På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Hanna + Johannes del 3

Hanna

Hjälp! Jag ska gå hem till Johannes om typ en kvart! Jag har försökt sminka mig, men det är ju värdelöst. Skit också! Jag tror jag dör. Jag kom in till mamma i köket för att ta en macka och något att dricka.
- Vart ska du? Frågade mamma och tittade på mig.
- Hur vet du att jag ska någonstans? Undrade jag förvånat.
- Tja, du ser ganska uppklädd ut, sa mamma.
Struntprat, tänkte jag. Jag har ju bara på mig min ”vanliga” mörkrosa topp och blåa jeans. Vad var det för konstigt med det nu då?
- Det är snyggt i alla fall, sa mamma. Nå, vem är det du ska träffa?
- Johannes, sa jag.
- Johannes i din klass?
- Jepp. Jag ska sticka hem till honom. Nu.
- Men känner du honom? Frågade mamma.
Hon lät orolig och spänd på rösten.
- Vad är det här för jävla korsförhör? Utbrast jag och satte händerna i sidorna, precis sådär som mamma brukade göra när hon var arg.
- Jag undrar bara, lilla gumman, sa mamma.
Jag lär lite snällare på rösten när jag svarade. Lite.
- Mamma, vi har varit på bio tillsammans.
- När då?
- Igår.
- Igår?
- Ja, har jag ju sagt.
Jag började bli jävligt otålig.
- Varför sa du inget om det till mig? Undrade mamma stött. Jag hade gärna velat veta! Nu när du har fått pojkvän, du vet?
- Nej, jag vet inte, suckade jag uppgivet. Pojkvän och pojkvän, det vet jag väl inte, men jag tror det.
Jag sa inte till mamma att vi hade hånglat, Johannes och jag. På bion. Det fick bli en hemlighet.
- Okej då, sa mamma. Då får du ha det så bra ikväll då. Men kom inte hem senare än tio. Lovar du det?
- Vi får se, svarade jag.
- Vad menar du? Frågade mamma.
- Jag skojade bara, knäppskalle. Hej då!
- Hej då, vännen. Ha det bra!
Jag skyndade mig ut. Men så glömde jag att jag hade glömt min halsduk. Jag hämtade den fort som sjutton, för du sprang klockan iväg. Som bara den!

När jag hade kommit halvvägs hem till Johannes fick jag syn på Viola, som stod och hånglade med en kille vid macken. Killen såg ut att vara minst tre år äldre än henne. Jag kände inte igen honom från skolan. Men så slog det mig att han kanske inte ens gick i skolan. Herregud!
Jag gick fram till dom och vände mig till Viola.
- Hej, sa jag.
Viola vände sig om och log lite mot mig.
- Tja! Sa hon käckt. Det här är Mattias, från festen, du vet.
- Festen?
- Ja?
- Jaja, festen!
Jag fattade inte ett smack, men lika bra att spela med. Viola var så konstig, på något sätt.
- Jag är på väg hem till Johannes, sa jag bara
- Jaha? Sa Viola. Tror du jag bryr mig eller?
- Ursäkta?
- Ja, jag bryr mig väl inte om vem du är ihop med. Trodde du att jag gjorde det eller?
- Nej, jag menar jo.
Jag fick tårar i ögonen. Varför betedde sig en av mina kompisar så underligt? Ville hon inte vara kompis med lilla mig längre. Men jag fick inte gråta nu. Absolut inte! Jag skulle förstöra mascaran. Istället sprang jag därifrån och jag stannade inte förrän jag stod utanför Johannes hus. Tårarna bara rann. Jag skämdes.

