Det tog över ett år att övervinna min rädsla. Alla minnen är som ärr i mitt huvud.
Jag gick upp tidigt på morgonen. Jag hade matte prov idag som jag glömt plugga till. Eller med andra ord, struntat i. Jag red igår kväll, och kvällen innan det, och kvällen innan det.
Jag red varje kväll. Det skulle jag även göra i kväll.
Matteprovet gick som förväntat, UR USELT…. Efter en rejäl utskällning av mamma stack
jag till stallet. Jag byggde upp några hinder och hoppade. Jag var så arg och besviken på allt
och alla. Jag drev hästen alldeles för hårt. Men jag brydde mig inte. Vi gick omkull. Jag ville skrika ut all smärta men jag var tyst. Jag grät inte, vad skulle det hjälpa? Jag hoppade upp igen trots att jag inte kunde stå på benen lyckades jag kravla mig upp i sadeln. Jag hoppade inge mer men tog en lång galopp. Jag skrittade av och hoppade av hästen så nära stalldörren jag kunde. Hoppade av och nu skrek jag av smärta. Jag kunde inte stå upprätt. Jag hade blixtrande värk i båda knäna. Jag mådde illa också. Kändes som jag skulle spy. Jag hoppade över mockningen och gick i stället ut för att vänta på mamma som skulle komma med bilen. På hela hemvägen sa jag inget att jag ramlat av. När hon såg att jag inte kunde gå sa jag att jag ramlat på gympan tidigare idag. Så fort jag kom hem duschade jag. Det var du jag såg det. Mina ben var dubbelt så tjocka och helt lila. Jag skrek. Mamma kom in och såg det. Vi åkte direkt till akuten, då sa jag att jag ramlat av. Jag hade ett tilltryckt knä, som jag kommer att ha ont i när jag anstränger det hela livet och en kraftig hjärnskakning. Jag fick inte rida på länge.
Efter olyckan slutade jag rida den hästen. Nu efteråt skäms jag jätte mycket. Jag gjorde det som är absolut förbjudet inom ridsport. Jag utsatte hästen för fara.. Men jag var bara 13 år då. Jag har aldrig berättat för någon tidigare hur olyckan gick till. Jag har sagt att jag svimmade.
En månad senare tävlade jag i hoppning. Jag tänkte inte på olyckan. Jag försökte glömma den.
Jag tävlade på en ridskolehäst. Det gick bra ända till sista hindret. Då började hästen stegra sig. Jag flög av och fick åka ambulans till sjukhuset. Den här gången fick jag en liten hjärnskakning och fick rida efter en vecka. Men nu var jag rädd för att rida. Men jag älskade dom lika mycket. SÅ jag kämpade för att våga rida igen. Efter en månad vågade jag rida ridskolehästar. Sen efter en vecka skaffade jag en medryttarhäst igen. Det gick bra i början men sen flög jag av igen. Nu var jag livrädd för att rida. Jag rev ner alla häst afisher som fanns på mina väggar. Bar ner alla mina ridsaker till källaren. Men jag fortsatte att åka ut till stallet i alla fall. Jag älskade verkligen hästar. En dag när jag var i stallet la hästen sin mule mot min kind och blundade. Det var som om han sa ”var inte rädd, jag finns alltid här hos dig”, då hoppade jag upp på hans rygg. Men bara skritt. Det tog ett halvår innan jag började galoppera. Och ett år innan jag hoppade. Det tog tid men jag njöt av varje ögonblick.
En gång när jag galopperade på en äng kände jag hur hästen tog i med alla muskler. Det var som om vi var ett. Det fanns inget du och jag, utan bara ett vi. Den känslan går inte att beskriva med ord. Men det var som om vi flög fram. Det varade bara i några sekunder, några andetag. Men det var så härligt. Det där ögonblicket var vad jag hade kämpat för. Nu är jag inte ett dugg rädd för hästar. Men jag har kämpat jätte mycket. Nu vet jag vad ridning handlar om. Det handlar inte om liv eller död, utan mycket, mycket mer än så.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.8) |
empalove - 6 dec 06 - 04:03- Betyg:  |
jätte bra skrivet.. jag har också varit rädd för o rida efter att
min sköthäst (fjording) slänge av mej hela tiden i galopp.
Tills jag slutade att sköta.. o började rida en travare som var hur snäll som helst
som lärde mig att lita på hästar igen..
Han och jag var ett.. Han var en bit av mitt hjärta..
Jag lärde han saker o han lärde mig.. |
mysanchan - 15 sep 06 - 05:07- Betyg:  |
| Samma sak har hänt med mej så hag förstår dej lite.... |
| Black_Bride - 20 aug 06 - 23:12- Betyg: |
Jättebra skrivet. ^^ Jag har ridit i några år och jag har ramlat av men då var det bara upp igen,
men sen blev jag sparkad av en häst i huvudet på ett ridläger och jag red sen igen, men jag blev lite rädd för hovar efter det...typ vågar inte kratsa bakhovar..
Men det var en fin dikt! ^^ Take care. ^^ |
| ILoveCross_ - 18 aug 06 - 01:27- Betyg: |
Jätte bra =)
Man måste allti försöka komma upp igen =) man vill ju int sluta me sitt största intresse för att man ha ramlat, men de kan ju va svårt.
Men aja, de va bra skrivet.
~*~ ILoveCross_ ~*~ |
| bonanza_ - 17 aug 06 - 04:56 |
| Ja det är sant |
| bloondinen - 17 aug 06 - 04:44 |
| jag har själv häst .:) |
| bloondinen - 17 aug 06 - 04:44 |
| är de sant . |
| deprimerad - 17 aug 06 - 04:24- Betyg: |
Så underbar flickan min
Fortsätt skriva |
