Jag är en kille som har det bra men ändå mår dålig |
Jag är oerhört trött på livet, eller mer att jag inte orkar göra nåt värt att leva för helt enkelt. Det känns så tråkigt allt jag gör nuförtiden, när jag skriver det här gör jag det inte av glädje direkt. Mer som ett måste och fastän jag tycker det är så tråkigt, vilket jag nuförtiden tycker är om allting så gör jag det här ändå. Jag är en 17 årig kille som är jävligt förvirrad. En stor sten tynger mitt hjärta dagligen och på nätterna kan jag inte sova, jag lägger jämt min hand över hjärtat för att det känns tryggare så. Jag vet att jag inte är mobbad eller så och att även om jag inte är intresserad i någonting just nu så kommer det falla någonting för mig senare, min dröm i nuläget är dock att bli en regissör. Mina vänner finns där för mig, men jag rådissar dom för att jag inte finner det roligt att va med dom längre och det är så dumt att jag gör det fastän jag vet att jag inte borde, bättre vänner kan man inte ha men känslan för samhörigheten finns inte där längre liksom. Känslan av uteslutning från kompisar, att vara den tysta killen i gänget, att göra bort mig, pressen för en ensam framtid i min ensamma lägenhet, att inte ha någon att dela kärlek med, att inte bli någon eller att bara va någon jag ogillar att vara, bli som mina föräldrar och mycket annat for runt i mina tankar jämt. Mina föräldrar är båda knarkare, min pappa dog när jag var 11, min enda förebild som jag fortfarande håller kärt i mina tankar och min mamma som jag hatar för hennes slag och hot kommer jag aldrig att glömma. I 8 år som jag levt hos henne har varit ett helvete och länge hade jag drömt om att fylla 18 år och lämna hennes satans hus och va fri. Men turen kom tidigare än väntat när morsan blev galen i huvudet, hon hamnade på mentalsjukhuset och socialen tog hand om mig. Jag hamnade hos en underbar fosterfamilj som jag verkligen älskar och inte vill skiljas ifrån så egentligen borde jag vara nöjd. Men nej det är jag inte. Förut under mina perioder hos morsan var självmord ett stort svar för alla mina frågor om hur jag skulle klara mig, jag orkade inte helt enkelt bo i hennes sketna hem med hennes sketna regler och hennes dominanta och brutala sätt att bossa över mig. Ett exempel var när jag 9 år och skulle käka frukost innan jag skulle till skolan. Jag skulle käka en upp en skål med Ekströms jordgubbe soppa och då var jag inte ens på humör att käka frukost men morsan tvingade i mig att käka allt fastän jag inte ville. Jag kräktes tillbaka allting i skålen, men den satmaran tvingade mig att äta upp spyan då. Jag hatade mig själv för att jag föddes av den där kvinnan eller att jag fanns för henne. Men vänner som jag hade då hjälpte mig och övertalade mig att fortsätta leva, en av dom sa att turen vänder sig, dock sa jag inte att min mamma slog mig så den hemligheten höll jag ut tills jag slutade grundskolan. Jag slutade träffa mina vänner för att jag var rädd för att dom skulle veta om det, jag började ta avstånd från allt och alla i grundskolan och klasskamraterna tyckte jag blev konstigare och läraren tyckte att jag blev mer tystare. Jag har bott hos mina fosterföräldrar i över 1 år nu och livet känns ändå som pest, jag känner mig bortskämd för att jag känner så men jag kan inte rå för mina känslor som är totalt släckta, d känns som om jag inte längre lever ett liv, jag känner mig så vilse, jag vet inte vem jag är eller hur jag ska vara. Jag kan inte längre vara den jag engång förut va när jag hängde med vänner oså, jag avundas på alla som har det så bra och när jag ser mig själv jämfört med andra i gänget så har jag blivit