Jag och min familj [del 2] |
”Jag måste nog gå hem nu” sa jag till Pontus, och han gav mig en sorgsen min.
”måste du verkligen det?” frågade han bedjande, men jag nickade bara.
”klockan är ju redan 23, Thomas är nog orolig”
Pontus suckade, och flyttade sig närmre.
Vi tittade på varandra en liten stund, men när han började flytta sitt huvud närmre, vände jag bort mitt.
”Jag kan inte, det vet du” sa jag sorgset, för egentligen ville jag ju samma sak.
”Jo, jag vet, förlåt. Men jag kan inte låta bli, du är så himmelskt vacker.”
Jag rodnade, och tittade ner i marken, för att han inte skulle märka något.
”Jag går nu” sa jag kort, och reste mig upp från parkbänken, och började gå hemåt.
”Jag kommer förbi imorn” skrek Pontus efter mig, och jag sträckte upp handen i en lätt vinkning för att låta honom veta att det var okej.
”Hallå, jag är hemma nu” skrek jag då jag steg in i hallen, men ingen svarade.
Jag tog av mig ytterkläderna, och började gå mot Thomas sovrum.
Först knackade jag på dörren, men när ingen svarade, så öppnade jag den istället.
Jag fann min bror sovandes på sin säng, och för att inte väcka honom, så stängde jag bara dörren igen, och började gå mot mitt eget rum.
Jag gick upp för den knarrande trappan, och förbi toaletten, då jag plötsligt stannade framför en stängd dörr.
Jag tvekade i någon sekund, men drog sedan ner handtaget.
Synen av min en gång så vackra mamma, äcklade mig.
Det stripiga, smutsiga håret hängde över hennes lika smutsiga ansikte, där hon satt på sängen, med benen uppdragna under hakan.
Hennes blick var tom och kall, och hon lyfte inte ens på huvudet då jag steg in.
Jag stängde dörren efter mig, och gick försiktigt fram i, så att jag inte skulle snubbla på någonting, eftersom det var beckmörkt.
jag fumlade med händerna framför mig, som snart fick kontakt med sängkanten, och jag satte mig ner.
”hej mamma” sa jag nästan ohörbart.
Inget ljud hördes från henne, men jag hade inte förväntat mig annat
”ska du inte äta något?” frågade jag henne, eftersom jag sett att även denna dags matbricka var orörd, förutom vattenglaset.
”mamma, snälla, kan du inte svara mig?” sa jag med gråten i halsen, och en ensam tår rann ner för min kind.
Efter 10 minuters försök att få henne att säga något, gav jag upp, och gick mot mitt eget rum.
”Det blir bara värre Sara. Hon har börjat gå ner nu, efter flera månaders isolering, men det ändå hon gör är att skälla på Thomas för att huset är så smutsigt, osv.
Jag orkar inte mer” sa jag trött, och tittade min bästa vän i ögonen.
”du orkar visst” sa hon bestämt och tittade på mig med det där lilla finurliga leendet.
”Vad är det du inte orkar Elin?” Pontus röst dök upp bakom mig, och jag kände sedan två händer på mina axlar.
”Mamma” suckade jag, och flyttade lite på mig så att han skulle få plats på bänken.
Han satte sig brevid mig, och gav mig en ledsen blick.
”Du orkar” sa han.
”Ja, precis, lyssna på oss” sa Sara.” Hej på dig föresten” sa hon sedan glatt, och tittade på Pontus och gav honom en kyss på munnen.
Jag kunde inte hjälpa att mina ögon blev tårfyllda vid synen av dem, så jag tittade istället bort.
”Men Elin, gråter du?” frågade Sara oroligt, då hon släppt taget av Pontus.
”Nej, men det är inget, jag orkar bara inte med skiten”
Sara skulle precis öppna munnen, då skolklockan ringde, och vi lämnade vår bänk på den lilla skolgården, och begav oss in på lektion.
Tre timmar senare stod jag och Pontus där ute igen.
Vi skulle följa med Sara hem och titta på film, men eftersom Sara hade sånglektioner i 40 minuter efter skoltid, var vi tvungna att vänta på henne.
Vi var nästan helt ensamma, på den övergivna skolgården, förutom några 7:or som satt och pratade lite längre bort.
Rastens bänk blev även denna stunds sittplats, men vi satt på olika sidor den här gången.
”Men det är väl bra att hon har börjat lämna rummet i alla fall?”
”Jo, men hon bråkar ju bara med Thomas hela tiden, eller i alla fall när han är hemma, för han brukar ju jobba dygnet runt nästan.
Han offrar allt för vår lilla familj, och det skiter hon fullständigt i” sa jag argt och slog näven i bänken.
”Elin, bli inte upprörd, det kommer lösa sig på något sätt” sa Pontus lite skärrat, och tittade på mig med stora ögon.
”Jo visst, det gör det ju alltid” mumlade jag, och suckade högt.
Pontus reste sig upp och satte sig brevid mig istället.
Han tog min hand, och jag vilade mitt huvud mot hans axel.
”Tack för att du finns” sa jag tyst. ”du och Sara är mina bästa vänner, jag älskar er.”
”Och jag älskar dig”
Det går inte att beskriva den känslan som fyllde mig då han sa de orden.
Det var som ett slag mot ansiktet, ett hån.
Det var som om någon sa ”haha, titta vad du aldrig kan få.”
Samma röst fyllde mitt huvud då Pontus och Sara kysste varandra, eller kanske bara rörde varandra.
Han var förbjuden frukt.
Man kan inte bli kär i sin bästa väns pojkvän, det fanns en lag mot det.
En lag jag hade brutit från första gången jag träffade dem, och det var i början av 8:an.
Jag hade fått chansen att bli vän med den mest underbara människan i hela världen, och den vänskapen tänkte jag inte förlora bara för att jag råkade vara olyckligt kär.
Men sen kom chocken då Pontus berättade att han var kär i mig också.
Det var för 2 månader sedan, och ända sen dess har vi båda fått gömma en hemskt hemlighet.
Vi hade vart så pass försiktiga, Sara skulle aldrig få veta något.
Den första månaden hade vi inte ens rört varandra. Men eftersom Sara hade börjat bli misstänksam, så hade vi börjat igen. Men bara försiktigt, som en kram lite då och då.
”Jag klarar snart inte av det mer. Både med mamma, och det här.
Jag älskar dig, jag vill vara tillsammans med dig. Du kan stå precis brevid mig, men ändå så är du så fruktansvärt långt bort” jag suckade igen, och Pontus gav mig samma trötta och utmattade blick som Thomas alltid brukade ge mig.
”både du och jag vet att det inte går”
Jag vågade inte säga något för att råka locka fram tårar, så jag teg bara.
Vi tittade på varandra en lång stund, innan det hände.
Jag han inte stoppa det, det kom helt plötslig, och jag satt som förlamad.
Pontus huvud var bara någon millimeter från mitt innan han tillslut gav mig en öm kyss.
Och så höll vi kvar, länge.
(förlåt för att den här delen blev så hemskt lång,
men jag hoppas verkligen att ni orkar läsa :/
Skriv om ni vill ha fortsättning)
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | ILoveCross_ - 18 aug 06 - 01:14- Betyg:  | Jätte bra ^^
Hoppas på en fortsättning snart =)
~*~ ILoveCross_ ~*~ | | spite_fire - 17 aug 06 - 03:39- Betyg: | jätte bra!
MER! |
|
|
|
