Så förbjudet det kan bli del 16 |
Dagen börjar ganska bra men jag tar med telefonen till jobbet. Ifall någon ringer. Jag tänker mycket på Jens men inser mer och mer att detta måste få ett slut. När lunchen kommer kryper det i mig, jag blir nästan som tokig. Går runt i parken där jag jobbar ser om hans bil är hemma. Ber min kollega att massera mig hårt, ångesten trycker i min hals. Tar telefonen ringer, det är upptaget, jaaa jag fick en chans att ångra mig. Skärp dig Tindra! För helvete!
Dagen flyter och jag tänker hela tiden på Jens och på det beslut som fattats.
Påvägen hem går jag mot parken, döm av min förvåning när Jens kommer emot mig med Niklas. Niklas blir glad av att se mig, bjuder på tuggimi mm. Jag hejar på Jens. Vi ler och pratar lite. Niklas säger att han vill gunga och vi går till gungorna. Niklas vill att jag gungar honom lite. Jag står nära jens, skojar och pratar. Jag sa- jag borde lära dig lite kommunictions träning, som jag lärt mig på mötet idag på jobbet. Han säger nej tack och sa att han borde lära mig annat, jag frågar vad men han vill inte prata. Han är arg säger han på mig och jag förklarade att jag var smart. Jag sa du erkänner fan inte att vi träffats när hon kommer tillbaks från spådamen, då blir jag galen. Jag sa-du erkände ju fort som fan förra gången. Ja sa han men då hände ju inget.
Det har det inte nu heller sa jag. Han säger att han är trött och att jag inte fattar. Men ja sa, va katten du träffade mig förra veckan, vad är det jag missar?
Han sa- Det är så jobbigt att se dig bara!
Anna kom och lämnade nycklarna till tvättstugan, gav mig en kram, vi små pratade och hon gick.
Jag följde Jens och Niklas till tvättstugan.
Jag frågade varför han är arg på mig, han sa du är ett problem för mig, han ler... Va fan jag känner att han är tokig i mig som jag är i honom, ändå väljer han att ta bort mig! Det gör ont.
Jag sa att jag ville ha svar, men det skulle jag inte få.
Jag tittade länge på honom, ville så gärna krama honom men Niklas tittade oavbrutet.
Jag sa- Hej då, kramade om Niklas. Kände tårarna i mina ögon, Jens tittade på mig, kan inte tyda om han ler, orkar inte bry mig. Jag hör honom säga- Du! jag vänder mig om och han säger -var inte ledsen...tårarna fylldes på och jag sa tyst nej och gick.
Imorgon ska jag vara som honom...telefonen sa ligga hemma. Och jag ska fatta att han inte vill-kan mer. Det gör ont men vad kan jag göra? Absolut inget.
Man kan inte tvinga någon, jag kan bara vänta och se om han blir fri och om han vill vara min då.
Kanske är detta sista delen på novellen, jag vet inte. Samtidigt som jag vill det känns det som om det inte är det, för han flyr ju bort från mig, hans känslor finns ju där, varje gång han ser mig. Det känns orättvist.
Olyckliga jag!
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | spite_fire - 18 aug 06 - 04:27- Betyg:  | jättebra!
MER!
:)
den får inte vara slut :/ |
|
|
|