den ointressanta killen som är mystisk och säger va? varje gång någon säger ett skämt, jag känner mig som en främling framför dom jag länge har känt. Varje dag känns som om jag vore en börda för livet, jag börjar tänka på självmord oså och brukar googla upp efter det och jag hittar alltid nåt som livar upp min tillvaro lite, artiklar om dom som begått självmord men numera lever ett bra liv, jag avundas dom. När jag är inne på BUP och läser alla frågor som har med depression, soc fall, självmord, orkar inte med livet frågor oså så känner jag mig inte så ensam, men jag är ändå inte nöjd. Jag vet fortfarande inte vem jag är, jag vaknar upp upp varje dag och tänker vem fan är jag och vafan ska jag göra idag. Jag har prövat bikta mig för en präst för at lätta mitt hjärta, men d har inte hjälpt. En lättnad var det dock pga någon lyssnade på det jag hade att berätta, men d varade inte länge och kändes meningslöst. Jag känner mig meningslöst, allt är meningslöst nuförtiden och jag orkar inte känna så som jag gör men det känns meningslöst att göra nåt åt det tycker jag. Jag känner mig lat.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | PulkaBarn - 20 sep 06 - 05:14- Betyg:  | | Fy fan vad bra skrivet ;) Jag tycker att du skall ta mod till dig och prata ut med någon du litar på och du skall inte bara prata med den en gång utan flera! Livet kommer att vända åå jag vet vad jag pratar om! även om jag bara e 13 så vet jag de eftersom att jag har haft samma tankar alla tykte jag var konstig! men det kommer åå vända bara du själv försöker. Jag finns om du vill prata om något | | gullboy - 20 sep 06 - 04:58 | Det första steget i ditt liv, tror jag, för att du själv ska må bra, är att förlåta din mamma, trots allt det onda och orättvisa hon visat mot dig. Jag läser en djup bitterhet och skam i din text, inte bara för händelserna, men även genom hur du skrivit den denna auto-biografi. Jag kan trösta dig med att det finns värre fall, men det vet du säkert. Jag delar inte samma svårigheter som dig, men jag känner ändå igen ditt tänkande.
Det är ju ändå för väl att du kom till en fosterfamilj och fick ett bättre hem.
Känner du Jesus? Jag kan kort berätta att för 1.5 år sen kände jag mig precis sådär som dig; vaknade varje morgon och funderade vad jag gör här, varför vem jag är och vad känslor överhuvudtaget var. Det hade pågått i många år och av nån underlig orsak blev jag desperat att finna svaren. Det var då som saker började hända när jag funderade på om det inte måste finnas nån Gud, för livet kunde bara inte vara så meningslöst, även om man har det bra. (Jag bor för övrigt inte med mina riktiga föräldrar, har aldrig gjort.) Det var då jag "mötte" Jesus... inte den som man ser som någo dumma statyer, utan den som man kan bjuda in i sitt hjärta. Sen dess har mitt liv blivit så mycket annorlundare och förändrats, och gett mig mer liv än jag hade begärt ("Jag har kommit för att de skall ha liv, och liv i överflöd" Johannes 10:10). Så blev det för mig, fast mitt hem fortfarande är exakt lika som det var före det sistnämnda. Intresserad? Skriv till mig ;)
mvh gullboy | | remsan89 - 20 aug 06 - 04:04 | :( inte ska du känna så, finns här för dig om det behövs
kram | | nejlika - 19 aug 06 - 22:15 | | den berörde mkt. fint skrivet. kämpa på. inget är ditt fel. | | Lovely__ - 19 aug 06 - 20:01- Betyg: | Det låter verkligen som du har behövt gå igenom mkt i ditt liv.. Men du, ge inte upp! Bakom mörka moln tittar solen fram!
Det blir bättre! Kämpa på! | | FAAAAAAAAAAAAAAG - 19 aug 06 - 15:31 | Det låter helt hemskt :S vilken jävla skit mamma!
men ge inte upp, du :) |
|
|
|
