över mitt nya skrivbord.
Är han inte riktigt klok, den där Johannes? Vad tänker han med? Jag fattar inte ens varför jag är ihop med honom. Var ihop, menar jag förstås. Tänka sig! Han var otrogen med min kompis. Jag menar min före detta kompis. Undrar om Viola visste om att hon var kär i min pojkvän ända från första början. Jag förlåter dom aldrig för det här. Aldrig!

Johannes

Fråga mig inte vad som hände, för jag vet inte riktigt själv. Sorry. Jag kysste Viola. Vi hånglade. Det hände. Men jag har svikit Hanna. SVIKIT! Gud, vad fult och äckligt det ordet låter! Nu vill hon aldrig se mig igen. No way! Hon undvek mig hela dagen i skolan. Fan! Hon stod tillsammans med Freja och Nattan och viskade och skrattade när jag gick förbi. För bara några dagar sedan var Hanna och jag ihop. Vi hånglade om hade det så jävla mysigt. Nu behandlar hon mig som om jag inte ens existerade. Och jag förstår henne. Absolut. Och Viola, då. Hon brukade alltid vara tillsammans med Hanna, Freja, Nattan och sina andra tjejpolare. Nu är hon alltid ensam i plugget. Jag har i alla fall mina polare. Hon har ingen. Ingen! Jag borde väl gå hem till Hanna och säga förlåt. Att det aldrig skulle ha hänt. Men jag kan inte. Jag bara kan inte. Jag sitter fast. Som gjuten i betong. Hon är jävligt arg på mig, det syns. På hennes sätt. Hon skulle inte vilja lyssna på mig. Det är absolut ingen ursäkt. No exuse! Men det går ändå inte. Jag vet att jag inte borde vara med Viola igen. Men jag är bara tvungen att träffa henne. Vi behöver varandra mer än någonsin. Visst, vi har båda svikit, SVIKIT! Vi förtjänar fan varandra. Verkligen! I hate everyone!
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)
FerglagdFalaffel - 22 aug 06 - 16:23- Betyg:
ffooooortsäääääättniiiing!!!
JT_fan - 20 aug 06 - 19:21
Fortsättningen kommer snart! jag lovar!
ILoveCross_ - 20 aug 06 - 07:15- Betyg:
Jätte bra ^^

Skriva en fortsättning??

¤ Annii ¤
JuliaPulia_ - 20 aug 06 - 06:27
jääääätteebra =) vill gärna ha en fortsättning snabbt :)

Skriven av
JT_fan
20 aug 06 - 05:48
(Har blivit läst 134 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord