Hemligheten! [Del: 1] |
Kapitel 1:
- Kornelia, det är dags att stiga upp! ropar mamma Karin uppför trappan.
Kornelia öppnar yrvaket sitt ena öga och tittar på klockan. Halv 7. Det var lika bra att stiga upp nu, inte för att hon såg fram emot det så mycket, inte alls om hon skulle vara ärlig. Idag var det första skoldagen, första dagen i gymnasiet. Det skulle bli en mardröm, det visste hon. För henne så hade skolan aldrig varit en saga, aldrig en dans på röda rosor. Det hade varit taggar för hela skiten, inte ett enda lyckligt minne.
Hon suckade, och reste sig ur sängen. Om hon inte började göra sig i ordning nu, så skulle hennes pappa inte kunna skjutsa henne till skolan, och hon hade inte någon lust att ta bussen till skolan.
Hon öppnade garderobsdörren och letade fram sin favorit tröja, en svart collegetröja, som dolde hennes handledar. De senaste åren hade hon inte haft på sig någon kortärmad tröja, det gick helt enkelt inte på grund av hennes armar. De var fulla av skärsår, orsakade av henne själv. Det skulle bli ett himla liv om någon skulle upptäcka det, hennes mamma skulle genast ringt till en första klassig psykolog, som skulle lösa "problemet". Nej, det fick gott gå och tro att hennes enda problem var att hon hade svårt att få kompisar, och att hon inte var så himla klipsk och att det var därför som hennes betyg var så dåliga. Egentligen så var inte Kornelia så dum som alla trodde, det var bara det att hon kunde inte koncentrera sig när hennes huvud höll på att sprängas av alla röster. Och det där med kompisarna, eller snarare bristen på dem. Ja, det var ju så att hon visste vad de tänkte, hon hörde deras tankar och visste vad de egentligen tyckte om henne. Och innan, då hon fortfarande var "ny" tankeläsare, så konfronterade hon dem med de hon hört i deras tankar. Och det var ju inte så populärt precis. Hon fick snart ryktet att hon var knäpp, och alla undvek henne. Hon var inte som alla andra.
Nu visste hon bättre än att säga någonting om det som hon hörde. Det enda hon fick för det var konstiga och rädda blickar, och förnekelse. Ingen trodde ju på henne. För vem tror på någon som tror sig veta vad du tänker? Folk blev bara rädda för en, och undvek därefter en.
Till den svarta tröjan tog hon ett par mörka stuprörsjeans. Därefter gick hon in på toan, och kammade hastigt igenom sitt hår och borstade tänderna. Hon kastade en snabb blick i spegeln, och det hon såg var inte ett direkt fult ansikte. Ögonen var mörkbruna och stora, munnen var fyllig och håret böljade nerför axlarna i en kastanjebrun nyans. Nej, hon var faktiskt inte ful, utan var egentligen riktigt söt, men det var ingen kille som hade visat intresse för henne. För vem ville vara ihop med knäppisen?
Hon sprang snabbt nerför trappan, och gick in i köket. Där var det redan full rulle. Kornelias mamma, Karin, var alltid den som var tidigast uppe, och det var hon som alltid såg till så att måltiderna stod på bordet, att kläderna var tvättade och huset snyggt och rent. Hon var som en gammaldags fru. Som en hemmafru. Fast skillnaden var att hon inte var hemmafru, hon jobbade på ett konditori inne i stan. Men trots detta så hann hon med att hålla hemmet helt perfekt.
Kornelia satte sig vid bordet, och sträckte sig fram till den lilla korgen, med ett rosa band knutet om, där brödet låg. Hon bredde sig en macka, och lyssnade på hur hennes syskon pratade på om allt som de skulle göra, nu när skolan satte i gång igen. Matthias, som var hennes storebror, och äldst i syskonskaran- hon kom nummer två, babblade på om hur spännande och intressant det skulle bli nu när han skulle börja sista året. Han lät så självsäker och präktig då han sa att han skulle minsann satsa på att få högsta betyg i alla ämnen. Det hade han nästan redan, förutom i bild som var hans absolut sämsta ämne. Han var helt kass på att rita och hon fnissade för sig själv då hon tänkte på hur detta retade honom.
Magdalena försökte också komma in i samtalet och sa att hon skulle då försöka komma med i skolans musikal, som de alltid hade på slutet av året. Kornelia var övertygad om att hon skulle komma med, så bra som hon var på att spela piano och sjunga. Hon kunde också spela skapligt på fiol och cello. Hon var ganska avundsjuk på Magdalena, som så uppenbart, i alla fall i hennes ögon, hade allt som man kunde önska sig. Hon hade många kompisar, var duktig i skolan och var dessutom ett musikalisk underbarn. Medan hon inte kunde någonting, inte ens duktig i skolan kunde hon vara.
Kornelia tuggade snabbt i sig sin andra macka, och frågade sen sin pappa, som också satt vid matbordet, om de inte kunde köra nu.
- Men lilla Kornelia, klockan är ju bara tjugo över sju än så länge. Inte behöver vi åka ännu, vi kan gott vänta en stund till sa hennes pappa och fortsatte sen läsa i tidningen.
- Men vi kan väl åtminstone köra tjugo i åtta. Det tar ju i alla fall en kvart in till skolan vädjade hon.
- Vi kör kvart i muttrar hennes pappa irriterat.
- Men pappa mumlar hon.
- Inga men säger hennes pappa, och därmed var diskussionen avslutad.
Så här var det alltid. Det blev aldrig som hon ville, nu skulle hon komma försent och det bara på grund av hennes envisa pappa. Egentligen borde hon ju åka bussen, som alla andra gjorde, men hon ville helst undvika det. När hon satt med så många människor på en gång, så höll hennes huvud på att sprängas av alla tankar, men om det bara var max 5 personer så kunde hon liksom "stänga av" hjärnan. Det var därför skolan var en sådan mardröm för henne, det var ju helt omöjligt att ignorera alla "tankeröster" då. Därför föredrog hon att åka med pappa, även fast både han och mamma förgäves hade försökt övertala henne att åka buss till skolan, såsom hennes bror gjorde.
Hon fick snällt sitta och vänta på att pappa skulle bli färdig, och tjugo i slog han äntligen igen tidningen och drack upp den sista slurken av kaffet i koppen, och reste på sig.
- Då åker vi då sa han och log snabbt mot Kornelia.
- Okej sa Kornelia och log tillbaka.
Pappas leenden var sällsynta, därför blev hon alltid glad när det hände.
De kom ganska snabbt fram till skolan, och när Kornelia såg den stora skolan och alla elever som började gå upp mot den, så var det nära att hon sa till pappa att de skulle köra hem igen.
Men hon tänkte beslutsamt att detta skulle hon klara.
- Hej då, pappa! sa hon och vinkade snabbt mot pappan.
- Ha det så bra, Kornelia!
Hon drog ett djupt andetag och började gå den lilla vägen som gick upp mot skolan.
- Välkommen till mardrömmen mumlade hon för sig själv och log ett snett leende.
Fortsättning Följer! :)
Kommentera gärna!
Jag lägger ut del 2 nu direkt efter..
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Ledsen91 - 23 okt 06 - 02:57 | | goodi :) | | Haha_ - 30 aug 06 - 03:16 | | bra skrivet :) | tavasa - 19 aug 06 - 04:39- Betyg:  | | as braa | | BlueStar - 19 aug 06 - 03:59- Betyg: | | Den är jättebra! Längtar till nästa del! | | ida1 - 19 aug 06 - 03:06- Betyg: | | jätte bra :) hoppas nästa del oxå är bra ;) |
|
|
|
