Simone |
Jag sitter på min säng. Blodet rinner längs min arm, jag ser på. Det vinröda blodet som rinner över den kritvita armen. Olycklig.
Jag sitter på golvet i korridoren med freestyeln på högsta volym, jag är alldeles lugn. Lyssnar på death metal och har stigit in i min egen lilla värld. Så kommer han. Han liksom svävar en bit ovanför golvytan, han är en ängel. Men jag kan inte få honom, jag kan inte ens känna doften av honom fast jag har stängt av musiken för att komma tillbaka till jorden. Det har aldrig fungerat och kommer aldrig att fungera. Alldeles hopplöst.
Mamma kommer hem sent, väldigt sent. Hon ropar men jag svarar inte, jag orkar inte. Hon ropar igen, inget svar. Jag hör hennes fotsteg som närmar sig min dörr. Hon öppnar den, hostar till och viftar med handen framför ansiktet. Det är för att jag har tänt rökelse och inte släppt in någon luft. Jag tittar upp ur biologiboken som jag låtsas läsa bara för att göra mamma glad och stolt.
- Läser du fortfarande läxorna, lilla gumman?
- Ja och jag har gjort det ett tag nu, ljög jag.
- Men inte ska du göra det, kom och drick en kopp te med mig istället!
Mamma lät glad som vanligt. Jag släckte ljusen och rökelsen och öppnade fönstret på vid gavel och gick ut till köket.
Teet var alldeles för varmt, jag brännde mig på tungan.
- Varför kom du hem så sent? frågade jag.
- Vi hade en såndär tråkig middag med jobbet, sade mamma och lät genast arg. Peter satt som vanligt och smörade inför chefen och den jävla idioten går ju på det också!
Hon tar en klunk te. Jag skrattar till av mammas arga min och mamma kan inte hålla sig utan hon sprutar ut allt te över hela bordet och jag bara skrattar ännu mer.
Det var en underbar tid, mamma var glad, jag var glad. Men så är det inte längre. På mammas jobb har det blivit ännu värre och hon har blivit argare och argare.
Blodet rinner, jag gråter. Jag älskar och det straffar Gud mig för. Om Gud är så god kan väl inte jag bli straffad på det här viset? Den här människan vill inte älska mig. Han älskar mig inte! Jag bara gråter ännu mer. När ska jag sluta att plåga mig själv?
Vi har svenska. Jag sitter och tittar ut genom fönstret, han går där i folkhopen, ängeln. Det bara lyser om honom, det rinner ner en tår på min kind. En sådan vacker människa är ett mirakel på denna jord...!
Sara knuffar till mig och helt plötsligt ser jag att Anders och hela klassen tittar på mig.
- Hör du vad jag säger Simone?!
Sitter i vardagsrummet med en roman i mitt knä och böjer mig ner för att se vad det står. Jag borde gå till optikern och skaffa läsglasögon.
Jag sitter i hängfåtöljen, min favoritplats. Den sitter fast i taket med en krok och så har jag lite kuddar där. Jag somnar.
Nästa morgon vaknar jag av att mamma slår upp badrumsdörren med en smäll. Boken har hamnat på golvet och jag har hemskt ont i nacken, den knakar till när jag sträcker på mig, "nu bröt jag av min nacke och dör vilken sekund som helst" tänker jag. Men jag dog inte. Jag ställer mig upp och masar mig in på mitt rum och lägger mig i min säng, för är det lördag så ska man sova. Jag somnar om på en gång.
Jag drömmer om att en sparv flyger in i mitt rum och sätter sig på min fönsterbräda. Sparven lutar sitt huvud på sned och studerar mig med ledsna ögon. Helt plötsligt så ramlar sparven ihop och andas fortare och fortare. Sparven slutar att andas efter ett tag. Då hoppar jag ut genom fönstret och springer ner till vattnet, hoppar i vattnet och börjar simma. Jag gråter medans jag simmar. Till slut orkar jag inte mera, jag sjunker ner till botten ner i ett hål och ner till en annan värld. Alla ler emot mig och jag vaknar.
Jag sitter på en bänk i parken och lyssnar på musik och så plötsligt så kommer han gåendes ensam. Han går i riktning mot mig. När han kommer fram till mig så knackar han på min axel. Jag tar av mig hörlurarna.
- Vad är det? frågar jag med lite darr på rösten.
- Tycker du att man ska tro på rykten? säger han. Han står fortfarande upp. Jag svarar inte, vad skulle jag svara? Och så fortsätter han:
- Tycker du om mig? Jag svarar inte, han fortsätter:
- I alla fall, det är vad jag har hört. Men jag måste tyvärr säga att jag inte känner samma som du gör. Jag vill inte såra dig men det är så det är.
Jag sitter och tittar på ingenting, försöker hålla tillbaka tårarna. Han ser på mig en stund, sen sätter han sig ner bredvid mig. Jag sitter kvar ett tag men sen går jag. Jag orkar inte vara kvar längre och känna mig förudmjukad. Jag går hem.
När mamma kommer hem och säger hej svarar jag inte. Hon går in i köket och det enda hon ser är brevet från mig, jag som har hängt mig i ett rep på kroken i vardagsrummet.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.7) | | Gnullo - 31 jul 07 - 16:29 | | bra novell =) btw adda mig ;) prettner_zardos@hotmail.com ;) | | panzermensch - 28 aug 06 - 18:34 | | Som sagt, du byter tempus helt plötsligt en gång. Lite staccato med alla korta meningar, det blir segt att läsa i längden. Annars en fin novell. | SaraSophie - 18 aug 06 - 02:11- Betyg:  | Älskade vän, det gör ont när jag tänker på att du nånsin kan ha
kännt såhär. Vill vara vid din sida jämt och så kan vi ta hand
om varandra. Hoppas du vet att ja är det i mina tankar iallafall.
Alltid. Du är så duktig ^^ | | hanna91 - 18 aug 06 - 01:47- Betyg: | | jätte fin! lagom lång! | Emelot - 18 aug 06 - 00:41- Betyg:  | | Varsogod då, bra :) Fint skrivet. | | margar - 18 aug 06 - 00:25 | | Denna skrev jag för två år sedan. De känslor som denna novell uttrycker, är inte de känslor som jag har i min kropp nu. Tack för att du läser. |
|
|
|