Johannes

Hon är inte klok, den där Viola! Hanna var alldeles konstig när hon kom hem till mig. Det syntes att hon hade grinat. Men hon sa inget. Hon kom förresten lite för sent. Men det gjorde ingenting. Det gjorde noll. Jag brydde mig inte. Hur kan Viola vara så där jävla taskig mot min tjej. Jag frågade varför Hanna var ledsen, men hon skakade bara på huvudet.
- Jag ser ju att du har grinat, sa jag till henne.
Då började hon gråta som bara den. Jag förstod först inte varför. Men sedan berättade hon allting. Att Viola hade stått och råhånglat med en mycket äldre kille vid bensinmacken. Att dom hade snackat en stund och så. Men sedan hade Viola bara börjat säga dumma saker till Hanna. Jag tycker så jävla synd om henne.
Vi gick in i mitt rum och satte på lite avslappnande musik.
- Jag gillar honom! Sa Hanna och höll upp en cd med Patrik Isaksson.
- Jag med, sa jag. Han är cool, eller hur?
Hon nickade. Hon såg ut att vara lite gladare nu. Tur det.
Vi lade oss tillsammans i min säng.
- Hur längre har du bott här? Frågade Hanna och tittade sedan ut genom fönstret.
- Hur länge jag har bott här. Tja, i typ 4-5 år. Varför undrar du?
- Vet inte, sa hon bara och ryckte på axlarna. Mina föräldrar är skilda. Är dina det också?
- Nej, sa jag och skrattade lite. Men ibland önskade jag att dom var det. Dom bråkar så jävla mycket att man får ont i skallen. Det är ganska jobbigt ibland.
- Mmm, sa Hanna.
Jag fortsatte.
- Ibland önskar jag att hela min knäppa familj flyttade härifrån och jag blev helt ensam. Med dig förstås.
- Vad gullig du e, sa Hanna. Men dina syskon kan väl inte vara så knäppa, eller?
- Tro mig, Hanna. Det är värre än så. Min bror är så äcklig och knäpp och pucko att…
- Sluta
Vadå? Det är ju sant. Och min storasyrra är rena rama psykpatienten. Hon skulle passa in på dårhus. Rena lyckoträffen alltså!
- Min familj är inte så hemsk, sa Hanna. Faktum är att min mamma är ganska snäll.
- Min morsa super hela dagarna, sa jag. Faan, jag orkar snart inte mer!
- Som jag sa förut är mina föräldrar inte skilda, men jag har det ganska jobbigt ibland, jag också. Med polarna, och ja, du vet!
- Jag hatar, hatar, hatar min äckliga lilla familj, sa jag och pressade huvudet mot kudden. Hanna strök mig över håret.
- Så farligt är det väl inte, sa hon försiktigt. Jag menar, mina föräldrar kollar alltid vart jag går och hur länge jag är borta, hur jävla jobbigt är inte det?
- Dom bryr sig i alla fall, suckade jag i kudden. Mina bryr sig inte över huvud taget. Det har dom aldrig gjort!
- Kom! Hångla lite med mig, vad Hanna och lade armen om mina axlar. Det skulle kännas mycket bättre då!
Och vi låg där och hånglade i min säng. Länge. Ända tills Hanna sade att hon var tvungen att gå.
Jag ville inte att hon skulle gå. Inte nu. Vi hade det ju så förbannat mysigt. Myshångel 100 % bra. Inte bra förresten, toppen!! Värt tretusen röda rosor.
- Snälla, gå inte, sa jag och kysste henne länge på munnen. Den var röd-rosa av läppglans. Det skakade gott. Våra tungor möttes och ringlade sig runt varandra. Jag riktigt njöt!
- Jag måste gå, sa hon till slut. Herregud, klockan är ju snart halv elva. Förbannade jävla skit också?
- Vad e re? Frågade jag.
- Jag lovade mamma att vara hemma före tio. Jag…
- Schh! Sa jag. Kom! Bry dig inte om henne. Jag är ju här. Jag är den enda du behöver just nu. Kyss mig!

Hanna

Jag är så jävla arg på mig själv! ARG! Med stora bokstäver. Jag stannade kvar hos Johannes till typ klockan tolv igår. Fan, fan, fan! Mamma blev arg när jag kom hem vid halv ett. Hon skrek inte, nej, det gjorde hon inte. Men jag märkte ändå att hon blev superduper arg. Man märker det på henne när hon är tyst. Sådär äckligt tyst som bara hon kan bli. Hon sa inte ett ord till mig, inte morgonen därpå heller. Det blev inte mycket bättre i skolan heller. Viola behandlade mig som luft. När jag gick fram till henne vände hon sig om och gick. Precis som mamma hade betett sig mot mig. Så jävla, jävla typiskt också! Och Johannes syntes inte till. Han kanske var sjuk. Inte vet jag.
På lunchen kom Freja och Nattan fram till mig. Nattan kastade sig om halsen på mig och började storgrina. Mitt i matsalen. Hon är inte klok!
- Jag vet hur det känns! Snyftade hon. Viola pratar inte med dig, inte med oss heller. Hon är helt mysko, håll med!
- Jag vet, sa jag. Flytta på dig nu, tjockis. Jag ska ta mat!
- jag är väl inte tjock heller! Sa Nattan. Jag är ju trådsmal!
- Jaja, sa Freja. Men Hanna, vet du varför Viola håller på så här? Anton och Erik sa att hon har träffat en kille. Han är mycket äldre än henne. Säger dom i alla fall.
- Det är sant, sa jag. Jag såg dom vid macken igår. Snacka om att hångla! Dom stod och hånglade som jävla galningar så alla kunde se. Visserligen var det kväll så typ ingen var där, men ändå.
- Nu pratar vi inte mer om det, bestämde Nattan.
Hon lät lite gladare.
- Nej, just det, sa Freja. Den subban kan vara sur hur jävla länge hon vill. Vi bryr oss inte.
Jag bryr mig, tänkte jag. Och Johannes också. Men jag sade det inte högt. Vi hämtade mat och gick och satte oss vid vårt vanliga bord.
Efter lunchen var det historialektion. Jag kunde inte alls koncentrera mig, satt bara och tänkte på Johannes. Johannes, Johannes, Johannes. J, J, J. J + H. Fanns det inget annat här i världen att tänka på? Tydligen inte. Men det gör mig ingenting! Inte ett skvatt! Jag älskar att tänka på min söta, goa, lilla pojkvän! Älskar!

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

Ellizz - 19 aug 06 - 22:15- Betyg: