Vad kommer hända nu? |
Nu så satt vi här igen. Du snyftade och grät, lutade dej mot min axel. Jag fattar inte vad jag har gjort dom, snyftade hon. Men det kommer bli bra, dom kommer sluta det lovar jag dej, svarade jag och kramade om henne. Min vän! Jag finns ju jämt här för dej i ur och skur tänkte jag. Nu är det över, alla problem, glömt och bortblåst långt över världen, dom har hamnat hos nån annan stackare. Vi reste oss upp från den gamla knaggliga bryggan. Ställde oss mitt emot varandra, hon tog bort några slingor av hår från mitt ansikte. Jag såg i hennes rödgråtna ögon en röst, som skrek och bankade efter hjälp. " Gå hem nu, och ignorera henne, försök att ringa mej när hon inte ser" Sa jag. Men det säger du jämt, jag får jämt skit om jag säger emot henne, svarade hon bittert. Jag kramade henne och sa hejdå. "Jag loggar in på msn inatt, när hon sover" Sa hon. Ja men var försiktig, svarade jag. Jag såg efter henne medans hon haltade över gatan med sin lindade fot. Om hon och hennes mamma bara kunde få hjälp, tänkte jag inombords. Hon fick inte göra nåt för sin mamma, jag visste redan att hon slog henne. Själv har jag ju aldrig blivit slagen av min mamma. Jag önskar att jag kunde hjälpa henne med något, men den drömmen kommer aldrig gå i uppfyllelse. Jag gick hem med nerböjt huvud. Såg ner på mina kläder, varför alltid dom samma? Jeans, ett tajt svart linne och så många rosa smycken att jag knappt visste vart jag var. Jag blir ju kallad fjortis av alla, tänkte jag. Varför riktas alla blickar mot mej i skolan? Varför snackar dom bakom ryggen? Vad hade jag gjort mina tidigare vänner egentligen? Iallafall så satt jag där framför datorn mitt i natten, ensam, och väntade på att hon skulle logga in.
Sen började det, det var den dagen när jag skulle åka och hälsa på mina släktingar. Jag saknade henne så att det gjorde ont. Tänk om hon hade tagit livet av sej? Jag var helt förtvivlad. Hon hade verkligen sagt att hon skulle göra det, och menat allvar. Hon förstår inte..
När jag åkte hem så kändes det bra. Sorgligt eftersom jag var tvungen att skiljas från mina släktingar, men bra för att jag skulle få träffa henne. Fast jag träffade aldrig henne, utan någon annan. Det var inte längre hon. Hon berättade så mycket skit, att jag inte trodde mina öron! Är det sant? Frågade jag. Allvarligt? Säkert? Vart ska jag ta vägen, hon har ändrat stil, person, börjat sminka sej. Det var så längesen, jag minns knappt. Flera år sen. Nu går ju såklart alla omkring i smink, men jag snackar om att det var LÄNGESEN, MÅNGA år sen. Jag trivdes bäst utan smink nästan. Det enda bra med att inte ha det var att man kunde gråta i regnet. Regnet gömde tårarna. Men om man börjar gråta nu så blir allting en blanding av svart, svart, svart och helt plötsligt står man där, avslöjad med en ring av människor omkring sej som försöker trösta men inte lyckas. Varför viskar alla om mej? Alla tror att jag är knäpp. För att jag var nån annan förut. Men nu är jag JAG. Ingen annan och jag mår bra.. eller jag mådde bra. Nu känns det som om allting har börjat om, även fast du och jag inte är vänner längre. Vill bara ta första bästa flyg till nåt land där alla var fria, ingen var som nån annan, man kunde göra vad man ville och slapp höra samma tjat dygnet runt. Alltid samma repliker " Ursäkta, men vart tog den där söta lilla tjejen vägen som jag kände för två år sen?" " Förlåt att jag kallade dej slampa, men vi kan väl vara vänner? " " Asså ursäkta att jag tog din pojkvän, men han är inte värd dej" Nu ger jag upp allting snart. Altså, jag ger inte upp. Eller ärligt talat, jag vet inte vad jag ska göra, vad kommer hända nu?
|
|
|
|
