Cheysulie liv - [del 1] |
Hon vandrade längst den smala stigen, som hon och mamma
alltid brukade göra. Med en traskande lite vargunge bakom sej,
kom hon tillslut fram till en forsande bäck. vattnet lyste och glänste, och sprittade
som små diamanter, och juveler. Hon satte sej på en sten och
rörde försiktigt i vattnet med ena handen. Något grabbade tag om hennes fingrar och drog handen närmare bäcken.
Hon fick panik, och försökte dra handen till sej, men det som drog ner henne, var aldelles för starkt.
"Nej!" Skrek hon. "Nej!!"
Men ett ryck lossade det om hennes fingrar, och for tillbaka i vattnet. Hon störtade baklänges tills hon stötte emot något,
som tog tag i henne, medans de föll ner till marken. Hon reste sej sakta upp.
Hon vände sej om för att se vad hon hade landat på. En kille, ungefär i hennes egen ålder låg på marken. Hon fick panik igen,
och sprang fram till honom.
"Är du okej?" Frågade hon varsamt.
"Ja.. ja tror det. Inget brutet i alla fall!" Skrattade killen och reste sej lite mödosamt upp.
Han mötte hennes blick och tittade in i hennes gulda djuriska ögon, en kort sekund, sedan tog han till orda igen.
"Du.. gjorde dej inte illa, du heller?"
"Nej.." Fick hon fram, och strök undan en hårsling ur ansiktet. Då lade hon märket till sina fingrar. Dom var aldelles röda!
Killen fick genast syn på dom, och såg förvånad ut. Hon gömde handen, och gungade på sina hälar.
Ett öronkärande skrik, som skulle föreställa namnet 'Duncan' kom från fästet. Killen såg nervös ut, och skakade hennes hand.
"Trevligt att träffas, mitt namn är Duncan." sedan vände han om, och gick tillbaka till fästet.
Den lilla vargungen kom fram från sitt gömställe, och tittade nyfiket på Sunny.
"Vem var det, lira?" Kom en varm och pipig stämma, i hennes huvud.
Hon skakade på huvudet och började gå mot fästet hon också.
Hon vek undan filten som led in i hennes och fars tält. Till hennes förvåning stod han och puttsade sitt svärd.
Den lilla vargungen traskade in, och la sej genast i hennes säng. Men hon brydde sej inte.
"Sunny.. Jag har något att berätta." Sade hennes far med mjuk stämma.
Hon rörde sej inte, men såg på honom hela tiden.
"Du vet, homana-mujhar, har ju fortfarande igång qu'mahlin. Dom har sätt homanska soldater nära fästet. Vi måste stoppa dom.."
Hon drog efter andan, och satte sej bredvid den lilla vargen.
"Jag vet.. Ni ska.. ut i krig igen." Sa hon, och klappade den lilla vargen, som njöt.
"Du.. klarar dej själv va? Annars kan ja låta fru Mersh ta hand om dej." Sade han, och hon blev som förlamad sittandes i sängen.
Han hade aldrig låtit henne vara själv.. vad var undantaget nu?
"Jag.." Sa hon, och han tittade på henne, med sina gula djuriska, mujka ögon."Klarar mej."
Han gick fram, och kysste henne i pannan, innan han lämmnade tältet, och hon la sej ner i sängen, full av nya tankar.
Ja, detta var allt ja kom på för denna gånen . Kanske inte så mycket.. men kommentera gärna :)
Åh, ursäkta stavfelen.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Moonshine - 17 aug 06 - 07:50- Betyg:  | ojoj, jag tyckte at den var riktigt bra!
jävligt bra fantasi också:D;)
jag gilar denna novellen ska jag säga dig^^
skriv gärna mer, jag vill läsa!
kramar //en själ i mörkret |
|
|
|
