Historien om Rowena Rawin 1 |
Kapitel 1. Historien börjar.
Det var en mörk vinter kväll,eller natt var det nog. Månen sken som aldrig innan. Den här kvällen var det något mystiskt om den. Varje gång man tittade up på den så var det precis som om den var magisk. Under den här månen vilade en liten by. En fin by. När jag säger en fin by menar jag inte en sån med sten hus och mycket människor, nej, jag mennar en sån by med trä hus och små gångar och granar och buskar överallt. Från byn såg man rök från skorstenar och man hörde mammar som sjöng för att få sina små barn till ro.
En bit utanför den här byn så låg det ett slott. Ett mindre slott än vanliga slott för det här slottet var ej ett palats. Det var en mindre kopia av ett slott. Det var ett sten hus fast som andra stenhus ej var var det här stenhuset vit. Vissa säger att det var gjort av marmour, andra säger att dom hade målat stenen vit men inget av det här var rätt.Huset var gjort av kristall. En kristall så vacker att den skulle kosta miljonstals i VÅRAN värld. Varför? Jo, det var så här att familjen som bodde i slottet var ej någon vanlig familj. Dom var magiska. Ja precis, dom tillhörde en annan värld än våran. Familjen jag pratar om har du säkert redan listat ut. Ja, familjen jag pratar om är familjen Rawin.Och det är i den här familjen våran huvudroll hörtill.
Ett skrik hördes från en distans. Det lät som en kvinna. Det var en kvinna. Skriket hördes från slottet. Kristall slottet.
En förlosning hade satt igång. Mannen stod utanför rummet. Oroligt gick han fram och tillbaka, som du skulle göra när du försökte tänka ut något. Mellan varven så stod han bara och tappade med foten, precis som du skulle ha gjort när du lyssnar till bra musik och håller takten. Skriket slutade. Mannen russade in i rummet där kvinnan låg. Hon höll et barn i famnen. Plötsligt böjade kvinnan och mannen skratta, ett skratt som senare blev en dans. En lycko dans som när du är glad för någonting och det ända du kan göra är skratta och hoppa och sjunga. Så glada var mannen och kvinnan. Sedan så svepte dom in barnet. Det var en pojke. Mamman la sig ner på sängen igen.
”Berrti får han heta, tycker inte du att det är fint Rowena?” sa mamman som hon såg ner på hennes ett åriga flicka.
”Mamma.......” sa den lilla flickan och nickade på huvudet som troligen betyde ’ja’.
Flickan hadde lockigt brunt hår.Lite brunare än en fux färgad häst och lite ljusare än slipat och lackat trä. Hennes ögon var blåa, lika mörkt blåa som havet men med en silver rand runt regnbågshinnan. Hon hadde på sig ett vit (eller rent ut sagt ljus blått) nattline. Hennes hår var nu lite ruffsigt beroende på att hon hadde vacknat av att hennes mamma skrek.Hennes hår var lite kortare än axelångt. Hon hade söta rosiga kinder som var lite ljusare än en rosa färgad ros(ni har säkert redan listat ut vem det är vi pratar om;Rowena).
Hon klätrade up på sängen och lutade sig mot sin mamma. Hon tittade ner på den sovande bebisen.Han hade hennes näsa. Hon nudade honom lätt på näsan och log. Hon tog tag i hans hand och kände att hans lena bebis hud. Hans fingrar var pyte små. Då vacknade han. Han tittade up på henne(bebisen....) och började skratta. Ett sånt sött litet skratt som bara bebisar kan göra som gör en så varm i kroppen. Sen somnade han igen efter en stund. Rowena böjde sig ner och gav honom en blöt puss på näsan och somnade.
Dagen efter vacknade Rowena i hennes mammas säng. Hennes nyfödda bror Bertti låg i en spjälsäng bredvid henne. Hon kröp över den väldigt stora sängen och när hon kröp så flög hon en bit, precis som när man hoppar i sängen.Så lite vägde hon. Det såg rätt kul ut. Steg-HOPP-Steg-HOPP. Äntligen kom hon fram till spjälsängen men Bertti var inte där.Hon tittade runt men hittade honom inte. Hon skrek. Ett sånt skarpt skrik så du skulle kunna höra det från mils avstånd. Ett skrik som hördes som tusen glas skivor. Ett skrik som skulle kunna göra isönder din trummhinna.
Rowenas mamma kom rusande up i rummet med hennes pappa hack i häl.
”Vad är de..ahhhhhhhhhhhhh!!!!!!!!” skrek hon när hon såg spjälsängen. ”Var? Var? ROGER!”
Rowenas pappa Roger kom springande in i rummet. När han såg spjälsängen blev han chockad men blev inte gripen av panik. Han log och tog tag i ett skynke i spjälsängen.
”Onsynlighetsmantel” sa han lungt och log. Elisabeth(Rowenas mamma) pustade ut. Hon var lättad.
-Den måste ha trillat ner från kroken.
Roger pekade på kroken där han farfars osynlighetsmantel brukade hänga.
Rowena kröp fram till spjälsängen. Hon tog tag i kanten och försökte klättra up men det gick inte. Det var något ivägen. Något långt och kallt.Det kändes som galler. Hon försökte rycka loss dom stora pinnarna men dom satt fast. Hon försökte igen och den här gången så trillade hon bums ner på gumpen för att hon tappade balansen. Rowena resde sig up(på två ben) och gick fram till hennes mamma.
”Roger titta....” viskade hennes mamma som hon stirrade på Rowena.”hon har lärt sig och gå!”
Roger vände sig om och stirrade på hans dotter. I Rowenas ilska hade hon lärt sig något, hon hade lärt sig att gå.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 3.5) | FAAAAAAAAAAAAAAG - 18 aug 06 - 23:42- Betyg:  | | BÄÄÄST Anina inte 2, 5!! | Anina - 18 aug 06 - 04:58- Betyg:  | | rätt bra... |
|
|
|
